Det undrade jag aldrig över när jag var igång som mest, men det blir likadant med Facebook - när jag inte skriver dagliga inlägg kommer jag liksom av mig. Funderar på om det verkligen kan intressera någon vad jag skriver om... På bloggen tror jag inte så många nya hittar in, men på Facebook, där jag bara klickar bort militärer från USA som vill bli vän med mig - och ibland stiliga unga män från andra länder, och tackar ja till alla jag känner för att inte verka fisförnäm, där har jag börjat censurera mig starkt för att inte lämna ut mitt privatliv till grannar, arbetskamrater och elever.
Jag har några fb-vänner som berättar om varenda känsla i detalj och om varenda steg de tar, om såväl glädjeämnen som sorger och bekymmer, och så väl vill jag inte att perifera bekanta ska känna mig. Alltså blir det allt magrare inlägg som mest handlar om körsång och promenader.
Jo, en sak till som jag märkt med Facebook och som stör mig: minsta lilla oskyldiga inlägg kan trigga igång folk så att det nästan blir lite av mobbning... Någon skriver i en bisats vad hen tycker om något - och genast kommer tio kommentarer om att det är miljövidrigt eller helt fel och så kan man väl inte ....etc. Jag har inte blivit så hårt drabbad själv, men det finns många besserwissrar som gärna visar andra tillrätta.
(Här får jag väl gnälla hur mycket jag vill?) Någon skrev ett inlägg med vilka tre typer av inlägg som hen var väldigt less på (typ kopiera, klipp och klistra... plutande munnar), många andra höll med och plussade på - och sen drämde någon (som inte tillhör min fb-krets) till med en råsop: Själv tål jag inte när folk talar om vilken sorts inlägg de inte gillar, scrolla vidare och skit i att läsa/titta, eller gå ur Facebook!
Jag fick en riktig smocka när jag en höstkväll på vår stads facebooksida påminde om att människor inte är självlysande, utan att reflexer behövs. Ojojoj, så många kränkta män det dök upp! De vet minsann hur man rör sig i mörkret, och här ska inga tanter göra sig märkvärdiga och komma med pekpinnar!!! Plötsligt blev jag fru Hi*tler...
Men det var inte för att gnälla jag öppnade Blogger. Det var för att skryta!!! Titta här vad dessa små tygbitar menade när de talade till mig och ville att jag med mina egna små händer skulle ge hemslöjden ett ansikte genom det skapande som liksom bara väller upp ur mig. Det riktigt brummar om min lilla väska med både innerfickor i fodret och en elastisk hållare för vattenflaskan.
20 kommentarer:
Jättesnyggt! Du är kreativ på många sätt, Marianne.
Det allra bästa med FB - för egen del - är malåsidan som är en sluten grupp, där människor skickar in gamla bilder (och nyare också) och den sidan blir som en mental navelsträng till det som är - eller var - en del av ens liv.
Det jag INTE tycker om är att det blir ett oerhört grupptryck.
Alla ska tycka likadant, skriva på olika upprop och om man inte gör det, är man inte en bra människa :)
Tack, det var nog alla långtråkiga möten / ensamma kvällar som fick igång min fantasi.
Söderköpingssidan var tänkt som en sån mysgrupp, men har stundtals varit en hatsida..."nu har en blå skåpbil synts flera gånger på X-gatan, tvåmörkmuskuga personer...." och så har anklagelserna kommit igång.
Flera gånger har jag skämts när jag förstått hur mycket hat och misstänksamhet som finns i den här lilla idyllen.
På sin egen blogg får man gnälla hur mycket som helst tycker jag och man behöver ju faktiskt inte kommentera allt heller. Det går ju att scrolla förbi eller sluta läsa.
Jag är med i ganska många grupper på Fb och emellanåt upplever jag samma som du. Uppfostrande kommentarer om att någon tycker fel, har fel, gör fel eller tänker fel och det är många som MÅSTE kommentera allt.
Sedan är det lite tröttsamt ibland att folk slänger ut en fråga, som de lätt kan få svar på genom att t.ex googla.
MEN jag har slutat att komnmentera det mesta av ovanstående anledningar och läser mest - eller läser inte.
Visst är det kul att med en lsymaskin kunna göra saker till sig själv och andra. Kassen blev himla snygg! Roligare att gå till ICA då!
Du kan fortfarande bli designer, ser jag. Sy upp ett par likadana och lägg ut på nätet och ta minst 500 kronor för varje. Jättetjusig väska!
