Mitt möte med
legenden
Mitt intresse för fotboll är obefintligt, men nu i guldtider
minns jag ett möte.
I slutet av 60-talet hade jag en väninna i Norrköping som
jag hälsade på ibland. En kväll hängde vi med hem till en av hennes killkompisar.
I gillestugan träffade vi hans föräldrar, som de andra kände, men som jag
aldrig hade sett.
När jag hälsade på den storvuxne pappan stod han vid en vägg
fylld med tavlor. Jag skannade av dem och såg samma motiv på alla, det var idel
fotbollsdiplom. I mina ögon var pappan lastgammal, men jag såg att årtalen på
tavlorna också var rätt gamla. Jag frågade förstås: ”Spelar du fotboll?” Han nickade
och medgav att han hade spelat en del.
Kompisarna frustade av skratt, och när de gång på gång
upprepade min fråga under kvällen förstod jag att jag hade gjort bort mig, men
inte varför.
Många år senare, när jag hade fått en tonårig IFK-fantast i
familjen, var det reportage i tv om den planerade statyn av Gunnar Nordahl.
”Honom har jag träffat!” ropade jag och kände igen pappan med tavlorna. Sonen trodde
mig inte först, men sen bröt han ihop av skam över min okunnighet: ”Åhh,
morsan! Du har skändat en legend!”
Marianne Bokblad
9 kommentarer:
Jo, jo ..., så kan det gå! Och att man repriserar sig spelar väl ingen roll - har man bloggat i många år är det väl nästan omöjligt att INTE göra det -, det är ju bara att skumma förbi i så fall.
Elisabet: jag vet, själv är jag glömsk och tycker att man kan reprisera bra historier, men alla tycker nig inte så...
Åh, har du träffat Gunnar Nordahl!!! En superkändis - fast inte för dig då, hihi!
Du behöver ju inte berätta om din fadäs utan bara om mötet för somliga.
Det betyder ju också att jag "känner" någon som har träffat legendaren. :-)
Det kan hända den bästa ... ingen kan ha koll på allt!
Det var väl inte så farligt :) Och dina kompisar - som kunde mer om fotboll - bjöd du ju på ett gott skratt. T.o.m. jag, trots noll intresse i fotboll, känner igen namnet GN, legenden.
Kulsprutan
Kul, skulle lätt kunna göra ngt liknande. Totalt ointresserad. Roligt att läsa.
Och ja, har man bloggar i många år så blir det ju faktiskt så att vissa inlägg repriseras, men med lite ny twist, och andra ord. Indeed :-)
Trevlig helg!!
Ruta ett: och det säger en som lagat mat i tv! Du är ju superkändis! Och jag är din bloggvän!!!
K-häxan: jag var på kurs och åt frukost med Eric Ericson, när jag kom hem och skroderade, sa familjen: VEM ÄR DET?
Kulsprutan: Nej, jag tyckte inte det var så farligt alls förrän jag fick Calles reaktion.
Annika: det låter bra, vi får ha tålamod med varandras dåliga minne. En bra story blev det ändå, jag har fått många glada kommentarer IRL.
Det kunde varit jag. Tänk att vi morsor bara gör bort oss, fniss, fniss.
Ökenråttan: jag har träffat några IRL som sagt samma sak.... Sonene har inte riktigt kunnat smälta att jag inte ens bad om en autograf. Det kanske jag ahde gjort om jag vetat. Selfie tillsammans var inte ens påtänkt.
Skicka en kommentar