I dag hade jag egentligen tänkt att åka på begravning, men innan jag beställde tågbiljett och anmälde mig, lyssnade jag på den inre röst som påminde mig om hur trött jag blir när jag fyller alla dagar i veckan med nåt. Och det var nog behövligt, jag sov över både mobilklockan och klockradion och vaknade ungefär när de kungliga gästerna klev in i Westminster Abbey.
Men tankarna har varit i Stockholm hela dagen, vid en kista. Sven Frostenson omkom i en frontalkrock för en månad sedan, vilket jag knappt fattat än. Han var den som startade Psalmskolan i sin fars namn, genom den stiftelse som också bär faderns namn. Sven var lätt att bli god vän med, han var öppen och mycket lätt att prata med. Han hade idéer och tankar om det mesta och var full av energi och arbetslust.
Psalmskolan, som jag var med i, träffades vid sex tredagarsseminarier under två år, men Sven åkte också runt i landet och hälsade på hemma hos många av deltagarna och blev en personlig vän till de flesta. Förra sommaren kom han till Söderköping och under en solig dag och kväll hann vi besöka de flesta "vattenhål" i stan, och avverkade alla ämnen mellan himmel och jord.
På hans hemsida finns information om de böcker han skrev och om hur hans liv vände när han började rida. Mycket intressant läsning.
När man inte är släkt eller nära vän till familjen, blir sorgen annorlunda. Det finns ingen att älta och fundera ihop med, vi är några gemensamma vänner som mailar varandra, men det är inte detsamma. Därför hade det varit skönt att kunna vara med på begravningen och göra ett avslut och ta farväl tillsammans med familjen och vännerna. Riter och ritualer är viktiga.
Mellan varven blir jag arg också, så onödigt med en bilolycka! Skrämd blir jag också, över hur fort allt kan förändras, hur lite vi kan ta för givet. Sven var ju full av energi och hade hela tiden projekt på gång - jag saknar honom. Han hann i alla fall uppleva glädjen av att få den lilla läsepsalmboken utgiven, som han skrev om sin fars diktande, och som jag fick äran att korrekturläsa: Spåren på stranden, och jag hann skicka honom senaste numret av församlingsbladet där jag skrev om den.
Så tankarna for mellan glädje och sorg när jag tittade på det pompösa bröllopet ... och irritationen över att jag inte är så pigg som för 20 år sen gnagde också! Men jag orkade gå en långlång promenad i alla fall och få ihop en himla massa tusen steg... alltid nåt.
7 kommentarer:
Ja, det är hemskt så fort det kan gå att allt tar slut. Poff, bara. Och så tippar tillvaron överstyr för dom som blir kvar.
Här har, men det vet du förstås redan, tittats på bröllop, men inte hela tiden. Prins William kunde bli auktionsförrättare vid fiskeauktioner, för någon mer snabbpratad brudgum har jag nog inte lyssnat till ,-)
Säkert nervös.
Så fruktansvärt. Och så onödigt. En trafikolycka.. fy farao. Kan inte dela din sorg eftersom jag inte kände mannen som begravdes, men jag kan kanske vara en virtuell axel på något vis? En sån där man kan lasta saker på? Men det förstås. Sorg kan man inte lasta över. Tänk så praktiskt det vore om det gått?
Många kramar till dig! Hoppas du fått många gosiga kramar från ditt fina lilla barnbarn i helgen att luta dig tillbaka mot när det känns tomt efter din vän som begrovs. <3
Oj, är SF omkommen, hade inte en aning. Dog psalmskolan med honom?
Elisabet: Det var nog många nerver som dallrade...
Hastiga dödsfall blir omtumlande!
Ullisen: Det blir som jag skrev en annan sorts sorg när man inte står riktigt nära, och inte träffas så ofta och inte känner familjen... tomt och konstigt, men min vardag är fortfarande fylld med det gamla vanliga (jag älskar det gamla vanliga!)
K-häxan: Det stod tydligen en annons i SvD, de hade svårt att få ut nyheten till alla i psalmskolan, för Sven hade alla maillistor i sin dator, så det tog nån vecka innan vi fick veta.
Den psalmskola som pågår nu har sin sista träff i maj, sen är det ingen som vet. Sven var ju den drivande kraften, men stiftelsen finns förstås kvar.
Blott en dag,ett ögonblick i sänder... Man får njuta av varje dag som man får och inte sörja som en del över att man blir äldre! Man tar så mycket för givet och plötsligt så kan allting förändras.
Jag förstår att du sörjer honom - han betydde ju så mycket för dig. Bra att han fick läsa det du skrev om honom innan han dog i alla fall.
Tråkigt. Beklagar. Ni som är kvar får se till att föra vidare det goda som ni fått med er.
Så fint du skriver om din gode vän, som gick bort alldeles för tidigt. Man kan ju inte orka med att göra allt man önskar - att du var med i tankarna där i Gust Wasa kyrkan var gott för dig.
Det måste kännas gott för dig att du hann visa för honom den hyllning du givit hans far i församlingsbladet och så skönt att du kan räkna denne fine man till din vänskara.
Bröllopet i England var av hög dignitet - jag såg det mesta genom BBC som hade mycket film att visa ur tidigare kungl. blöllopsfester. Den svenska versionen på TV1 - om man nu får gnälla litet - Tarras-Wahlberg visade inte den kunskap eller säkerhet jag trodde att hon besitter. Kanske var det champagnen som slog till?
En härligt skön och fin månad MAJ önskar jag dig kära vännen.
Kram från
Eleonora
Skicka en kommentar