Håller helt med dig om att det är jobbigt att läsa om alla personers privata sorger och bekymmer (i synnerhet en och annan närståendes...) på FB. Men det är väl förmodligen ett behov att skriva av sig så man får väl stå ut med det. På sistone har jag fått flera vänförfrågningar från folk jag inte har en aning om vem de är. Jag klickar bort dessa omedelbart.
Ruta Ett: Jag tror att många ser det lite som ett kafferep och kastar ur sig frågor om recept och var finns det etc... jag googlar, och frågar möjligen om jag inte hittar något svar.
Väskan är betydligt mindre än det ser ut, den ska bli handväska (som går att hänga över axeln, det har jag måttat ut) Handtagen blev lite för breda, hade tänkt halva bredden, men då blev tyget för tjockt, så jag var lite lat där... men det funkar ändå.
Musikanta: Nu var det inte henne jag tänkte på, men jag håller med om att en del kanske inte borde läggas ut. Men den situationen är ju lite speciell, så där har nog alla förståelse.
Jag skulle aldrig orka sy fler av samma sort - det tar på tok för lång tid och är ganska krångligt eftersom jag inte har några mått eller mönster utan prövar mig fram hela tiden. Jag stickade muddar och sålde, det var enklare, men stickade sönder min tumme... det var inte värt de hundralappar jag fick in.
Så roligt med en personlig väska!
Jag inser att jag inte missar något när jag inte håller till på fejsbok. Vad bloggen beträffar så måste man ju inte skriva om vad man gör - det finns ju tankar, insikter, utsikter & avsikter bland mycket annat, som man kan ta till ibland.
Margaretha
em: Tack! Jag tycker också att det är kul att ha något helt eget - det har blivit ganska många väskor genom åren, speciellt sedan jag slutade att sy kläder.
Helt rätt, bloggen måste inte vara en dagbok. De första (jag tror att det var två år) som jag bloggade, var jag helt anonym och skrev mycket mer av tankar och funderingar - men jag tyckte att det kändes betydligt mer privat sen när jag förstod att många bekanta hade hittat till bloggen. För kanske två år sen gjorde jag en bok av mina bloggar, alltså det blev 4 delar, men bara i ett ex av varje. Då upptäckte jag att det ju faktiskt var en stor del av familjehistoria som kom fram i bloggen, utan avslöjande detaljer.
Numera har jag så få läsare att jag lika gärna kan skicka ett mail till varje, och jag erkänner att jag tycker att det var mycket roligare när det var ett par hundra om dagen som läste och jättemånga som kommenterade. På nätet skriver jag för att dela med mig, resten skriver jag i de pappersdagböcker som senare blir sänkta i havet för att ingen ska få läsa. (De vore säkert betydligt intressantare än den här intetsägande bloggen!)
Hej Rutan här! Vad jag saknar min blogg! Men mitt namn är kapat, fast egentligen inte... Det finns en företeelse i min stad som heter likadant och jag vill inte att eventuella googlanden ska hamna fel. Har inte bestämt hur jag ska göra. Tänkte byta namn, men nu har jag glömt lösenordet och har gått bet på att återställa det.
Nästan dagligen börjar jag formulera ett inlägg, men så har jag ingenstans att skriva det. Det måste bli en ändring snart.
Hallå där! Skamligt länge sedan jag läste här, men nu blev jag ju "tvungen" att titta in. Jättefin tygväska, jag förstår att det liksom brummar...
Jag har inte haft symaskinen framme sen vi flyttade, den ryms inte ens i lägenheten så jag får ha den i källarförrådet. Men det var roligt att sy igen. Min svägerska syr mycket och i julas visade hon några klännings/tunikmönster som var så fina, funderar på att kanske prova nåt av dem och sy ett plagg. Och det var l ä n g e sen jag gjorde det.
Rutan: Jag saknar också din blogg, det är väl bara att du startar upp igen med ett nytt namn? Fyrkanten eller nåt sånt? Jag saknar det där att kunna skriva väldigt fritt och våga ta ut svängarna mer.
Ingela: Ja, jag kände att jag måste lura hit dig på nåt sätt :)
Jag köpte en ny (beg) maskin i somras då min gamla började ryka och lukta. Men jag är inte helt överens med den här, den gillar inte att sy stickningar nära kanten, och det gör jag... vi får se vem som vinner.
Jag sydde en sommarklänning som skulle vara så lätt. Det var den, men jag ser väldigt gravid ut i den, så jag har inte använt den på de två år den hängt... Kanske börjar jag också om med kläder. Jag saknar det där meditativa i att nåla och sy.
