Godmorgon eller godmiddag, beroende på hur dagens disponeras. För min del är det godmorgon och jag räknar med att orka lite mer än att släpa mig mellan soffan och datorn eftersom jag är ett snäpp piggare. Hostan låter bättre - efter mycket övning.
Det var någon som i kommentarrutan tyckte att vi svenskar uttrycker oss klart och tydligt... men där håller inte föräldrarna till mina elever med. Alla ni som har barn i skolan eller som är lärare, vet vad en lärare menar med: Det vore bra om Ali får hjälp med läxorna. Det betyder inte alls att det vore bra om han på nåt kosmiskt sätt får hjälp från himlen eller underjorden. Det betyder: SITT HOS HONOM OCH SE TILL ATT HAN LÄSER!!! när man skalat bort den svenska rädsla för att ge order.
Varje termin skickar vi lärare hem papper där det står: Välkommen till föräldramötet! och varje svensk inföding vet att det är tusan bäst att gå dit. Men den som kommer från en kultur där skolan är skolan och hemmet är hemmet och aldrig mötas de två, ser (som vanligt gäller det förstås inte alla... men för att få fram kärnan måste jag överdriva) det ungefär som jag ser uppmaningen "Välkommen till marknad på torget!".
På vårt fritidshem är de förvånade över att föräldrarna till de invandrade barnen i stort sett aldrig kommer och hämtar dem vid dagens slut. De bor nära utan farlig gångväg, men personalen vill gärna träffa föräldrarna för lite prat om dagen som gått, och de har ju så ofta sagt: Du får gärna komma hit och hämta ditt barn. Och så kommer de inte ...
Faktiskt tror jag att vi bara blir värre och värre, det finns nästan ingen som "tycker" längre ens, utan "kan känna nånstans att ..." "Jag kan nog tycka att ..." Pröva den: Jag kan nog känna någonstans att det kanske vore bra om Ali fick hjälp med läxan ...
22 kommentarer:
Du borde skriva en bok om sånt här .., så mycket som man inte tänker på!
Elisabet: Det finns flera böcker i ämnet, jag har läst några av dem och inser hur märkliga vi är ... Det finns mängder med exempel, men de jag skrivit om här är de skillnader jag oftast stöter på.
Det var som 17 så mesig skolan blivit. På min tid frågade jag om det fanns någon hemma som hade tid att hjälpa Ali med läxan, eller om vi skulle ordna med hjälp.
Av samma anledning som jag frågar om vi ska stanna och fika när vi ser ett lämpligt fik - istället för att lite vagt säga att det vore gott med fika.
Förmodligen beror det på vilka erfarenheter man bär med sig.
Margaretha
em: De mammor jag var och berättade för i förra veckan, tyckte att vi svenskar är väldigt inlindande och inte säger vad vi menar.
Jag förstår att du har studerat skillnader i kvinnligt och manligt språk. T.o.m. min man har lärt sig nu vad jag menar om jag säger att det vore gott med fika... jag har läst högt för honom ur Tannens bok.
Det här var roligt och tänkvärt. Det är lätt att glömma bort att bara för att en person har lärt sig orden så är det inte sagt att han/hon förstår meningen.
Det är intressant med kulturskillnader. Men det kan förstås bli väldigt fel också och dråpliga situationer, som med barnen och glassen =).
Men det finns en skillnad också mellan män och kvinnor, precis som du säger (oj, vad jag generaliserar nu). Jag har träffat många män som inte tolkar t.ex. "Jag är så himla sugen på fika" och bara svarar "Jaha" utan att genast rusa upp ur soffan och börja brygga kaffe. Den sorten måste man tala klartext till "Gå och koka kaffe!"
Ibland har jag använt kuggfrågor till mina pojkar - fast det funkar bara en gång - "Vill du ha chips?" frågar den sluga modern.
"Ja", svarar den intet ont anande sonen. "Bra, men då kan du köpa lite mjölk om du ändå ska till Ica och köpa chips".
