Jag har i alla fall försökt

Skorpor - så här skulle de inte sett ut - men jordens dragningskraft och en tung plåt orsakade plattheten.

Jag erkänner: jag har tappat stinget när det gäller det husmoderliga. Det försvann ungefär i den vevan barnen lämnade boet, tidigare var min kvinnliga värnplikt bland grytor och kastruller något som jag intalade mig var roligt och nyttigt. Men jag trodde aldrig riktigt på det.

I dag fick jag dock ett ryck. Sedan jag stekt mig så länge som rekommederas av Socialstyrelsen eller vilka det nu är som bryr sig (jag är ganska glad för att man inte ska steka så länge för jag har aldrig tålamod mer än ett par minuter och blir därför bara beige) tänkte jag leka Tina och Tengby i köket. Tur att de inte har hittat på ett teveprogram med "världens sämsta kock" - jag skulle bli automatiskt anmäld. Tro för den skull inte att jag inte kan laga mat - jag brukar få till det alldeles utmärkt - men jag måste använda varenda pyts. Allt löst och fast blir geggigt och kletigt och måste saneras efteråt. Han som får vara Tengby och ta hand om det sen tycker att jag ska titta lite noggrannare hur de gör i teve för där blir det inte så stökigt minsann...

Nåväl - den hemgeggade peston blev vansinnigt god. Rörd och stött i min gamla antika mortel av kolmårdsmarmor (nej, den har jag inte fått på tårna än!) och avsmakad många gånger. Mums! En stor sats som kommer att räcka minst en månad.

Så skulle jag då för första gången någonsin göra skorpor. Jag tycker inte om skorpor egentligen, det tar ju en hel vecka att tugga sönder en enda, men jag råkade prova en sån här av misstag en gång och blev helt förälskad i den lättuggade mandelskorpan. Lätta ingredienser - allt fanns hemma - bara att dra igång.

Och så skulle de skäras i smala skivor när de fortfarande var varma... Åh, så fina de var när jag ställde plåten uppe på spisen - vände mig om för att hämta kniven - och hörde kraschen! Plåten föll i golvet enligt principen: "Typiskt också, smöret neråt", som killen sa när han tappade smörgåsen i pottan...

När mina barn var små och jag sa att degen skulle sova, brukade de aftonbön för den när de fick lägga på duken för jäsning. De här skorporna fick sina böner riktade åt ett helt annat håll, om jag uttrycker det lite milt.

Men, maken har lovat att äta upp de trasiga. Sonen, som satte nyckeln i dörren just när det kraschade och ovanligt nog hälsades med en mängd svordomar, bryr sig inte om hur maten ser ut om den bara är gratis.