Det är ytterst få länder där man preciserar så mycket i naturen som vad vi gör här. Vi säger inte "det står ett träd på gården" vi talar om att det är en björk/kastanj/gran.
Att det finns en massa bokblad i skogen, är ju jätteviktigt för mina elever...Vi säger inte att det sitter en fågel i trädet, utan vi talar om vad den heter. I alla fall om de vanligaste, och inte heller säger vi att vi har sett en vårblomma, utan vi är noga med att tala om vilken art. 
Mina elever kan "träd, fågel, blomma" på sina respektive språk. Jag har frågat flera föräldrar och de fnissar och håller med, även om det naturligtvis finns ord för de olika arterna de har. Att jag äter nässelsoppa (som idag) tycker de flesta är konstigt, men förmodligen tar man vara på vad man har i deras hemländer också. 
Vi är mer naturtokiga än de flesta andra, så jag ser det lite som en mission att lära ut de vanligaste naturorden så att de ska veta vad folk pratar om. Det är ju jättesvårt att komma ihåg sin adress om man bor på nåt så konstigt som Talgoxestigen eller Vitsippstigen om man inte har bilden av en talgoxe eller vitsippa på näthinnan. 
Helst skulle jag vilja dra iväg ut i skogen och visa - lukta - känna, men på en 30-minuterslektion hinner jag inte långt. Då tar jag datorn till hjälp, och här är en del av skörden. 
Vilka ord det gäller får den kära läsaren komma på själv. Och förresten, apropå läsare... så har besökarantalet här dubblats sedan en vecka tillbaka, jag blir himla nyfiken hur det kommer sig när det har legat på samma låga siffror i drygt ett år. När facebook kom sjönk besöksantalet i samma takt som jag fick fler fb-vänner. 
p.s. Det här med olikheter (som det finns mängder av!) har jag inte hittat på själv! Nån annan dag kan jag berätta om hur vi olika vi visar artighet vid bordet, men nu ska jag lägga mig i soffan och öva på min hosta så att den blir bättre.
26 kommentarer:
Intressant, det där med olikheter mellan olika nationaliteter, sånt är så himla spännande!
Att du får fler besökare .., kan det inte bero på att du kommenterar flitigare än tidigare på andra sidor?
Det ena brukar ge det andra.
Elisabet: En del saker, som jag inte förstod och visste, har ställt till det för mig ibland! Mer om det en annan gång.
Visserligen har jag varit flitigare under nån vecka, men det är för stor skillnad. Under nästan två år har det dalat och det är bara ett par veckor jag har legat lågt. Men det är ju kul! Då när jag var med i tidningen skrev jag adressen till bloggen, men det var bara några få fler då.
Strunt samma... jag skriver för att det är kul.
Sant det där med besökare, det ena ger det andra. Flitig med kommentarer, fler besökare!
:-)
Ja, du har nog rätt i att svenskarna är ett sannerligen naturälskande folk. OCH, att många kan de vanligaste träden och blommorna och allt det där.
Här är folk inte alls lika bra på det fastän naturen exploderar av de ljuvligaste träd och blommor.
Min egen make har jag fått lära upp ;-)
Han visste inte att det var dogwoods som blommade nu bland många andra (otroligt, Peter, hahahahaha). Jag har lärt mig mkt av Peters pappa om blommor och träd här, men sonen har tydligen inte lyssnat lika flitigt.
jag är så intresserad att jag vill lära mig allt om det som finns här i naturen.
Har en känsla av att många andra omkring mig inte ens "ser" det. Visserligen bor jag i en hektisk och stressad stad, men...
Hemma tycker jag alla O:ar och A:ar genom hela våren.
Inte dumt, jag kan sakna det!
Annika: Det var roligt att du bekräftar det, trots att USA inte ingår i det jag lärt mig om "andra länder kontra Sverige" - klart att det finns vissa superintresserade, men man måste generalisera ibland.
Jag kan bli lite lätt trött på att se alla andras blå- och vitsippor på bloggar och i fb, det är ju den först man ser själv som är den viktiga.
Faktiskt har jag tröttnat på att följa bloggare som slutat kommentera hos mig, man måste visa lite intresse tillbaka tycker jag. Så när jag inte hinner läsa andras, skriver jag inget själv.
Men jag vet en i övrigt tämligen begåvad 20+man som inte visste att det var en skata vi såg.
Jag som lärde dottern att de första fåglarna vi kom i kontakt med var "duva", vilket gjorde att alla fåglar ett tag var "duda".
(Och alla hundar var "wapp" enligt sonen eftersom vi precis skaffat valp ...)
Hm. Glömde ju skriva att den där tjugeplussaren var alldeles svensk på alla ledder.
Intressant det där om olikheter. Fast jag undrar hur gamla elever du har? Tittar man på dagisbarnen och barnen i förskoleklass eller ettan säger de ju ofta att det är en blomma/fågel/träd. Jag tänker att om barnen har kommit hit i den åldern är det kanske inte så konstigt att de inte kan precisera sig bättre ens på det egna språket... Fast det är klart, tussilago till exempel kan väl de allra flesta svenska barn :)
Cecilia: Fast du handlade ju "svenskt" som i alla fall lärde ut artnamnet på duvan... och som i allt sånt här "typiskt svenskt" finns det förstås undantag, man måste se det i stort - alla svenska gillar inte kräftor och dragspel heller.