Men som sagt, det funkar bara en gång!!=)
Humlan: Egentligen märkligt att det inte talas mer om sånt här, för jag tror att det är en av orsakerna till att många tycker att det är svårt att umgås med utländska grannar.
Ruta Ett: HAHA! Den måste jag pröva - den var ju riktigt rolig.
Jag kan nog känna nånstans att vi rent generellt är onödigt rädda för att tala ur skägget!
K-häxan: Sen jag började höra detta eviga jag-kan-tycka/känna/tänka, så hör jag det hur många gånger som helst per dag. Min sämsta egenhet är nog att jag HÖR saker och noterar och ibland skymmer det vad som sägs egentligen.
Värst av allt är när jag hör mig själv säga såna uttryck som jag avskyr. Förmodligen är det smittsamt.
Jag förstår PRECIS vad du menar. :-) Men ärligt talat så har vi på skolan jag jobbar lämnat det där snacket för länge sen. Men så har vi också haft en skola i många, många år med största andelen elever från andra kulturer än vår egen.
Vi försöker vara så tydliga som möjligt med våra föräldrar vad som förväntas av dem här. Det är de flesta väldigt tacksamma för också. Säger ofta att vi i skolan är de första som "lärt" dem om hur det funkar i deras nya hemland.
Vi börjar alltid med att berätta om vad som förväntas av DEM och lyssnar på vad de har för förväntningar på skolan och vad vi kommer att ge deras barn. Allt dokumenteras och utvärderas ständigt.
Dessutom har vi aktivt jobbat med det här på många olika sätt....bland annat i ett projekt i Rädda Barnens regi om att arbeta med föräldrarna från andra kulturer. Projektet leddes av Nabila Al Fakir ( Salims faster ) och hon har lett det här projektet i några få andra mångkulturella skolor också. Hon kanske kan vara något för er också?
Glad Påsk bloggsyster! :-)
I min och parallellklassen (förskoleklasserna) har vi EN elev med svenska föräldrar och i de flesta andra klasserna är det ingen alls.
Tankevågor: Tack! Intressant, jag ska prata med vår rektor och återkommer. Vi har så pass få invandrade elever, som mest tror jag det är tre i ett par klasser, och många har ingen alls.
Vi har utarbetat hur vi ska ta emot - men vi skulle säkert kunna få råd från er som blivit experter i ämnet.
Haha! Känner så väl igen det från dammiddagarna - därför slutade jag gå. Jag är från Norrbotten och får ofta höra att jag är så ovanligt rak. Förstår ingenting. Jag säger ju bara som det är. Populärt hos vissa, inte så populärt hos andra. När föräldrar/vänner klagar över min rättframhet säger jag att jag är från Norrbotten och där lindar man inte in. Punkt. De flesta vänjer sig.
Själv undrar jag ibland: Menar du så här? Och så säger jag det de egentligen menar. Inte alltför sällan får jag till svar: Hur visste du det?
Vissa gånger är det tur att man inte får ha basebollträ i bakfickan hur som helst. :D
Glad Påsk!
Det första året jag jobbade var jag på en skola med många invandrarbarn. Där lärde jag mig, bland annat, vikten av att vara tydlig mot föräldrarna. Nu var det egentligen inget problem för mig, att linda in saker har aldrig varit min grej. Det intressanta i kråksången är att föräldrar till svenska barn brukar reagera på att jag är hård och ställer för stora krav på dem. Så kan det gå.
Amber: Det där med olika samtalsstil kan vara himla problematiskt. Jag är nog rätt inlindande när jag tänker mig för, annars är jag så rapp i käften att jag får problem ibland, alla har inte samma humor.
Nina: Tack detsamma!
Vonkis: Ja, du är också norrlänning som Amber här ovanför.
Ställa krav på barn?? Que? Får man det? (jag vet att ironi inte går fram så bra i skrift...)
Jag blev en riktig mjukis när jag fick barn själv, jag var mycket tuffare när jag var ung.
