Ytterligare ett inlägg om gårdagen - fast inte om samma gårdag som jag skrev om i förrgår. Skäggetorps kyrka firade 40-årsjubileum, den fanns alltså inte när jag flyttade till Skäggetorp 1967 med mina föräldrar och bodde kvar i fyra viktiga år, från 16 års ålder till ca 20, jag flyttade till studentlägenhet strax innan mina föräldrar flyttade ut på landet.
Skäggetorp var då alldeles nybyggt, bara några få gårdar. Nu är det ett jättestort bostadsområde som inte många längtar att flytta till... om jag uttrycker det lite lätt omskrivet.
En ung musiker som jag träffade när jag gick psalmskrivarutbildning, fick i vintras i uppgift att skriva en jubileumspsalm till den här dagen. Han bad mig att skriva en text där vissa ledord skulle finnas med, bl.a. "nyfikenhet, tillit, glädje, frihet, öppenhet..." och några till. Jag går ju igång på uppdrag och texten var snart skriven. Max gjorde en fantastiskt fin melodi till, en sån som sätter sig och inte gärna lämnar hjärnan...
I går var det så äntligen dags för uruppförande vid festmässan. Den var välbesökt även om det inte ser så ut, jag är noga med att inte lägga ut folk som inte är tillfrågade. Om de inte är offentliga personer...
 |
| Dotterdotter och dotter i väntan... |
Maken satt mitt över gången, så här kom vi med alla tre + kompositören med mor och god vän lite längre bort i raden.
 |
| Det känns ganska så högtidligt att höra en kör sjunga något som jag har skrivit. Jag vänjer mig aldrig - lika härligt varje gång. |
 |
| Tre trallande jäntor? |
 |
| Efter mässan och framförandet av vår psalm var vi nöjda, glada och stolta. För att få vara ifred för alla som ev googlar på hans namn, gömmer jag det med *. Max B*org*ström. |
11 kommentarer:
Härligt att det gick så bra! Kan förstå att det känns oerhört roligt att få höra sin psalm sjungas av många människor. För det var väl inte bara kören som sjöng, antar jag.
I Skäggetorps kyrkan har jag tillbringat många heta sommardagar med att spela orgel när jag gick kantorskursen 1986-87. Lärarna tog ledigt mitt på dagen och la lektionerna på morgon och kväll...
Grattis Marianne! Det måste vara en märklig känsla att få lyssna till din egen skapelse.
Så snygga ni är alla tre jäntor och liknar på varandra gör ni också.
Musikanta: Eftersom den inte är helt lätt, så sjöng kören den. Men sen ska församlingen lära sig, är det tänkt.
Pettas: Tack, de första gångerna jag var med om det, grät jag varje gång. Det gör jag inte nu, men blasé blir jag aldrig. Det är lika roligt varje gång och jag blir varm i hjärtat.
Tack för komplimangen! Vi ser ju själva hur lika vi är. Det är himla roligt för mig att vara så lika de båda yngre. Inte lika roligt när alla släktingar säger att jag ser ut exakt som min mamma - bortsett från blonda slingor och smink...
Pettas: Jo, alltså, mamma var ju söt, men de minns henne som 80-åring... nu skulle hon ha varit 104 år.
Wow, det måste kännas fantastiskt!!!
Ruta Ett: Det gör det! Enda nackdelen är att det ger mersmak... :)
Kul att det gick så bra trots området och en ganska ful kyrka. Så där SKA inte kyrkor få se ut, tycker jag.
Söta jäntor och duktig fotograf!
Kulsprutan
Kulsprutan: Så himla vacker är den ju inte, men jag tycker ändå det är roligt med tidstypiska kyrkor som speglar den tid de byggdes i. Inuti är den ljus och vacker.
Tack för komplimangen - såna behövs en dag som den här när jag är rufsig och frusen och less på gråvädret. Fotografen hälsar och tackar!
Självklart är det speciellt att vara med om ett uruppförande av något man själv skapat! Njut!
Vad fint att det gick så bra.
Vad fin du är på bilderna. Jättefin klänning!
K-häxan: lite som releaseparty....
Annika: tack! Den hittade jag förra sommaren på rea, blir så glad av den rosa färgen. Assymetriskt skuren, fast det syns inte på bilden.
Nu hoppas jag förstås att de fortsätter att sjunga den... Jag fick nyss mail att de vill ha mig tillbaka dit som "Britta-Cajsa" i höst. Kul!
Skicka en kommentar