Flera steg

Jag tänker återigen skylla på att församlingsbladets nästa nummer tar all min tid från bloggandet. Det är ett par veckor sen sist, men så här ligger det till: (klicka in dig på en annan blogg om du är uttråkad redan här!)

1. Jag måste skriva/redigera alla texter i god tid före deadline för att inte bli stressad och få krupp mot slutet. För tidigt kan jag inte börja; i juni känns det inte aktuellt om jag skriver om tidig mars och det är snö på bilderna...
2. Sen när jag tjatat mig hes på dem som inte lämnat in i tid (=de flesta).... är det dags att skicka in rätt artikel/intervju/reportage med rätt bild/er. Och för mig som har noll sifferminne men desto fler bilder i datorn, är det rätt knepigt... Förmodligen får tryckeriet upp en och annan udda bild på nässlor, barnbarn eller muddar... men tryckarkillen har sunt förnuft och reagerar. Idag har jag skickat iväg 18 dokument och några fler bilder... *torkar svett från fingertopparna*
3. Om några dagar kommer ett förslag från tryckeriet - jag skriver ut och det korrläses av flera stycken som tycker och tycker och tycker... (i sista minuten eftersom alla inte tänker som jag om stress...)
4. Sen (sker oftast i sista minuten eftersom tryckeriet är vana att jobba under tidspress och inte tänker som jag om stress...) sitter jag i ca 90 minuter med tryckerikillen i örat och går igen sida för sida och flyttar bilder, fetstilar, gör indrag m.m. Alltså - jag ser inte vad han gör, jag bara säger hur jag vill ha det. Himla kul är det! Samarbetet funkar jättebra.
5. Sen får jag ett nytt korrektur och rättar till de slarvfel som i alla fall smugit sig in.
6. Sen andas jag ut och väntar två veckor tills brevbäraren kommer
7. Efter en månad börjar proceduren om från början.

Jag är alltså bara vid punkt 2 nu, men det är skönt att ha kommit så långt. Jag blir lite tuffare för varje nummer och har de inte lämnat in eller hört av sig efter en påminnelse (som blir många eftersom de är många) får det vara. Material finns gott om ändå.

Låter det som om jag gnäller? Inte då! Jag tycker det är jättekul, men det tar tid. Visserligen får jag betalt, men eftersom jag är rätt petig tar det extra mycket tid. "Ingen ser tiden - men alla ser resultatet" sa min gamla slöjdfröken i trean, och nu först förstår jag vad hon menar.

Nånstans mellan skoljobbet och skrivjobbet måste jag ju peta in lite övning inför skolavslutningen... en av de tre gånger jag är superpoppis. De andra två gångerna är till Lucia och jul...

Blev en lång bortförklaring till varför jag inte bloggar. Men om Gud vill och yrseln inte slår till, kommer det ett nytt inlägg på torsdag ... för jag ska iväg på nåt roligt medan jag väntar på korrekturet ... hoppas jag.