Det kunde ha varit värre...

Blandade känslor har jag idag. För ett par veckor sen var jag på en rutinkontroll av min allergi och astma och fick lite nytt godis att pröva mot hostan. Eftersom jag inte går dit så ofta, passade jag på att fråga om två andra fenomen. Det ena fick jag direkt tid för återbesök för, (såg hon inte lite orolig ut?) och det andra, att jag känt mig lite halvdöv på ena örat ett tag, trodde jag hon skulle lösa direkt med skölja ur en vaxpropp eller blåsa rent ett lock… Fanns dock inget att blåsa eller skölja, tyvärr.

Så i dag, när jag ändå var där, fick jag göra ett hörselprov. Jag föreslog först att det är min mobiltelefon som är dålig… och att jag i samma veva kunde byta ut vanliga telefonen som inte heller funkar så bra längre. Jag är inprogrammerad att hålla luren mot vänster öra, mitt braiga lyssnaröra, jag har inte ens testat att prata i telefon med högern, skulle kännas avigt. Och i övrigt har jag varit rätt nöjd med att tinnitusen i vänsterörat så gott som är borta…

Och det är här jag känner mig lite blandad… det ena problemet kunde ha varit illa, men var falsklarm och jag och tant doktorn andades ut. Men – det andra… Jag behöver inte byta telefoner… det är vänsterörat som silar bort nästan hälften av alla finstilta ljud.

Tidens tand har bitit mig i örat… Fasen också. Vad har ett gammalt öra på en så ung kropp att göra – om det inte är där för att höra?

Så i dag får jag inget gjort. Jag har suttit i solen och funderat över livet, tacksam för att jag är frisk i stort sett, astman och hostan har jag vant mig vid, men lite deppad över att jag kanske behöver fler reservdelar framöver än glasögon. Och samtidigt jätteglad över att jag kan höra hur grannen stör friden med sin tryckluftstvätt… och se de tveksamma tulpaner som har överlevt vanvården. Det är inte alls synd om mig, inte på något sätt – alla får inte hänga med så här länge över huvud taget, men lite vemodigt känns det när Framtiden gör sig påmind… snart har jag den också bakom mig…