Så underfundigt skrivet - får mig att än en gång tacka för att jag inte blev lärare. Alla lärare skal ha en eloge för sitt engagerande arbete och så HÖGRE lön förstås!!!
Tycker jag då.
Och att lära invandrere att "sitta vackert" på svenska - nää det går nog inte.
Jag känner inte helt igen mig från mina barns skoltid, jag tyckte nog att invandrade föräldrar åtminstone kom och hämtade lika ofta som svenska. Däremot fanns det en skillnad; aldrig att ett äldre syskon kom i stället för förälder till ett svenskt barn på ett föräldramöte. Och nog var det invandrarbarn, både pojkar och flickor, som man förutom min son då, träffade på i matbutiken med lång inköpslista med sig redan när de var 8-10 år.
Men från dagis minns jag en stor skillnad; en del invandrarföräldrar hade svårt för det eviga utelekandet även i dåligt väder. Minns en förtvivlad och arg ung mamma från Mellanöstern som egentligen inte ville lämna sina flickor om de skulle tvingas ut - men som var tvungen att gå till jobbet. Personalen skötte det ohyggligt dåligt med näsknäppar om hur viktigt det var för barn att vara utomhus och att det inte fanns något dåligt väder bara dåliga kläder och annat obegripligt trams! Min syster förskolläraren har berättat många historier om invandrarbarn som preparerats för denna utomhusvana av uppgivna föräldrar och kommit till dagis i tre- och fyrdubbla lager kläder och stränga order om att inget får tas av. Luttrade efter alla halvkalla vårdagar när svenskar påstår att det är sommar fastän det bara är 10-12 grader.
Annaa: Självklart kan man inte dra alla över en kam, men med väldigt många års erfarenhet som lärare med barn i många olika klasser och på olika skolor, tror jag mig om att ha sett mer än de flesta föräldrar som har ett par stycken barn som referensram.
Utelivet på våra skolgårdar... med för dåliga skor och tunna kläder, det är nog ett problem rakt över nationsgränser. Jag har sett flera kippskodda barn som ska gå milspår där det inte förelegat några språksvårigheter.
Jag har inte gått ut med att jag har några absoluta sanningar, jag tycker bara att det är intressant att visa på skillnader - och att vi har en del märkligheter för oss som vi inte har en aning om. Och precis som de här ute-förespråkarfröknarna, tycker vi att vi har rätt och vet bäst i mångt och mycket. (Nåja... vi och vi... det blir många krångliga omskrivningar om man hela tiden ska skriva: inte alla, men kanske ganska många... )
Ja självklart måste det bli en del generaliseringar! Självklart fanns det invandrade föräldrar som tyckte det var helt ok att barnen var ute i ur och skur. Men som sagt, vissa skillnader ser man.
Det ska också sägas att mina barn gick sina första 5 - 7 skolår i område totalt dominerat av vit medelklass. Kanske var trycket på att anpassa sig till normerna att vara en duktig förälder och gå på föräldrarmöten, delta i aktiviteter, större där än i mer blandade områden.
Annaa: Vår stad har ganska få invandrade personer, bara en handfull på varje skola. Av det Vonkis och Londongirl skriver, gissar jag att de som har många barn från olika länder och kulturer har lärt sig att vara extremt tydliga, det brister här, det vet jag med säkerhet.
Det skulle underlätta mycket om vi berättade mer om hur vi tänker och gör - och också fick veta hur andra tänker och gör.
Min kollega, som bott här i mer än 15 år och vet mycket i teorin om hur vi gör, har fortfarande svårt att gå in genom en dörr om jag öppnar. Hon tar automatiskt över dörren och vill att jag ska gå före, för jag är äldre. Kanske sitter det djupare hos dem som inte varit utsatta för ganska fri och demokratisk fostran? När jag var barn drillades vi på ett annat sätt att resa oss för vuxna etc.
Det är det som kallas för kulturkrockar!
Skicka en kommentar