Den här vackra kvinnan, Ruth Fogelberg, var min farmor. Här var min pappa ännu inte född, så det är taget före 1914. Hon är kanske 25 år gammal och tvåbarnsmor, två till skulle födas. Jag fick mitt andra förnamn efter henne, men sedan mamma dog är det ingen mer än jag och min kusin (som också fick heta Ruth som andranamn) som tycker att Ruth-dagen är värd att firas.
Jag minns henne mycket vagt, hon dog när jag var fem år och hon kunde inte prata under sina sista år. Hon satt alltid i sin gungstol i Sågatorpet i Norrahammar. Jag minns att hon hade långt mörkt hår som jag fick kamma en gång när mamma skulle hjälpa henne med håret.
Hon lär ha varit en mild, klok och vänlig människa, jag har hört så mycket gott om henne. Jag undrar om hon någonsin träffade min mormor, som var ett riktigt rivjärn. Farmor var duktig på att sy kläder, det drog in pengar till hushållet när hon sydde och sydde om åt andra. Teckna var hon också duktig på, men det enda hon hade att teckna på var papperspåsar och kartongbitar. Anilinpenna eller blyertsd:o, inget annat fanns.
5 kommentarer:
Ni är inte helt ensamma om att ha Ruth-minnen idag. Min mamma hette också Ruth och det vankades alltid färska fina krispiga tulpaner och ambrosiakaka när hon levde och även några år efter det. Nu firar jag inte henne på samma sätt men jag minns alltid och kan känna doften av snö utanför och apelsindoft innanför. Sen kom ju släkten på besök också. Namnsdagar var viktigare förr skulle jag tro. Nu minns ingen Karin-dagen längre :)
Äventyret i framtiden: Du har nog rätt i att man firade namnsdagarna mer förr. En del dagar har ju fått nya namn - Marianne har namnsdag den 4 april, men det är inget jag känner mig drabbad av. Däremot Rut (jag fick inget h eftersom jag har h i Elisabeth och det fick vara måtta, tyckte mamma) och Elisabeth känns lite som "mina" dagar. Min man vill alltid ha nåt gott på Per-dagen, två dagar före dig (vi har kanske samma kalender som på Åland?)
Som barn (vilket du får läsa om snart) trodde jag att jag hette Mariann Erut Elisabeth.
Hon var en vacker kvinna!
Ja! Det finns bara (vad jag vet) två foton av henne innan hon var i 50-årsåldern. Jag är så glad att jag fick tag i det här. Visste w tidigare hur vacker hon var. Bara att hon var mild vänlig och tålmodig.
Vilken fin bild på din farmor. Hon ser så pigg och glad ut!
Gott nytt blogg-år.
Skicka en kommentar