Det här klippet är från första övningen, innan orkestern kom, och den här gången är det inte bara min röst som hörs extra, jag känner igen mina båda kompisars också. Det intressanta kommer på slutet - observera Anna som håller för örat - det stod en basfarbror bakom oss, som bara kunde vissa toner, men dom sjöng han desto mer. Tinnitusvarning! Det var så håret blåste iväg när han hittade rätt ton. Och här kan han den sista tonen med texten: "es". Lyssna på den! Förmodligen kände han sig träffad när vi tre framför honom höll för ett öra allihop, hade vi inte behövt hålla nothäftet hade vi hållit för båda... så han flyttade sig en bra bit bort till nästa övningsomgång. Tack för det. Men jag sneglade dit och såg att även den nya grannen han fick, höll för örat åt hans håll...
En liten bit ifrån oss (vi stod ju utspridda överallt och blandade, men vi tre från vår kör som sitter bredvid varandra hemma, höll ihop) fanns en kvinna som i varenda liten paus tog fram en skrivbok och skrev och skrev. Så fort en annan stämma övade - fram med blocket - om så bara för en minut. Hela dagen i varje liten ynka paus. Gissa om vi blev nyfikna! Först trodde vi att hon skrev ett reportage, eller rapport till sin kör, men att skriva varje ord dirigenten sa... näe... Dagbok? Fast då är man väl nästan skrivmanisk om man skriver hela dagen? Brev? Näe, för tjock skrivbok för att skicka som brev. Vi enades om att det nog var en deckare om en konsert där cellisten mördar violinisten... eller kanske en sopran som sticker ner en bas som vrålar?
Visst - jag skulle mycket väl ha vågat fråga vad hon skrev så intensivt, men då hade det ju inte varit spännande att gissa. Så jag avstod.
Så där ja, nu har blogger accepterat min filmsnutt - nu blir det bara två små Vadstenabilder till.
13 kommentarer:
Hahahhaha .., det slog lock i mitt vänsteröra när han började med es:et ..-))
Vore intressant att veta vad han sa om konserten när han kom hem... Han kanske bara vrålade sin ton: EEEEESSSS
Nice, det märks att ni är släkt, du och ditt barnbarn! Båda kan sjunga.
Bilden med bänken är underbar.
Haha, vilken karl!
Snacka om att ta i från tårna :)
Den tonen satt nog i ryggmärgen, inte någon tendens till jojo där inte :)
Vilken dag du har haft, salig....
Hahahaha...ja nog hördes han :-)
Fniss...det där var ju kul, ju!!!
HUR lång tid tog det för Blogger att ladda upp den filmen???????? Nyfiken.
It-mamman: Det är nog bara gesterna och mikrofontekniken som skiljer... :)
Lindalotta: Ja, den tonen satt! Och visst var det en ljuvlig dag - jag går fortfarande omkring och hör musiken ini huvudet.
Eva: Stackars hans körledare...
Annika: Det tog väl ett par minuter mer än det tog att skriva klart inlägget. Alltså några minuter. Men det gick fortare än en del av de kortare snuttarna.
Så därför fick du resefeber...av såna människor =)
Anne-Maj: närå, det är en annan liten resa på gång. Men jag skriver inte om den förrän den är precis nära... törs inte utmana ödet... tänk om nåt kommer emellan...
*asg*
Det måste vara pinsamt med den här bas-herren. Fattar han inte hålla-för-öronen-vinkarna?
Om jag bodde i närheten så skulle jag komma och lyssna. Vi har bekanta i krokarna om jag inte minns fel.
Oj, han kom verkligen starkt på slutet :-)
Skicka en kommentar