En glödande ros i höstmörkret – jag fick tre, men de andra ville inte vara med på bild. Jaha, vad har Bloggblad gjort nu då, undras det förstås framför datorerna…
Jo, jag har trotsat min eländiga hosta och varit på Frälsis och uppträtt för snälla gamla damer, såna söta som lägger huvudet på sned och nickar bifall med ett leende… Det är den absolut bästa publiken, damer som nickar och ler. Fast jag ska inte vara så kategorisk, det satt ett par gulliga farbröder och log i ett hörn och såg allmänt förnöjda ut.
Konstigt det där med hostan, så som jag rosslat och hackat och skrovlat – och just den halvtimmen medan jag pratade och sjöng var den som bortblåst. För att sen slå till med full kraft igen.
Jag gnällde i somras över att jag har svårt att ta betalt när jag gör nåt. Den här gången var det lätt att inte ta betalt. De får tänka sig att gaget är några tusen – om man räknar så har jag skänkt ganska mycket pengar till välgörande ändamål idag. Oj, vad ädelt det kändes plötsligt…
9 kommentarer:
Var det en kraft någon annastans ifån, som botade dig under en halvtimme?
Har nu änteligen fått iväg dina vantar. Du kanske skulle ha haft en halsduk också.
Skäms för att jag skrev priset på vantarna i bifogat kort. Skit i priset! Du får dom!
Krya på dig! Kram/M
Mamsen: ja, jag undrar allt det jag...
Gagga: Vad trevligt! Halsduken får jag väl försöka snickra ihop själv?!? ;) Fick du ågren när jag skrev att jag är ute gratis i välgörande ändamål...Jag bränner en skiva med mina låtar! Genast!
Vi har en gammal frälsistant som brukar stå med bössan på gågatan - hon är i 90-årsåldern, och ger man en slant så tackar hon en så innerligt att man bli alldeles varm i hjärtat.
alter ego: Jodå, nån gång, men jag måste ha mat och kläder också...
cornelia: genast ser jag lilla tanten vid Åhléns i Södertälje... är det möjligen henne du menar?
Såna som du, borde få guldstjärneregn över er! Min mamma är gravt dement och delar boende med sju andra i samma sits. Ibland, men alltför sällan, kommer en man från Pingstkyrkan och sitter där och spelar och sjunger för dem. Han pratar med dem som om dom vore helt friska och det förunderliga är att dom svarar friskt. Och sjunger, det lilla dom kan. Ögon börjar att glittra .., det rycks lite i gammelfötterna.
Ni är ÄNGLAR rakt av!
Tack Elisabet för dina rara ord! Jag hade själv en dement mamma som det ändå gick att skoja med och vi kunde skratta åt att hos henne gjorde det inget om jag berättade samma sak om och om igen - för henne var det nytt varje gång...
Det ställe i hjärnan som fixar det musikaliska ligger lite för sig själv och påverkas inte av demens. Det är därför musik kan väcka upp gamla minnen - vilken härlig funktion va?
Jag hade en moster med Alzheimers, hon hade varit pianist och sångerska. Hon kände inte igen mig på slutet men kunde sjunga andrastämman om jag spelade och sjöng för henne...
Bloggblad: visst är det hon vid Åhléns
Cornelia: Om du törs lämna mig din mailadress på bloggblad@spray.se ska du få se huset jag bodde i strax ovanför Åhléns. För sisådär 100... nja, i alla fall 50 år sen.
Skicka en kommentar