Så där ja, då kan jag andas ut. Premiären på det nya programmet är avklarad och jag kan luta mig tillbaka... Det är alltid lika läskigt att testa något nytt inför publik, ska det funka? Jag har ju märkt att samma program kan tas emot helt olika på olika ställen. Flera gånger har det hänt att en publik skrattar och har kul åt samma saker som en annan publik inte rör en min åt. Jag trodde inte riktigt på det där att man kunde prata om publik som "en" publik som kunde skilja sig från en annan. Men det är verkligen så.
Varför? En viktig sak är placeringen. Sitter folk tätt, törs de skratta. Sitter de långt ifrån varandra med bord mellan sig och de andra, då... näe, då kanske någon tittar om de börjar flabba...pinsamt! Jag har också märkt att det är lättare att fånga publiken om jag får göra mitt före kaffet/våfflorna/lunchen. När folk har ätit är de dästa och vill gå hem. Ett gäng som kommer för att de är intresserade av att lyssna på andra, hembygdsföreningar/föreläsningsföreningar är helt annorlunda än ensamma människor som kommer för att äta och prata med andra. Hur det gick ikväll då? Jodå, det var faktiskt tur att maken var med och hade en annan uppfattning än jag. Nog för att jag kom ihåg vad jag skulle berätta och gjorde det fritt, i stort sett utan att titta i manus, men jag tyckte att gensvaret var segt. Jag stannade förstås till med blicken längre på dem som log och nickade och fnissade, och undvek dem som verkade somna. Maken tyckte att det var jättekul och sa att publiken var helt med på noterna och fnissade ofta. Han var mycket mer nöjd än jag. Och han är brutalt ärlig!
Vad det handlade om? "Man lär så länge man har elever". Mest om hur jag gjort bort mig under mina 40 år som lärare, om kulturkrockar och språkförbistring men även om en del roliga grejer som hänt genom åren,
I morgon ser jag fram emot att åka iväg till Ellen Keys Strand och få avnjuta ett föredrag om Carl Malmsten, hans liv och hans möbler, av en god vän som jag från början lärt känna via bloggen, men som jag sedan har träffat många gånger på Sveriges Läromedelsförfattares årsmöten.
19 kommentarer:
Låter himla intressant! Får väl försöka ta mig till Östra Eneby i november :-)
Vonkis: hehe... du vet var du ska söka... Kan nog tänka mig att du kan slinka in där. Om inte, så betalar jag ditt fika om du lovar att skratta högt på rätta ställena.
Skulle vara kul att få höra dig berätta någon gång... synd du är så långt borta.
Jag lovar och svär :-D
Vonkis: deal! Ikväll hampade det sig så att en av mina lärarkandidater för 20 år sen var hos sin svärfar och kom. Det var himla roligt. Hon var bra som publik! Jag hade många på den tiden, men den här var suverän på att ha musik (ovanligt!) så därför minns jag henne.
Nina: jag skulle gärna åka på längra turnéer, men tro inte att någon vill betala reseräkningen...
Vilken himla snygg sjal du har på dig. Att du klarade av pratet galant är jag helt övertygad om....:-)
Intressanta iakttagelser om publiken. De har väl tänkt till på teaterföreställningar och musikaler där andra akten alltid(?) är kortare än första...
Och jag skulle också gärna lyssna. Du får åka på en Sverige-turné :)
Cicki: Tack, det är en sån där gles med hål i, som man kan drapera på en massa olika sätt - spännet i pärlemor köpte jag på Mallorca. Jag älskar sjalar och har mängder av dem, då kan jag ha samma svarta kläder många gånger och förnya dem billigt.
mossfolk: Jag har hunnit få många teorier om publiken under de år jag har hållit på. Och visst har jag noterat att det alltid är kortare efter en paus... Jag håller sällan på mer än 45 minuter, så då är det inte aktuellt med paus. Tack och lov. Kan vara svårt att komma igång igen...
Jag minns att Babben Larsson berättade om hur djävulskt svårt det var uppe i norr - med publiken - hon hade varit någonstans i mina hemtrakter och ingen hade skrattat högt, bara dragit på munnen och hon blev ju nästan desperat.
Efteråt hade någon ur publiken kommit fram till henne och sagt att det var det roligaste han varit med om ..., och han var en av dom som bara log :)
Elisabet: Det var trösterikt... För många år sen höll jag tal på ett bröllop, men många verser som var ganska vassa och vitsiga - då råkade jag ut för det också, inte ett skratt...