När jag berättar om de här skillnaderna för svenskar, opponerar sig de flesta (för alla känner nån som... ) - men när jag berättar för invandrarföräldrar håller de med. Så även mina bloggläsare följer normen! Och som sagt, det är inte jag som gjort de stora studierna, jag lutar mig mot en folklivsforskare som jag glömt namnet på.
mossfolk: Självklart kan inte alla små barn alla blommor och fåglar, men som sagt, tussilago, vitsippa, blåsippa - björk och gran, det kan nog alla lågstadiebarn. Om inte annat så har de det i det passiva ordförrådet, den stora ordskatten ska vi inte underskatta, där har alla många ord som inte används dagligen, men som man känner igen när man hör dem.
De små barnen som bor på fågelstigar här i området vet i alla fall att det handlar om fåglar - det vet inte mina 9-åringar som har bott här sen de föddes, men har föräldar som pratar annat språk hemma.
Amen till det du säger om bloggare som inte kommenterar fastän man kommenterar själv hos dem, alt att de inte svarar på kommentarer.
Jag lessnar på sånt också, absolut.
Japp, kan nog bekräfta att det allmäna intresset för naturen är lite skralt här. MEN, det är en BUSY srtad jag bor i. Folka har nog inte riktigt tid, tror jag.
Svärfar kan iaf, och en granne till mig som är mkt insatt.
Men annars? Not so much!
Det stämmer säkert - jag vet t.ex. att i England finns det bara ett ord för svamp - mushrooms...
Jag tror de flesta barn kan vårblommorna eftersom vi väntat så länge på dem och det är så spännande när de första dyker upp. Sen är det inte lika kul med prästkragar och klöver etc.
När jag gick i flickskolan ingick det i biologiämnet att samla hundra växter och lära sig namnen på dem. Helst de latinska också! Jag tyckte det var jätteroligt...
Vilken källa av ovanlig kunskap du är. Vardagslyx kan man nästan kalla det att få tillgång till så många människors känslor på nåt vis.
Vilket verkligt intressant inlägg. Fler sånt här, jag älskar och suger i mig (men är för trött att kommentera mer konkret eller intressant än så här... förlåt!)!
Svenskan är verkligen ett intressant språk och nu när du säger det stämmer det ju att just det här med att precisera olika växt- och djurarter brukar vara svårt för utlandsfödda elever att få grepp om.
Tack och lov för internet och bilder såna gånger.
Annika: Vem vet? Vi kanske skalar bort en massa såna här kunskaper i och med att vi stressar mer - precis som vi har skalat bort trugandet och inte har tid med det.
Ullisen: Så känner jag ofta när jag läser bloggar, att man får tillgång till en samling människor som kan så mycket olika saker. Tack för dina rara ord!
Vonkis: Inte bara språket, utan alla konstiga saker vi gör och säger och tycker... Jag blir mer och mer glad att jag inte är invandrad och måste lära in en massa nya saker som ofta är så subtila att man inte pratar om dem ens.
Jag tycker att det är tråkigt att jag inte vet vilken fågel det är som sjunger eller vad vissa blommor heter. När jag var barn och frågade mamma så sa hon ofta att hon inte visste för att den blomman/busken/fågeln inte fanns där hon växte upp, då är det tråkigt när man inte har lärt sig det i skolan. Nu ska jag väl säga att jag kan de vanligaste träden, blommorna och fåglarna (till utseende men inte till läte) i dag, men jag har full förståelse för att det inte är lätt när man inte får med sig det hemifrån.
Och visst är det bästa sättet att bli intresserad och lära sig om naturen att gå ut och titt - lukta - känna, synd att ni inte hinner med det!
Fina bilder! Och kul med besöksfrekvensen!
Humlan: Jag som växte upp i asfalten har aldrig lärt mig att sätta rätt fågel på rätt läte, men jag kan identifiera de vanligaste (det ingick mängder med fåglar i min examen, liksom blommor) Blommor är roligare, det kunde jag väldigt många innan tappa-namn-perioden inträdde.
Barnen är ute rätt mycket med skolan, båda mina skolor ligger nära riktig natur, men ord som "stig", "myrstack", "barr","kotte" och sånt barn lär sig som riktigt små, det är helt nytt för mina elever.
K-häxan: Bilden på mig som pappa Långben gillar jag. Fast det är ordet "stig" jag är ute efter.
Kan det ha något med Linné att göra att vi ofta kan namnen på blommorna?
Trevlig blogg.
Grattis till ökad besökarskara!
Kulsprutan
Nu är jag lite sent ute här, men jag har varit upptagen med en massa annat. Jag undrar om det inte är geografiska skillnader också. Både min gamla vän från Haparanda och min exmake från Luleå (födda 1952 respektive 1947) kunde berätta hur de reagerat på att folk i södra Sverige var så upptagna med att briljera, som de tyckte, med att kunna namn på allting i naturen. Väninnan tyckte för övrigt det var spännande att komma söderut och få se i verkligheten allt det som påstods vara svenskt och som bankats in på lektionerna men som inte växte där hon bodde, i Sverige.
