När jag började blogga skrev jag mest om mitt barnbarn.
Numera, när jag någon sällsynt gång bloggar, handlar det mest om blommor, vandringar, svampar och mina böcker. Men ... gnistan för att blogga falnar i takt med att läsarna försvinner.
Det barnbarn som jag skrev om, har jag visserligen kvar, men i en förändrad "roll". Han som tidigare var hon, med ett sött blomnamn, heter sedan två år Charlie och fyllde 20 år i somras. Det har inte varit en lätt omställning, vare sig för honom eller oss andra i familjen. Men, tiden går, och som med övrigt i livet kan vi inte göra annat än att finna oss i vad som sker. Charlie har haft ett toppenår som ung resurs i en församling i Linköping, där han gjort allt möjligt: lekt med småbarn på kyrkans barntimmar, varit med på konfirmandläger, serverat soppa på lunchträffar och hjälpt till med gudstjänster på äldreboenden. Allt var lika roligt, tyckte han.
På bilden firar vi Charlie lite efter födelsedagen - och strax före resan till klostret i Taizé i Frankrike tillsammans med kyrkans unga och konfirmander. Nu har han just kommit hem och packar för ett år med samma typ av arbete i Göteborg. En liten lägenhet ingår, lönen går att leva på och det blir perfekt som praktik för framtiden.
Här är morföräldrana och mamma Cecilia i dotterns och hennes sambos mysiga lilla kolonistuga.
9 kommentarer:
Vad skönt att det gått bra och att när det gått en tid så fortsätter livet fast det är annorlunda.
Klostret i Taizé är ju väldigt intressant och verkar så otroligt fint med sin verksamhet. Ungdomar från hela världen samlas och jag känner till ledare här som reser med sina konfirmander. Även frikyrkor reser dit och det var nytt för mig.
Och så roligt att ert barnbarn hittat så fina platser att verka inom.
Monica i Stockholm som tittar in ibland.
Livet det ÄR och i det finns det så mycket att ta in , att lära sig av och inför. Huvudsaken är att Charlie har det bra, mår bra och ni också på grund av det.
Då är livet som allra bäst, något annat har ingen som helst betydelse. Ska googla på klostret i Taizé.
Tack för att du delar med dig Marianne, ge inte upp bloggandet, för allt i världen. Titta in lite nu och då...jag hoppas på det.
Monica: På många sätt är det bra att man inte får en karta att följa i livet - och att stöps i samma form. Men det blir en del famlande … Svenska kyrkan värnar verkligen om sina ungdomar, och den församling som han ska jobba i i Gtbg månar extra om hbtq+frågor.
Äventyret i framtiden: Tack för din uppmuntran! Klostret i Taizé tar emot alla åldrar och alla som som vill komma dit. Jag har tyvärr inte varit där. Det var andra gången för Charlie.
Men så härligt att det går bra för Charlie! Han har nog haft det rätt tufft - som resten av familjen, får man anta.
Såg du att en av dina böcker fanns med (igen) hos mig härom dan?
K-häxan: det missade jag, annars brukar jag läsa din blogg dagligen. Tack för reklamen! Nu har jag sett.
Det känns bra för alla i familjen med ett år framöver som är utstakat och där det finns en del skyddsnät. Att vara ung och hitta sig själv är nog öht svårare idag än på 70-talet.
20 år -hur är det möjligt?! Så roligt att se bild på numera vuxna barnbarnet!
Och skönt, såklart, att få vara den man är.
Förstår precis hur du tänker runt bloggen, men är glad så länge du skriver. Tyvärr är jag numera hopplöst dålig på att kommentera.
Mossfolk: Det gick väldigt fort … inte gick mina första 20 år så snabbt! Han sms:ade för en stund sedan, lite pirrig inför det stora steget ut i världen. Hans pappa med fru skjutsar ner honom i morgon till Göteborg. Säkert lika pirrigt för föräldrarna. Han känner inte någon där nere … och ingen könner till hans gamla namn och kan säga fel.
Det var roligare förr med bloggandet, men då hade vi inte facebook och instagram som distraherade. Jag gör aldrig reklam för mina nya inlägg, har inget behov av nya läsare, men blir glad över mina ”gamla”.
Tittar in och upptäcker att madame är igång och aktiv som vanligt! Och lika tjusig. Modigt av ert barnbarn att ta ett så stort steg! Önskar honom all lycka till!
Elisabet: Din kommentar hamnade visst i ett filter som jag inte upptäckt förrän idag.
Ja, det var ett stort steg som inte har gått smärtfritt förbi, men man vänjer sig vid allt. Nu verkar det vara kanonbra på nya jobbet där ingen känner honom från förr.
Skicka en kommentar