Efteråt fick jag höra flera som sa att de inte vågat skratta för att de kunde missa nåt.
Men jag litar på Per som var så översvallande nöjd - han har hört mig snabbläsa flera gånger, så innehållet kände han till, men han trodde inte att det kunde bli sån skillnad "på rikt".
Tyckte Per det var bra var det säkert alldeles utmärkt. Kent är min värsta kritiker när det gäller framträdanden och spelningar, så när han tycker att något är bra är jag nöjd.
Intressant det du skriver om olika publik. Jag har också träffat på det när jag har pratat i samband med musikgudstjänster t.ex.
Ibland får man respons direkt och ibland verkar det som om publiken helst skulle velat vara någon annanstans...
Tänkvärda kommentarer om oss i publiken.
Jag är övertygad om att det gick jättebra - ämnet är ju väldokumterat och självupplevt för din del.
Hoppas att du kommer att njuta av att slippa skolstarten det här året.
Kulsprutan
Musikanta: Ett gäng som känner varandra väl är också bra, då skrattar de och är igång redan från början.
Det här programmet är inte så långt heller, det var en som nästan somnade i onsdags kväll, men hon kan ju ha haft andra problem som tröttade...
Kulsprutan: Visst är det lättare att berätta om nåt man har varit med om.
Jag känner redan att det är SÅÅÅÅÅ skönt att inte behöva gå på studiedagar i början, och sen planera och planera... första veckan innan eleverna kommer.
Jag har ju lite annat att pyssla med, så helt sysslolös kommer jag ju inte att vara.
Säj till när det är dags nästa gång för detta program, så kommer jag!
Sist jag framträdde för publik sa jag efteråt till min råddare att det var ju snopet att det inte blev nån applåd. "Men dom applåderade!", sa han, förvånad. Jag var så uppe i att gräma mej över att slutet blev lite taffligt, inte alls så som jag hade tänkt mej, så jag hade inte ens hört applåderna!! Så kan det vara.
Säj till när det är dags nästa gång för detta program, så kommer jag!
Sist jag framträdde för publik sa jag efteråt till min råddare att det var ju snopet att det inte blev nån applåd. "Men dom applåderade!", sa han, förvånad. Jag var så uppe i att gräma mej över att slutet blev lite taffligt, inte alls så som jag hade tänkt mej, så jag hade inte ens hört applåderna!! Så kan det vara.
Ökenråttan: Hm... jag ska nog annonsera för dig när det är lämpligare ställe och inte mitt i vintern... Det kommer säkert en sån bokning.
Om du menar applåder där jag var med, så vet jag säkert att de kom. Men inte efter frågorna. Det måste ju vara härligt med en publik som kommit av intresse för ämnet! Jag är ganska övertygad om att mina kom för våfflorna och småpratet i onsdags...
Förresten - jag har tappat din mailadress i senaste kraschen. Allt försvann. Ska visst ligga nånstans, men just nu håller Per på att åtgärda att jag råkat radera sångerna på hemsidan, så jag vågar inte tjata om mer. Kan du skicka ett litet mail till mig så kommer du in i systemet igen.
Jag tror på din man. Klart du var bra!!!
Ser att jag glömt kommentera det här.. gör en snabbis bara för att skicka ett "tjohoo och mina hållna tummar gjorde susen!"! Måste finnas många guldkorn i din skattkammare, särskilt dina tidiga stunder i katedern borde innehålla en del charmiga blunders :) Å du, hade jag varit där och lyssnat hade jag skratta högt oavsett om jag suttit helt själv! Men så är jag ju inte känd för att vara lågmäld eller särdeles försiktig heller :p
Det är ett fantastiskt foto på dig förresten!! Görsnyggt verkligen!
K-häxan: Tack! Kanske var det bara ett par stycken i publiken som var ovanligt trötta? :) Jag har bestämt mig för att bara minnas de som såg glada ut.
Ullrika: Tack tack! Ja, många roliga saker har hänt - men det slog mig sen efteråt, att många av dem som var där var över 80 och har inte gått i skolan sedan den tiden då lärare var auktoriteter, man sa inte du, skojade inte och svarade inte emot... Och läraren hade alltid rätt.
Kanske hade de gamlingarna lite svårt att hänga med?
För att citera min dotter så har jag samma grimas som vanligt på alla bilder... bara för att inte se så arg ut. Tack för komplimangen!
Skicka en kommentar