Hej,
Jag håller helt med dig om att det är svårt att komma tillbaka till bloggandet när man av olika skäl inte skrivit regelbundet. Jag har haft otrolig glädje av min sydfranska blogg under åtta år med den väldigt positiva och oväntade respons den fick men kan ärligt säga att det för cirka ett år sen var ett par väldigt aggressiva (eller "grymma" kanske) kommentarer och diskussioner som gick så där cyberspejsigt helt fel som gjorde att jag bara inte kunde skriva längre. Sååå otroligt sårande och svårt att värja sig mot även om man kan ta bort kommentarer. Men bara känslan av att en person man aldrig träffat tycker sig ha rätten att ha uppfattningar om vem man är och vad man står för och kommentera det så otroligt elakt, det gör ju faktiskt att man tappar all förmåga att fortsätta.
Får man sen så mycket allvarliga sjukdomar som vi fått i familjen går det ju inte att blogga om det. Om man inte vill lägga ut en sjukjournal på nätet vilket verkligen är mig fjärran. Detsamma gäller ju faktiskt Facebook eller Instagram - de som är så väldigt personliga där med både text och bild och mängder med emojis orkar man ju till slut inte alls med. Det är svårt att lägga sig mittemellan - inte vara för personlig och heller inte ha "något intressant" att komma med. För mig är de sociala medierna numera mest intressanta när det gäller de olika grupperna. Jag är med i flera som har med Frankrike att göra vilket är väldigt kul och man är verkligen hjälpsamma mot varandra. Har man tvåspråkiga barnbarn som jag finns en grupp för det. Vill man veta mera om det gamla Stockholm eller Linköping eller Stockholms skärgård som är exempel på ställen där jag bott så finns det grupper för det. Jag är med i författar- och konstgrupper och har genom detta hittat mängder av tidigare arbetskolleger, bl.a inom journalistiken, som fortfarande är aktiva och ofta länkar till eller själva tar upp intressanta ämnen. Jag har tur i mina grupper - inga otrevligheter tolereras, det är tuffa sk. "admins" som styr tonfallet och stänger av när det behövs. Det är väl med sociala medier som med allt annat - det utvecklas åt olika håll och så får man se hur man själv känner inför hur aktiv man vill vara. Jag ska försöka ta tag på ett bättre sätt i min sydfranska blogg eftersom den i första hand är till för familj och vänner och att kunna ge dem en slags kontinuerlig uppdatering med text och bild om vårt utlandsboende. Hoppas du själv också återfår inspirationen!!
Personligen har jag allt svårare för Facebook; då jag får allergiska utslag av alla inlägg som börjar "nu ska vi se vilka som är mina riktiga vänner och läser detta" ..., och kopierar eller delar man inte, är man förstås ingen riktig och säkert inte en god människa heller.Det känns ofta som om precis alla springer åt samma håll. Jag är inte med i många grupper. Vi har familjechatten där min f.d man och mina barn pratar med varandra - ett bra sätt att på nåt vis hålla ihop det som en gång var en familj -. Och så är det malåsidan som inte är offentlig och ger så otroligt mycket.
Instagram är underbart, tycker jag.
Bloggen är min dagbok och tittar någon in blir jag glad, men jag kollar aldrig statistik eller sånt.
Facebook är jag inte med i. Mej händer väl inget intressant …
Väskan gillade jag! Och dom där banden ser precis ut som dom band som vävs hos olika syd- och centralamerikanska indianer. Särskilt minns jag indiantextiler som jag såg i Guatemala; samma färgskala och gärna kombinerat med indigoblå eller svarta plagg. Så raffinerat. Som din väska.
Lille Maken dyker just in här med kaffe och små franska våfflor. På en vanlig måndag! Vilka orgier. Han frågade vad jag gör. "Mejlar till mina älskare", sa jag inte, utan "Bloggar hos M." Han ber om sin hälsning och passar samtidig på att fråga om du känner till en svensk text till Chopins opus 10 nummer 3. Gör du det?
Ja, jag tror det är lättare att få "flow" om man bloggar regelbundet.
Tror faktiskt det.
Säkert svårare om man låter bloggen gå in i träda. Folk slutar titta in etc.
För ja, klart man vill ha respons och läsare på det man skriver.
FB ÄR tröttande i m¨ngt och mkt. Är med i flera grupper där, och kommentarer som vissa kläcker ur sig är bara för mkt.
Blir så trött.
Nej, jag gillar inte heller det där klippa och klistra och den som läser och kopierar vem är din vän etc.
Kör inte det racet alls på FB.
Tackar nej till alla vänförfrågningar om jag inte känner dem, eller vet vilka de är.
Är inte direkt aktiv på fejjan. Men bra att ha är den ju ibland.