Själv har jag aldrig varit en rabblare, lärde mig snabbt att säga "ja, just det" som reaktion på framlidne makens ständiga tjat om namn på växter och ljud på fåglar (han var helkass på det senare). Första våren sedan han dött konstaterade äldsta dotter då 9½;
"Det finns i alla fall en fördel med att pappa är död, man slipper hålla på och tjata om alla blomnamn." Och så bestämde de sig, hon och systern, att alla gula vårblommor heter "vårgulingar".
K-sprutan: Tack!
AnnaaM: Jag har ingen aning om hur man pratar om naturen så långt norrut, jag har bara lärt mig den här skillnaden dels av egen erfarenhet, dels av det jag läst/hört av andra.
Väldigt mycket av våra "kunskaper" ligger i det passiva ordförrådet - jag kollade med barnbarnet igår, hon fick svara träd - fågel - blomma på alla artnamn jag rabblade upp, och trots att jag vet att hon inte kan särskilja alla, så missade hon bara "styvmorsviol" men det är ju också nästan överkurs... hon är inte fyllda 8.
Jag är övertygad om att de allra flesta normalbegåvade svenskar vet vilken kategori t.ex. gröngöling - rönn - akleja hör till även om de inte vet exakt hur de ser ut.
Det passiva ordförrådet (har jag märkt hos många kollegor) är underskattat. Många svarar mig: Det kan inte svenska barn heller... men det beror ofta på kontexten. Man kan inte testa ordförståelse med enstaka ord.
Här blev syster 20 synnerligen förvånad när bror 19 sa "blåmes" om fågeln som åt på vårt fågelbord. Hade hon ingen aning om. Däremot har de båda bra kläm på exotiska djur som de sett i djurparker och på TV. Jag kan inte tänka mig att hon kan styvmorsviol heller. Ska fråga. - Jo, att det är ett blomnamn men inte hur den ser ut.
Jag tillhör definitivt dem med det passiva förrådet av blom- och fågelnamn. Trots att min far, precis som mina barns far, måste ha tragglat!
Pojken läser ju biologi, men jag vet sannerligen inte hur det är med hans kunskaper i svensk flora och fauna. Men han ska läsa A-kursen i sommar!
Annaa: Jag lärde mig växter och fåglar först på lärarhögskolan, kunde ytterst få "aktivt" och bara ganska många "passivt", men sen insåg jag hur mycket roligare det blev att vara ute i naturen, när jag visste mer.
För att inte tala om insekter, som jag var hysteriskt rädd för innan jag lärde mig mer om dem. Också tack vare lärarhögskolan.
I boken jag läser nu, FLOW, (efter tips av bloggaren Amber) handlar det mycket om att kunna sätta ord på företeelser i omvärlden för att kunna hantera den, och det gäller förstås inte fåglar och blommor, men ju fler ord man lär sig, desto roligare blir det att lära sig ännu fler, och snart får man nyanser på saker och ting och kan få ordning i sitt kaos.
En av mina mellanstadieelever frågade en gång om det verkligen finns ett ord för allting. "Heter allt nåt?" Och jag har märkt undan för undan att hans värld har fått nya dimensioner, han blir jätteglad när han kan saker och vet vad det heter.
De invandrarbarn som har ett rikt modersmål lär sig mycket fortare - men det här gäller inte bara invandrare. Ett rikt ordförråd ger ett rikare liv överlag, men det vet ju du som jobbar med språket förstås...
Så lustigt att det jag trott varit "vanlig allmänbildning" faktiskt inte är det! Jag menar, just blåmes hör till en av de få fågelarter (typ tio kanske, gråtrut och fiskmås inräknat) jag känner igen till utseendet (när det gäller sång klarar jag nog bara tre, måsfåglarna då ihopslagna till en :). Styvmorsvioler växte förr i min farmors (nu min egen) trädgård så den blomman kan jag av den orsaken!
Jag håller verkligen med dig Bloggblad i din sista mening i kommentaren ovan: ett rikt ordförråd ger ett rikt liv. För oss som är intresserade av språk vill säga :) för andra spelar det nog ingen roll att kunna slänga sig med typ fem synonymer till "eftersom" ;p
Hjälp! Det är inte alltid som jag har någonting att tillföra om jag läser dig, och då skriver jag inte någonting. Skall jag säga "pip"? För jag ÄR intresserad av vad du skriver om, speciellt om "kulturkrockar".
Ullisen: Jag är urdålig på att särskilja fågelläten, men jag vet i alla fall att de har olika (alltid nåt!).
malou: Du måste inte alls känna dig tvungen att kommentera, jag gör inte alltid det hos alla jag läser, tidsbrist mest! men det var så konstigt att det var tredubbelt med besökare under en vecka - nu är det tillbaka på det vanliga antalet igen.
Skicka en kommentar