Är det nån som genomskådat mig? Som fattat att det är nåt på gång? Att mitt husmorsvansinne och städångest har en orsak?
Helt rätt i så fall. När jag skulle fylla 40 genomled jag den värsta ålderskris jag i mitt då ganska unga liv hade stött på. Vid 40 var livet slut. Bara tantskor och crimpleneklänningar väntade. Inget roligt kunde man ha heller, slut på fester och dans och skratt... det var jag övertygad om mellan 38 och 40. Sen insåg jag att jag hade haft fel.
När jag närmade mig 50 var jag ganska kaxig. Mitt i livet - hur kul som helst! Mycket fester och dans och skratt. Började skriva sånger och fick dem publicerade, ledde två körer och sjöng i den tredje... Ingen kris i sikte. Livet lekte.
Och så nu... fy fasen så gammalt 60 låter! Jo, jag vet, ni som redan varit där tycker att jag har fel. Men jag litar inte på er. Fem år kvar till pensionen låter helt okej, att vara ledig gillar jag... men 60... Det låter så mycket. Gråhårig och rynkig och lite stel i fingrarna har jag varit länge, men jag har ju varit 50+ i alla fall. I 50-årsåldern! Nu ska jag (om Gud vill, eller Inch' Allah för den som tror på honom) in i 60-årsåldern...
Visst har jag väninnor som är äldre, käcka, alerta, snygga... men det är ju dom det!
I alla fall har jag tänkt att släta över den här åldersnojan med att fira att jag lever och att jag (i alla fall nu) orkar att fira. (Sen, i 60-årsåldern orkar man kanske inte så mycket, vad vet jag? Jag är ju bara 59+) Så om jag inte syns här på ett tag, så vet ni, kära läsare, att jag går omkring med dammtrasan och skurborsten - för visst är det väl så att alla gäster kollar bakom dörrar och på tavlor och letar spindelväv i lamporna? Hm... funderar ett tag... gör jag det när jag är gäst? Nej, det behöver jag inte, för alla andra har det ju så himla välstädat jämt! Det är bara hos mig det samlas tidningshögar och ligger enstaka strumpor lite här och där.
23 kommentarer:
Jag förstår dig precis. Jag vet inte om du minns att jag skrev om min åldersnoja för ett och ett halvt år sedan när det var dags för mig att passera 60-strecket. Jag vägrade ju fira den dagen överhuvudtaget. Jag kan ju säga så här med facit i hand att det blev ingen större skillnad. Men jag förstår din noja. Det gör jag verkligen.....:-)
:) Precis så kände jag inför steget över till 50+. Att vara 49 är mycket yngre än 51. Det är tur att livet går sin gilla gång och ser till att vi glömmer åldersnojjorna allt emellanåt.
Ja, sextio låter mycket .., då går man ju plötsligt mot SJUTTIO ,-)
När min äldsta syster fyllde 60 fick hon ett gratulationskort från sin tre år yngre syster i Australien.
Jubilaren trodde förstås att det skulle stå något om "till min älskade syster som nu ...".
Det gjorde det INTE.
Det stod ..."ha, ha .., better You than me ...!" eller nåt sånt.
Nåja, jag passar på att gratulera i förskott till madame Bloggblad.
Min matte- och fysiklärare på gymnasiet var en riktig gammal kuf (och det på värsta malmöitiskan dessutom). Han berättade hellre än gärna att han brukade lägga tioöringar ovanpå dörrlister och liknande hemma hos folk han var och hälsade på, och när han kom dit nästa gång kollade han om de låg kvar. Då visste han att det inte städades så noga i huset i fråga ...
Men vem fasen dammar ovanpå dörrlister! Och: Som om han själv nånsin hade städat nånting i hela sitt liv! Pah.
Det är inte alltid så kul att bli äldre (blir ett år äldre själv just i dag) för att man känner att det begränsar. Orken är inte som när man var trettio och kroppen protesterar när man gör saker som att åka slalom en hel dag.
Visst är det hemskt?!? Nej jag vet att jag är lyckligt lottad somn faktiskt är frisk och kan göra nästan allt jag vill.
Men betänk alternativet till att åldras...
Min mammas första åldersnoja inföll först när hon fyllde 70 förra året. Rätt bra jobbat att hålla den stången så länge:-)
Grattis!
Det har sina sidor att fylla år. Men ett tips har jag; spara städningen till efter födelsedagen, det blir inte renare av att folk ränner ut och in med blommor och äter tårta ... :-D
cruella: Önskar jag kunde göra som din mamma, men jag fick min första ålderskris när jag var sjutton och det gick upp för mig att jag inte skulle kunna ragga på små fjuniga syntkillar hur länge som helst. (Lyckligtvis var den nojan, liksom faktiskt en massa andra, självreglerande.)
Fast efter det där har jag inte haft några nämnvärda kriser som haft med min ålder att göra, så jag kanske kan förlägga min andra åldersnoja till sjuttioårsåldern och inte låtsas om den där första.
Precis, Miss G. Som det känns nu kommer jag att krisa för första gången vid 50, men jag har några år på mig.
