I morse var det rätt skönt att jag fick ett tillfälle att le när jag kom till skolan. För när jag vaknade och spanade in facebook i telefonen fick jag veta att min frissa dog igår. Vi hann prata och lära känna varandra så där som man gör under 15 års klippningar - jag har ju alltid kort hår, så det blev några gånger. Ledsen och arg blev jag - ledsen för hennes familjs skull, och för alla år hon inte får leva. Arg för att information om lungcancer och rökning alltid gäller nån annan än en själv...
Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans - så sant som det sjungs i den gamla psalmen. Jag är ovanligt glad just nu för diverse saker som händer i mitt skrivarliv, så det blir omtumlande med sorg och glädje i samma andetag.
Men - dagens största leende fick jag när min ganska nykomne sexåring kom in i mitt rum - han kan inte särskilt mycket svenska, men suger i sig som en svamp, och de uttryck han kan, säger han med perfekt uttal och intonation. Han tittade storögt på mig, uppifrån och ner och sa med förvånad ton: Titta, har du kläder på dig idag?
14 kommentarer:
,-)))
Grattis till psalmeriet och jag ler åt pojkens kommentar ..., det behövs leenden i det eviga regnandet.
Dags att börja bygga en ark, tror jag.
wunderlicht :-D
påminner om när en av mina vänner hade sminkat sig (skulle på bröllop) och en av sönerna utbrister: Men mamma, du är ju en tjej!
Elisabet: Här har det inte regnat idag, men desto mer igår!
Det är så underbart med mina elevers kommentarer. I dag läste jag en spännande berättelse för en liten flicka, barnet såg en vit gestalt utanför fönstret och trodde att det var ett spöke: Vem tror du att det är? frågade jag. "Jesus" föreslog hon... (själv är hon buddhist).
Vonkis: Den var bra!
Haha, nu undrar man ju hur det är ställt med fröken i skolan? Kanske en rejäl löneförhöjning skulle passa till lite klädinköp, så fröken kan vara klädd varje dag. :-)
Ruta Ett: Hm... fast då måste jag nog bygga in en garderob till...
Men löneförhöjning skulle jag behöva, extra mycket eftersom jag jobbar halvtid...
Det är ju tur att "fröken" har på sig kläder vissa dagar i alla fall....:-)
Cicki: Ja, och till skillnad mot Plura, så har jag kläder på HELA kroppen. Möjligen socklös ibland...
Man undrar förstås vad det var som föranledde den lille pojken att utropa detta...
Musikanta: Jag misstänker att han bara tappade ordet "nya" - men förvånas ändå, för jag har ganska stor variation i min garderob och har färger som syns. Men sen hörde jag att en annan elev hade sagt till sin modersmålslärare att Marianne ska nog på ett fint möte idag, hon var så finklädd. Vit blus och svart jeanskostym. Inte särskilt elegant, men tydligen annorlunda mot min vanliga klädsel.
Bittersweet is Life.
Tur att du fick ett leende mitt i sorgen.
Lycka till med föreställningen!
Kulsprutan
Det var verkligen lite glädje i sorgen.
USCH och fy så tungt med din frissa. SÅ sorgligt.
Känner så för och med hennes familj.
Riktigt sorgligt.
Det är fantastiskt vad barn lägger märke till. I våras när jag var uppe hos barnbarnen var det det första Casimir sa när han såg mig:"Har du ny kappa?" Jag hade just köpt just en ny vårkappa. Då hade han inte sett mig på någon månad.
När jag flyttade hem igen från Öknen hade min gamla frissa slutat. Jag gick då till en frisör som min väninna Elisabet hade gått hos. Elisabet dog i cancer medan jag bodde utomlands. Första gången jag kom till frisören frågade han hur jag hade hittat honom och jag berättade att en kompis hade gått där. "Vad hette hon?" "Elisabet P." Och då berättade han att när Elisabet fått veta att hon snart skulle dö hade hon ringt till frisören och sagt: "Jag kommer snart att dö så jag kommer inte mer till dej. Jag vill att du ska veta det, så att du inte tror att jag inte var nöjd eller så." Är det inte otroligt starkt? I sin hjälplösa situation hade hon ändå kraft att tänka på andra.
Kulsprutan: Det är en himla tur att det händer lite roliga saker som hjälper till att bära de jobbiga!
Och tack för lyckatillet - nu vet ju både du och jag att det gick himla bra!
Annika: Det är en sorg som inte går att fatta!
Musikanta: Ja, små detaljer är de bra på. När jag hade klass kunde jag inte klippa mig eller köpa nya kläder eller smycken utan att det noterades högt.
Ö-råttan: Det kallar jag omtanke! Otroligt. Just frissan skulle väl vara det sista jag tänkte på...
Men nu har jag tänkt en del på det där att man inte vet när man ser någon för sista gången. Och det är ju tur att vi inte vet det!
Hoppas att det gick bra på bokmässan! Såg du till Eva? Jag har fått mail att hon hade fullt upp hela tiden.
Skicka en kommentar