torsdag, januari 21, 2016

Kan inte somna...

Jag har jobbat tre dagar i rad, (jag vet att andra gör det och mer därtill, men jag hade ju nästan hunnit vänja mig av med att arbeta) så jag la mig på soffan för två timmar sen och tänkte ta mig en tupplur. Kvällarna har gått åt till körsång i de två körer där jag hojtar.  (Nu gick det här inte ut när jag skrev det vid 16-tiden, för den som tror att jag sover middag vid 19. Det gör jag inte!)

Men... Inte kan jag somna när jag ligger och ler och tänker på mina killar som jag varit ute och gått med i dag igen. Kör en del samtal i repris och fnissar. När det var röd gubbe och kollegan och jag upprepade: vi väntar. Väntar. Jag väntar, du väntar, vi väntar, blev en kille fundersam och höll upp sina händer och sa: väntar? 
- Nej, vantar. Vi vÄntar... Du har vantar!
En annan kille undrade om nästa och nästan är samma ord. En tredje hade samlat på sig vad kollegan och jag pekat och sagt, och utbrast plötsligt och lyckligt "ett rött hus!" och pekade, fast han i början av promenade inte fick ihop det alls och såg ut som ett frågetecken. Men efter många hus i olika färger så gick det. 
En fjärde propsade på att vi skulle gå in i kyrkan, han är kristen (ovanligt nog bland många muslimer) och han blev så nöjd. Jag letade rätt på inristningen med märket (ca en meter löver golvet) dit vattennivån nådde år 1684. Med några simtag förstod de precis och gjorde stora ögon. 
Här studerar vi kartan vid den tömda kanalen. Men ingen tror oss när vi berättar om båtar och dans och mängder av turister. Vi såg bara en tant med en hund...
Vi gick inte upp på Ramunderberget, men pekade och sa: ett träd, två träd, många träd... etc.

Det häftigaste (förutom alla goa kramar jag får) är att se hur alla förändras den dag de upptäcker att de faktiskt förstår några ord här och där. De får en annan blick, rätar lite på sig och självförtroende kan anas. 

När vi åt i gymnasieskolan dit alla ska slussas in, kom det fram två killar som vi hade i början av november. Stora kramar förstås, men det var knappt att de gick att känna igen. Det var som om de vuxit ett par år....pratade hela meningar och berättad att de började förstå ordentligt. Jag blev så varm i hjärtat!

Men nu ska jag sjunga "gratinäran" för maken och servera god mat och tårta!

10 kommentarer:

Elisabet. sa...

Så alldeles oerhört intressant det är att höra hur sånt här går till, Marianne! Och vilken härlig känsla det måste vara!

Bloggblad sa...

Elisabet: Vad roligt att du tycker det, jag är ju rädd för att bli lite tjatig... Kommer hem lika lyrisk varje dag. I dag har jag haft introgrupp, som medhjälpare, behöver inte planera själv, och där möter jag de killar som kommit vidare från "Slussen".

Jag kommer nog att berätta mer....

annika sa...

Tack för mysigt samtal - om bl a det här! :)

Musikanta sa...

Du har förmodligen så mycket jobb du vill ha tills du blir lika gammal som jag, haha. Därför är det ju bra att du antecknar sånt som du märker att de blandar ihop. Som väntar och vantar. Kan alla läsa överhuvudtaget? Jag menar även på hemspråket?

Bloggblad sa...

annika: det var roligt att höra att du är så aktiv och har så mycket på gång!

Musikanta: det kommer inte några nya ensamma pojkar på ett tag, av flera orsaker; kyla på Medelhavet (?) och politiska händelser. Men sen vet vi inte... Jag är glad så länge jag får ha de här roliga kontakterna.

Nej, alla har inte haft ordnad skolgång. Många har fått börja jobba som 5-6- åringar och bara gått sporadiskt i skola, någon har blivit undervisad av grannen... Andra har en rejäl skolgång och skriver och läser både sitt språk och engelska. De flesta av mina pratar dari, några i varje grupp pratar arabiska, några kan båda språken. På Nyströmska finns en grupp eritreaner och somalier också, med tigrinja resp somaliska/engelska.

Det är alltså inga homogena grupper, det som förenar är att de vill börja ett nytt liv i Sverige. Alla är killar som vill nåt och är framåt i sättet. Jag har bara träffat två som gett ett nonchalant intryck och etttrettiotal superhärliga, artiga och trevliga killar som är ivriga att lära sig svenska. Många av dem har sett och varit med om hemska saker, men vi frågar inte ut dem om det. Ibland slinker sån information igenom i det de säger.
Vi har svårt att planera våra lektioner, för de öser över oss frågor direkt....sånt har jag aldrig varit med om i svenska skolan. En kille har köpt sig en tjock grammatibok, med svensk grammatik på persiska (som är i stort sett samma som dari). Han sitter och läser i den som vore det en spännande deckare.

annika sa...

Vad underbart att höra om dina kunskapstörstande elever! Alla barn är ju så där nyfikna och frågvisa från början, så det borde ju inte vara omöjligt för svenska barn att behålla det - så vad är det för fel på plugget? Eller är det telefonernas fel?

Bloggblad sa...

annika: jag tror att det till stor del beror på att det är skolplikt i Sverige. I många länder är det fint att ha råd att gå i skolan. En elvaårig kille från Somalia hade märkt att eleverna kunde vara ganska störiga, kch frågade mig (på engelska) om inte svenska barn förstår att det är ett privilegium att få gå i skolan.

Av "mina" flyktingapojkar har jag förstått de som gått i skola har högre status än dem som jobbat sedan femårsåldern och bara gått i skola lite grand. Det märks väldigt fort, syns på kroppsspråk och miner när de svaga ideligen måste fråga de skolvana (som förstås snappar allt snabbare).

annika sa...

Har du bara pojkar? Var är flickorna då?

Klimakteriehäxan sa...

Skickar ett sent grattis till maken. Och fortsätter beundra dig för det arbete du gör. SÅ betydelsefullt!

Tredje året i Hjo sa...

Det finns förmodligen många ord att förväxla i svenskan. Inte lätt men nödvändigt. Med språk och jobb löser sig det mesta. Men lätt. Nej.