Och vad väntar jag på då? Jo, att klockan ska bli 14 så att det är dags att åka iväg på dagens gig. Tursamt nog nere i Söderköping, jag behöver alltså bara rulla ett par kilometer nerför backen med bilen. Det är inte väder för långfärd i yrsnö.
Jag visste förstås om att lokaltidningen (tidningarna - eftersom de skriver samma saker) intervjuade mig igår inför dagens föreställning, men reportern sa att det bara blir ett par rader... I den tidningen jag har, tog det upp halva sidan. Redan 8.25 ringde telefonen... en glad och morgonpigg dam som ville veta allt om var när hur länge och kostnad - och berättade om sitt eget släktforskande. Jag är väl inte så jättepigg när jag blir väckt ur min sköna morgonsömn. Tur att jag inte har nån större morgonpigg fanclub... Någon ville boka till sommaren, men via sms. (Tack för gratisreklamen!)
Maken frågar lite stillsamt varför jag håller på med sånt här som gör mig stirrig flera timmar i förväg. Men... det ÄR ju så roligt när det väl kommer igång och har tappat rädslan för att tappa tråden eller få en hostattack. Jag packade min korg för ett bra tag sen - men... hucklet? Leta, leta, leta... det borde ju legat i korgen. Ramlat ur i bilen? Ut i snön. Nej. Ramlade det ur på bibblan efter intervjun? Ringer... nej, inget huckle. (Jag behövde inte beskriva det eftersom de läst tidningen.) Ut igen... maken gissade att det blåst iväg. Mycket riktigt. Halvt översnöat låg det i en buske hos grannen.
Då fortsätter jag att rulla tummarna och tänka igenom mitt manus en liten timme till. Förresten - håll gärna en tumme vid 15-snåret.
12 kommentarer:
Du kan ju det Britta-Cajsa vid det här laget så du skulle väl inte behöva vara det minsta nervös. Men som sagt, man vet ju inte om något kan gå fel eller om man får en black-out. Du har ju ingen sufflös :-). Men jag antar att det gick bra som det brukar. Jättebra bild och artikel i tidningen.
Musikanta: Det gick ovanligt bra, publiken var verkligen "med" och trots snöstormen hade förvånansvärt många kommit. En hel del kom tack vare artikeln. Det var roligt för arrangörerna. Kul att få gratisreklam Redan i morse fick jag ett nytt gig...
Visst kan jag det - men som sagt, när mellan 50 och 100 par ögon stirrar på en, så blir det jobbigt om det händer det minsta - för två veckor sen upptäckte jag att jag bytte efternamn på den som frös ihjäl, sen vågade jag inte säga om det... hade jag sagt olika? Sånt kan svirra till mitt under föreställningen.
Jag är ju inte nervös som jag var allra första gången - och när jag gjorde det första gången på hemmaplan. Då var jag läskigt nervös Nu är jag mer uppladdad och känner respekt för dem som engagerat mig och vill göra det bästa.
Allt det där får mig att tänka på när mamma kommit hem från Bolivia och skulle hålla ett föredrag om sitt arbete där borta; det var i Ystads församlingshem. Mitt i alltsammans tappar mamma tråden totalt. Plötsligt återuppväcks pappa från det döda .., allt blev fel och jag minns hur snurrade mikrofonsladden runt-runt-runt-runt och åhörarna, dom flesta kvinnor i hennes ålder, förstod ju ingenting.
Ååå, jag ville resa mig upp och ropa "hon har Alzheimers!", men ville inte genera mamma, så jag försökte lotsa henne tillbaka till verkligheten. Efteråt blev det kaffe och kaka. Jag klarade inte att vara kvar, utan tvär-körde hem, stannade på gårdsplanen och kräktes hejdlöst. Sen tillbaka för att hämta mamma.
Det här var när hon bara varit hemma någon månad och vi inte hade full koll på HUR eländigt det var. Så hemskt.
Du kommer nog att klara dig fram till hundraårsdagen med din Britta-Cajsa :)
Kul läsning i lokaltidningen! Lycka till också i fortsättningen med Britta-Cajsa!
Elisabet: Åh, vad hemskt att upptäcka det så där inför publik också! Tanken har slagit mig ibland - tänk om det bara blir blackout... nu har jag ju ett manus, jag slår upp bibeln om jag tappar tråden lite grand, läser högt ett bibelord: Saliga är de saktmodiga... t.ex. och kollar var jag är.
Än så länge vet jag ju ändå vad det handlar om. Min mamma blev "bara" vanligt dement, hon svarade precis så som hon visste var fint och bra när vi var hos läkaren och jag mimade bakom henne "nej nej nej"... det kändes så hemskt.
Jag ska nog sluta innan jag blir hundra... jag håller bara på så länge som jag tycker att det är roligt.
Fjärde året i Hjo: Tackar tackar! Det var riktigt roligt att de skrev om det, för jag fick genast ytterligare ett gig - och det kom mycket mer folk än vanligt igår.
Grattis till ett så fint reportage!
Ruta Ett: Tack- du vet ju hur viktigt det är att få lite draghjälp med marknadsföringen! Märkte du förresten någon skillnad efter att du varit med i tv och lagat mat?
Vid det här laget hjälper det förstås inte att jag håller tummarna, men jag förmodar att allting gick bra med alla tumhållares bistånd.
Grattis till det fina reportaget som jag fick till mig via facebook, på något sätt. :)
Pettas: tack! Det var nog alla tummar som hjälpte!
Funkar föreställningen för mellanstadieelever?
Vonkis: Jag har aldrig gjort den för barn, men det borde väl gå.
Skicka en kommentar