En eller två gånger om året gör jag det. Putsar det lilla som finns kvar av arvet. Varje gång
tänker jag på min mamma, och på den metafor som "putsa kopparn" har blivit i vår familj. Mamma älskade sin koppar, hon hade massor. Bunkarna var uppsatta på en stor tavla som pappa hade klätt med grönt linnetyg. Där blänkte det alltid. Det fanns också en mäng andra
föremål i mässing eller koppar.
Emellertid och emedan (min mormors favorituttryck - det blir mycket arvegods här idag) så var "kopparn" alltid blank. Var tredje vecka satte hon sig med en flaska Häxan och en mängd putsdukar. Men de sista åren efter att pappa dog, tappade hon tidsbegreppen. Vår son, som dagligen gick till mormor efter skolan på den tiden, skvallrade att hon putsade "kopparn" ibland flera gånger i veckan
Jag har ingen aning om varför texten hoppar och ändrar sig... Blogger lever sitt eget liv, tydligen.
Mamma tyckte att putsningen var så viktig att hon avstod från andra aktiviteter - kanske från att gå ut och leka med barnbarnet? Hon skyllde alltid på att hon måste putsa "kopparn". Nu är det många år sedan hon slutat putsa på sin koppar och det jag behöll av koppararvet får vackert vänta tills det ska bli kalas av något slag. Det kom en hel del mässingsarv från svärmor och svärfar också... bl.a. ett helt bord och lampan som delvis syns.
Metaforen då? Jo, sonen har sparat uttrycket och varje gång vi frågar om han vill följa med på något, eller stanna här en dag extra, skyller han på att han måste hem och putsa "kopparn". Vi försöker få honom att ta med någon kopparsak hem till sin lilla lya, så att han kan göra det på riktigt, men det går inte. I dag skickade jag det här fotot till honom för att visa att jag faktiskt gör det! Ibland använder jag det också som svepskäl när jag inte vill åka iväg.
Hm...kalas? undrar den käre läsaren förstås och börjar räkna på fingrarna. Då kan jag berätta att det inte blir något 70-årskalas utom i den närmaste covid-bubblan. Men - i sommar ska det bli fest vid stugan med medhavd matsäck i stället för presenter. Öppet hus i det fria i flera valfria dagar. Datum är inte bestämt än, men före midsommar är det tänkt.
Hm...kalas? undrar den käre läsaren förstås och börjar räkna på fingrarna. Då kan jag berätta att det inte blir något 70-årskalas utom i den närmaste covid-bubblan. Men - i sommar ska det bli fest vid stugan med medhavd matsäck i stället för presenter. Öppet hus i det fria i flera valfria dagar. Datum är inte bestämt än, men före midsommar är det tänkt.
3 kommentarer:
Vilken fin berättelse, tänk så olika uttryck kan komma till. Du får spara en bild när du sitter och putsar kopparn och skicka till folk när det är någon aktivitet du inte vill följa med på.
Blogger och texten, det är en evig kamp. Nu för tiden markerar jag alltid all text och väljer typsnitt och storlek precis innan publicering. Då fungerar det för det mesta.
Jag har också en del arvegods i koppar. Tyvärr blänker det inte om prylarna ...
Haha, inte så vanlig förevändning när man inte vill gå hemifrån. Jag är jättedålig på att läsa bloggar numera - har egentligen inte lust med någonting längre. Försöker att hålla liv i min egen blogg bara, det är också kämpigt. Hade tänkt att sluta blogga men Åsa tyckte jag skulle fortsätta. Och det är ju roligt att kunna se tillbaka på vad som hänt under åren.
Jag får väl försöka vara lite mer personlig och tala om vad jag har ätit till frukost och om jag har varit och handlat som en del gör...
Skicka en kommentar