Nu tenderar min blogg att bara fyllas av roliga fester och andra häftiga tilldragelser, men jag kan ju inte ideligen skriva om att jag går promenader på samma stigar varje dag, ligger på soffan och löser korsord - och går till skolan och undervisar... I veckan som gick, låg jag totalt utslagen en hel dag, halsen sved och jag trodde att jag skulle få lämna återbud till kördagen i Vadstena... men häxbrygderna funkade och jag var helt frisk och pigg tidigt i går morse.
Framme - och på väg till folkhögskolan. Härligt klar och kylig morgon.
Första passet = Ionasånger - ganska enkla, snabbt inlärda, de gav mersmak. Men jag satt förstås inte ensam i rummet, som det verkar på bilden...
Nästa pass, en fransk mässa som vi fick pröva på några stycken ur. Också härlig och annorlunda musik med lite rysk ortodox anstrykning i tonen. Det är inte den gestikulerande mannen som leder bakifrån...
Lunchtiden var rejält tilltagen, så jag hann gå en sväng på Memory Lane... ensam förstås. Det finns inte en gata, inte en park, som inte är förknippad med de tre år jag gick i realskolan där. Och sen ytterligare ett halvår under min praktiktermin några år senare. Då jobbade min ännu inte äkta man som skötare på BS* och bodde i det här huset (bilden nedan, inte i kyrkan!) som enbart bestod av små personalrum med delad toa och delat kök i trappuppgången - jag kände den konstiga lukten som fanns där då, bara av att se på huset. Nu var det vanligt bostadshus.
*Birgittas sjukhus, mentalsjukhus som hade ett jättestort upptagningsområde och troligen var största arbetsgivaren i Vadstena under många år.
Efter en nostalgisk promenad var det dags för nästa pass: tonbildning med sångpedagog. Såååå kul!
Ett rännande blev det, mellan matsalen och grupprummen i en av de många gamla BS-byggnader som var förbjudet område för oss på 60-talet.
Den här kyrkan, där vi hade avslutningen, visste jag inte ens att den fanns. Den tillhörde BS och var för internt bruk. Den ligger där under korset på bilden under. Underbar akustik för avslutningssången där alla fick sjunga exempel ur alla olika workshops. Vilken otrolig sång det blev av nästan 100 personer som satt blandade och sjöng i stämmor. Jag var förstås helt salig och lite tårögd då och då...
När jag visade maken bilderna, berättade han att hans arbetsplats 1973, var just innanför fönstren till vänster i bild. Det hade jag inte en aning om tidigare. Alltihop tillhör folkhögskolan numera.
8 kommentarer:
Låter som en bra helg.
Pv är alltid så sprallig när han varit på körövning - och då menar jag inte med bilen -.
Haha... Kyrkosångsförbundet har en tidning som heter Körjournalen - med den har det blivit missförstånd många gånger har jag förstått, av folk som uttalar namnet fel.
Hur trött jag än är när jag går på körövning på onsdagskvällarna, så har jag piggnat till ungefär vid kaffepausen.
(Fast jag dricker inte kaffe så dags förstås, då skulle jag aldrig somna.)
Vilken underbar, fantastisk resa i nostalgi du har gjort - och även för mannen som väl fick allting berättat för sig då du åter var hemma. Vadstena är en fin stad och många utflykter har vi under Smålands-åren gjort dit.
Det låter underbart med all sångträning, lyssnande och emotionella känslor. Som musik ska ge m a o. Lyckans du som fick uppleva detta fina.
Kram kram
Eleonora: Det romantiska skimret över Vadstena skulle nog försvinna om jag bodde där, men med ett besök ungefär vartannat år, ligger det kvar.
Det var verkligen en toppendag - jag var såååå glad hela tiden. Maken är inte särskilt intresserad av körsång, men tyckte det var kul att se dels sitt gamla hus och sin arbetsplats som han inte varit på sedan då, 40 år tillbaka i tiden. När vi åker till Vadstena, brukar vi inte vara i just de krokarna.
Häxbrygder är fina fiskar det för att överlista sjukdomar på kort varsel! Är så glad att du fick vara med på den här utflykten. Både för musikens men också för minnespomenadens skull!
Ullrika: jag är också så glad att det funkade, men förmodligen hade jag bara sopat basseluskerna under mattan, för nu skrapar det i luftrören även om jag inte känner mig sjuk. Bara trött och irriterad - i halsen, inte i humöret.
Jag gick en vemodsvända till kyrkogården också... Och hittade stenen till en person spm var en viktig del av mina tonår. Ganska sorgligt. Men det blev som ett riktigt avsked och det var bra.
Tonbildningskurs. Lite avis blir jag ...
Skicka en kommentar