Omberg får vänta (det har funnits i så många år att det nog ligger kvar). Dagen som gick har ägnats åt trädgårds- och altanskötsel. Oj, vad jag har skurat och putsat och planterat! Bara sådd kvar.
Jag skrev ju om hur jag hade schabblat med programmen till igår. När jag bara hade hittat rätt manus och USB- minne med bilder och laddat laptopen och packat bonnett och tamburin så var det lugnt. Jag hann läsa på och inse att jag kom ihåg allt.
Programmet blir alltid lite olika beroende på det gensvar jag får, det märks direkt hur intresserade åhörarna är. Igår var det pang på från början. Några satt bänkade redan trekvart innan det började. Jag fick redan då veta att flera hade olika anknytningar till Frälsis, och det bådar alltid gott.
Lokalen var lagom stor, ljudet perfekt och när det är runt fyrtio personer hinner jag se alla hela tiden. De sjöng med i alla sångerna och skrattade gott när de skulle. Motsatsen har jag varit med om! Farbrorn som sov, brukade alltid göra det...
När jag berättade den ganska osannolika historien om hur mina föräldrar fick kämpa och vänta på att få gifta sig, känns det ju väldigt länge sen. Drygt sjuttio år... När en dam kom fram efteråt och berättade hur hakan trillat ner när hon fick se min mamma på bild, de var arbetskamrater på veckohemmet Bruksgården (papporna låg " i beredskapen" och mammorna arbetade och lämnade barnen där hela veckorna) blev jag lite rörd. Eftersom bekantskapen med min far var hemlig, visste hon förstås inte hur det gick för min mamma sen. Hon tyckte att sammanträffande var lika märkligt som jag tyckte.
Flera av åhörarna kände mina musikersläktingar i Frälsis, så det är klart att det gav en skjuts när de räckte upp handen och sa det...
En kvinna ur personalen kom fram efteråt och bad att få pröva tamburinen, hon hade i sin ungdom varit med i Frälsis och spelat tamburin. Hon gav en liten show och banden i tamburinen fladdrade på rätt sätt. Man spelar så att det mer ser ut som en dans. Förr... Nu tror jag inte att det förekommer. Vet inte.
Mina kära läsare fattar nog att jag var ganska tagen efter den responsen. Mängder med följdfrågor fick jag, det är inte heller vanligt, alla brukar vänta på kaffet då.
6 kommentarer:
Då behövde nog du också en kaffeslurk, efter alla känslostormar!!!
Det låter som om det varit mycket lyckat!
Kulsprutan
K-häxan: Jag intog kaffet med rabarberpaj och vaniljsås tillsammans med en charmerande dam på 94 år. Hon berättade en massa intressanta saker för mig om den tiden då min mamma var med i FA. De hade inte träffats, mamma var 10 år äldre än henne och var "ute på fältet" när damen var aktiv. Vi blev så förtjusta i varandra, damen och jag.
Kulsprutan: Jag var trött när jag kom hem, men kände hur jag knappt fick ner mungiporna i normalläge... Det var en riktig höjdardag.
Farbrorn som sov - härlig kille, kunde han inte ha stannat hemma. Men jag har sett åtskilligt med trötta gamlingar i teaterpubliken i Göteborg. Kunde bli det själv också stundtals. Så att.
Omberg finns kvar. Även för oss.
Andra året i Hjo:
Han kom väl antagligen för kaffet och rabarberpajen... Kanske hade han sömnapnéer som min pappa, då slocknar kroppen så fort man sätter sig till ro. Han störde mig inte, för jag hörde honom inte, men jag hörde en tant som väste: NU SNARKAR HAN IGEN...
Huvudsaken var att så många lyssnade se engagerat.
Själv somnade jag tre gånger under en teaterföreställning "Onkel Vanja" det tråkigaste jag har sett. I pausen bestämde maken att vi skulle gå hem. Han skämdes när mitt huvud ideligen damp ner på hans axel.
Världen är liten - det har man konstaterat många gånger förut. Visste faktiskt inte att man lämnade bort sina barn under hela veckan när det var beredskap. Jag var ju liten då men min mamma var hemma så jag behövde aldrig bli bortlämnad.
Ditt föredrag om Frälsis är väldigt trevligt - det vet jag ju som varit med ett par gånger. Kul att det kom så många att du fick sån respons.
Skicka en kommentar