Jag har många gånger undrat hur mina libanesiska grabbar haft det på ”semestern” i Libanon. Nu vet jag. Det är stor skillnad att se hemskheterna på teve, mot att höra det direkt från någon som varit med mitt i kriget. Hela deras by blev utbombad och de har knappt haft någon mat. Alla släktingar lever, men de är kvar därnere, de flesta hemlösa, bara mamman kunde ta sig hem med grabbarna. Och hon har knappt fattat att de är här och att de faktiskt lever så många döda som de har sett. Några kläder fick de inte med sig.
Den inifrånskildring jag har fått idag är så hemsk och grym och mardrömslik att jag har svårt att skriva om det, det känns som om jag lämnar ut deras trauma. Så det blir inga detaljer.
Grabben som går i trean ritade bomber när de i klassen skulle rita något trevligt från sommaren…
14 kommentarer:
Det gör ont att läsa det du skriver men det måste skrivas så att alla förstår vansinnigheten med krig. Måtte dina libanesiska pojkar slippa uppleva det de upplevt någon mer gång. Måtte alla barn slippa det.
Detta är berättelser som får en att fundera. Varför är viss form av dödande terrorism och andra inte? Varför bryr vi oss om västerlänningar i tsunamin men inte om barn i Libanon?
Välkommen i solidaritetsbloggen, http://delameddig.blogspot.com om du vill vara med och skänka en slant till Rädda Barnens arbete för barnen i mellanöstern.
Det är så hemskt, och totalt onödigt, att någon människa alls ska behöva uppleva något sådant. Och inte verkar det vara över än heller...
När Evelina gick i lågstadiet kom det flyktingar från Bosnien. Dom var ganska många. Hon fick två grabbar och en tjej i sin klass. Ena grabben han berättade så gott han kunde vad han hade varit med om. Den andre grabben sa inte ett ord men han ritade desto mer.
Dom här människorna var de första som kom ifrån Bosnien. Nu har barnen hunnit bli 21 år och den ena kvinnan i köket på mitt jobb är mamma till den tyste pojken. Det har gått bra för honom. Men det tog tid.
Jag tycker så oerhört synd om allt folk som får lida pga krig, svält och elände.
QI: det är så skört än så länge och mardrömmarna färska - jag har skrivit en bok om mina andra flyktingelever som hade fått lite perspektiv på sina trauman. De orkade och ville berätta.
Farsan B: Jag har reagerat starkt på det där - vissa sätt att dö på blir väldigt uppmärksammat, andra blir en liten notis. För den som drabbas är det samma sorg, med eller utan ljuständning och minneshögtider en masse...
Om det varit barn till infödingssvenskar i trettonde generationen (eller vad man nu ska kalla oss för att inte trampa på pk-tån) då hade det nog uppmärksammts mer.
Vonkis: Det är bara för mycket... för många... för länge...
Gunnel: Två av barnen som medverkar i boken jag skrev, kom från Bosnien och hade varit mitt i granatsplittret - det går inte att fatta. Maktkamp - krig - terror... onödigt.
Till oss har det kommit två barn från Libanon - de pratar inte svenska. Deras föräldrar gör det. De tillhör den stora grupp som återvänt hem för att bygga upp sina liv. Nu får de börja om igen...
Vi vet inte alls vad de varit med om ... än
Panter: Ibland kan jag få en känsla av i skolan när vi håller på att jobba med fredsfrågor och sjunger fredssånger, att det upplevs lite tjatigt.
En gång frågade några ungar varför vi skulle jobba med en musikal om fred - "det är ju inte FN-dag än på ett tag... "
Så blossar ett nytt krig upp och nya flyktingar anländer - och vi sjunger lite till...
Usch - så uppgiven jag låter. Men idag blev jag det av alla hemska saker jag fick höra.
"Dina" barn är på rätt ställe, det verkar som om ni är duktiga på att hantera dessa hemskheter. Hur man nu kan vara duktig på något sådant. Det jag menar är, att det är inte överallt som den mänskliga värmen finns, alla lyssnar inte, det är inte alltid att det finns någon som är nära, på riktigt.
Det måste vara jättejobbigt för dig och dina kollegor. Ni kan ju inte förstå allt... Tänker på Dig.
LL: tack, jo de går i rätt skola. En liten lugn en, där alla orkar bry sig.
Sen vet jag att familjen får proffshjälp också, så vi ska bara lyssna om barnen själva vill berätta. Hur de ska handskas med traumat ska vi inte blanda oss i. Men det räcker och blir över ändå...
Oh, vad hemskt och grymt men samtidigt glad att dom finns på er skola. Man gör mycket om man finns till och låter dom vara i vardagen...
Ja, här kan man sitta o blogga om katter, böcker, musik och annat och tycka att man har en dräglig tillvaro. Vilket vi har...men hur dom här människorna det! jag skäms!
Usch ja. Så sorgligt.
Anne-Maj - Flaxa - Mette: Ibland känns det lite absurt det här gladbloggandet när det händer så mycket otäckt, men vi kan ju faktiskt inte bara lägga ner alla vardagstankar heller.
Två av mina killar var nöjda med att jobba helt som vanligt idag, sa inte ett ljud om nåt. Men en av dem satte igång direkt att berätta om bombningar och alla fasor. Hela lektionen - det var inte lättlyssnat precis.
Vi inser nog inte alltid hur lyckligt lottade vi svenskar är, och vilka fasor många människor i världen (och i vår närhet) har varit med om. Det krävs att man träffar någon som har drabbats för att det ska bli verkligt och inte bara bilder på tv:n.
Skicka en kommentar