Instagram är så mkt trevligare, och folk är trevligare där också.
SÅ fin väska!!
Monet: Ja, ibland är det väldigt "raka rör" i både blogg och på Facebook, för att uttrycka det på ett snällt sätt. Men nog tycker jag att man lär känna personer ganska bra genom att ofta läsa vad de skriver, även om det är väldigt lätt att bli misstolkad. Det har jag råkat ut för många gånger. Om jag är på skämthumör när jag läser något som jag ser humor i, och svarar i den tonen - och den som läser kommentaren är gravallvarlig, kan det bli väldigt fel.
När jag bara hade bloggat i något år och hade massor med läsare och var aktiv i blogglivet, fick jag en lång drapa från en anonym person som i detalj beskrev hur genomelak jag var både i min blogg och i andras och hur jag spred taskiga kommentarer i varenda blogg som denne någon hade följt också. Där måste jag erkänna att jag var helt oförstående. Men säga emot tycker jag att man måste få göra. Det får man här också. Jag undviker dock att ta upp ämnen som jag vet kan få igång värsta mobben.
En bekant till mig hade begått själv*mord och jag skrev en enda rad om att jag var så ledsen över att hen själv valt att lämna livet och familjen, alla var helt oförstående. Jag värderade inget - men tydligen finns det folk som sitter och googlar på det ordet (därav *) och det blev en hemskt obehaglig debatt bland folk som jag inte hade en aning om vilka de var. Blev verkligen ett verbalt slagsmål - så jag raderade alltihop.
På det hela taget har jag haft stor glädje av min blogg och lärt känna och även träffat många nya vänner och nyttiga bekantskaper här. Min mesta kompositör hittade ju till min blogg för 9 år sen - som väl var!
Elisabet: Det har blivit på tok för mycket av detta klistrande och klippande "om du älskar din dotter/son/man" eller ogillar krig/cancer etc... som om det hjälpte nåt?
All förtäckt reklam är jag också trött på "gilla och dela om du vill vinna...." det är dessutom förbjudet med sån reklam.
Jag gillar ju att vara tvärtemot när alla springer åt samma håll... så jag har nyligen framstått som värsta snuskgumman när "alla" enades om i en rundfråga om de lade på locket på toan innan de spolade för att hindra bakteriespridning. Det är bara några år sedan jag ens visste att bakterier kunde spridas på det sättet, och vi har i stort sett aldrig magsjuka, så varför denna oro? Har vi gäster är det nedfällt innan de kommer, inte annars till vardags. Men ojojoj, vad ensam jag blev där!
Ökenråttan: Du blir alltså inte förvånad om säger att jag köpte det färgade tyget (en stor bit) i en affär i Wien som hette: Guate Stoffe... Varenda tråd i den affären var vävd i Guatemala, jag gick i spinn av alla vackra färger. Vårt hotell låg bakom hörnet, så jag var inne där flera gånger.
Nu har jag googlat, och visst kände jag igen "Tristessvalsen" fast jag inte kunde numret. Jag märkte också att jag hade hört den med sång, fast jag inte egentligen har noterat det, den har bara gått in i ena örat och ut genom det andra. Jag känner inte till om den finns på svenska. Skulle vara jättekul om förlaget som bett mig om nya texter till gamla mästare skulle vilja ha en ny text... kanske ska jag tipsa vid tillfälle? F.t. väntar jag på svar från en levande mästare i GB om min översättning av en fin julsång kan duga.
Annika: Visst måste man hålla på för att hålla ångan uppe. Det är samma sak med Facebook. Väntar jag en vecka, så känns det som att jag måste ha nåt riktigt spännande att komma med.
Jag tänkte på dig och den vackra dagen när vi träffades i Sthlm - jag var där i helgen, svinkallt, isvind och grått (utom sista dagen, då sken solen på det grå vattnet).
Fin väska.
Om FB: tycker man SKA vara lite försiktig med vad man lägger ut. Jag kör utan selfies (tar ju inga!) och utan matbilder, de senare är väl iofs riskfria ... och är extremt återhållsam med bilder på människor över huvud taget.
K-häxan: I början, när jag inte hade så många facebookvänner, då var jag mycket mer privat, men i och med att jag har en mängd elever och grannar, kollegor och kyrkbekanta, så blir jag alltmer återhållsam. Och jag lägger aldrig ut människor som inte själva är med på fb eller uppträder offentligt, som t.ex. kören.
Jag lägger aldrig ut åsikter heller, för det blir så lätt polariserat och feltolkat och hårda ord.
Skicka en kommentar