Läste i bladet att man (vem det nu är) är som olyckligast vid 46, sen vänder det. Jamendåså! Har väl tyckt att det gångna året har varit ovanligt beigegrått trots yttre roligheter.
cruella: Stämmer det (och det kan man ju bestämma att det gör) så är det goda nyheter för min del. Jag har visserligen ett par år kvar till 46, men det mesta är på väg uppåt redan nu. Fast jag kanske har haft en lite tidigare vändpunkt bara; det har sannerligen varit en rad hemska år som fortfarande är synliga i backspegeln.
Men vilket enastående vårväder! Kaffe vid knuten tror jag minsann, för första gången i år!
Aha ... Nej jag har inte riktigt förstått dina små hintar om sånt som det kändes som att jag "borde känna till" men varit för okoncentrerad för att fråga om.
Ta nu inte ut dig på städning så de inte får träffa DIG när de kommer utan en trasa. ;-)
Jag fyller 45 på lördag och grubblar lite över det...
Faktiskt. Ingen kris eller så, men lite tankar på hur ungdomen flyger sin kos.
Dagens 60-70 åringar är så snygga och ungdomliga och har så många järn i elden. Varenda ggn jag är hemma slås jag över hus ursnygga sveriges pensionärer är! WOW!!
Du är en jättesnygg och fin blivande 6 åring , det har vi sett massor med bildbevis på!
Städning. jag kollar aldrig lister och sånt hos folk jag hälsar på. Couldn't care less...
Alla: Tack för alla roliga kommentarer... Skönt att ni förstår åldersnojan - trots att jag förstås är glad över att jag är så pigg som jag ändå är (småkrämporna kan jag leva med) och att jag har fått vara med.
Det är några dagar kvar att fnatta runt och plocka undan saker på...
Miss G: Jag har några gamla 10-öringar... då vet jag vad jag kan göra med dem. (Min pappa och grälade om att han tyckte det var kultur att lägga sig i välmanglade OCH strukna lakan. Så arg han blev när jag frågade hur många han själv hade manglat och strukit...)
Annika: Jag bryr mig inte heller ett dugg om huruvida folk har städat eller, ej, men mitt logiska tänkande funkar inte riktigt där. Är nog skadad under uppfostringstiden.
Jag tyckte också 60 verkade jättegammalt när jag var 45 - nära döden...
Min värsta ålderskris inträffade vid 50, som du vet. Jag vägrade överhuvudtaget att höra talas om det och åkte till Linköping på kantorskurs samma dag. Ingen fick hurra eller säga något. Sen dess har jag inte haft någon kris alls...
Jag har nog överhuvudtaget aldrig haft det så skönt och trevligt som jag har det nu. Sen jag accepterade att jag inte längre hör till "ungdomarna" och att ingen längre visslade när jag gick förbi har allt varit mycket lättare. Kul har jag nästan varje dag dessutom - gör saker som jag aldrig tidigare gjort, bloggar t.ex. :-)...
Finns ingen chans att någon ska kunna se om det är rent i hörnen eller inte - det gäller bara att plocka undan saker har jag märkt för att alla ska tycka att man har det fint hemma!
Ser fram emot kalaset nästa onsdag!
Musikanta: HAhaha... Din 50-årskris glömmer jag aldrig. Då var jag 35 och kände mig knappt torr bakom öronen och förstod inte vad du pratade om.
Jag vet vad du menar - att fylla 50 var pin livat, men jag kände mig urgammal när jag fyllde 60! Men vet du, det blev ingen skillnad alls ;-)
Pin livat. Det är nog ett uttryck som min farfar hade kunnat använda.
Men han fyllde inte så mycket mer än 90 ...
malou: Det låter trösterikt. Det är flera som har lovat att det inte känns alls...
Cecilia: Jag tänker inte ha nåt mer kalas, om jag nu får uppleva fler f-dagar, tänkte nästan skänka allt ärvt porslin och få mer plats i skåpen sen.
Anade att det var något på g men trodde att du hade något verk av något slag som skulle släppas snart.
Hm, ibland kan det vara bra att läsa det man skrivit innan det skickas iväg ser jag...
Vonkis: Njae, det hade inte varit omöjligt med både verk och värk... för men den senare släpper nog bara om den själv vill. (Fingrarna trilskas). Nåt verk blir det nog med tiden, men det tar tid.
Det känns. Bara strunt att påstå något annat. Särskilt trött är jag på alla som talar om för mig hur jag borde känna. Särskilt de som är tio-tjugo år yngre. De som tjafsar om ungdomlighet dödar jag. Urskiljningslöst. Jag har inget som helst intresse att hamna i divisionen ungdomlig. Det verkliga livet håller på att rinna ut. Man räknas mindre och mindre. Osv osv. Svårt var det också att övertyga om att inte vilja bli firad. Plötsligt hamnade jag i situationen att människor påstod att det var deras rättighet att fira och gratulera på olika sätt. Vad jag än ville.
Annaa: Helt rätt, jag är också beredd att klippa till när folk pratar om frihet och pondus. Eller att jag ser "ung ut för min ålder" - vilket talar om att jag borde se ut som en skrynklig häxa.
Jag har flera bekanta som fått slita med att gå med tårta till alla ställen som skickat blommor och presenter i alla fall... och det tänker jag inte göra, då är det bättre att servera tårta - och den som inte kommer hit och äter får ingen. Jag är så himla dålig på att komma mig för att bjuda folk andra dagar på året, så nu slår jag till och får huset städat dessutom!
Skicka en kommentar