... än att jag kan ändra mig. I går i kön till kassan stod en f.d. kollega bakom mig och jag berättade att jag skulle baka lussekatter med barnbarnet. "Det trodde jag aldrig om dig!" sa hon med eftertryck. Och det trodde inte jag heller - men vi har haft såååå trevligt. Lillstumpan är läraktig. Nu sover både katter och bullar under var sin snuttefilt...
10 kommentarer:
Det krävs alltså barnbarn för at få igång ditt julpysslande. *skrattar*
Får jag låna henne? ;)
Och jag skulle så gärna baka lussebullar med nån lite tjej... men min 17-åring har inte tid. Dessutom är jag dålig på bullar så kanske det kvittar när allt kommer omkring! Men den där bilden lockar!
Mamsen: Baka och lite till kan hon få mig till, men pyssel - nix. Där går gränsen. (Än så länge)
Gagga och K-h: Lör- och söndagsmorgnar vid 6-tiden är hon till låns. Pigg och full av leklust...
Hon är sååå koncentrerad! :) Det blir bullar bakade med själen.
Precis så, när jag såg på bilden. Jag tror hon blir kondotori eller sockerbagare:-) Vilket lyx med hjälp idag. Och så far du som jehu med kameran ändå in i ugnen:-)
Hemma hos oss får jag inte vara med och baka. Jag skall nämligen spela ukulele medans dottern sjunger "en sockerbagare" samtidigt som hon trycker pepparkaksmåtten.
Tur att mormor finns så någon kan kavla.
Anne-Maj: så länge hon gillar att dona i köket kommer jag att uppmuntra det. Såg tennistränaren som tränade sin son vid 20 mån till att bli bäst i världen på tennis.
Jag har inte riktigt samma ambitioner, bara att få hjälp med stöket i köket.
vad mysigt det ser ut!
Ja, det är nog första gången jag verkligen njutit av ett bullbak. Man ser det ur nytt perspektiv. Gjorde jag det när mina egna var små, eller var jag för mycket mitt uppe i det?
Välkommen hit, förresten!
Skicka en kommentar