Länge sen...

För 29 år sen hade vi ett berlinbarn – ett begrepp som är borta nu. Men då, när muren fortfarande fanns kvar var det svårt (läs: i princip omöjligt om man inte flög eller skakade i buss/tåg på taskiga transitvägar i timmar) att komma ut på landet. Många barn inne i centrala Berlin såg sällan gräs och träd eller fick andas frisk luft. Alltså skickades barn iväg till familjer i andra länder.

Jag fattar egentligen hur man kan skicka bort små barn – om än för ett par veckor – men vi tog i alla fall emot en liten pojke (efter att ha blivit godkända av socialen förstås). Jag hade kryssat i 6-10 år, kön oväsentligt, och trodde att den lille knatte med stor nalle som hoppade av tåget och som ledsagaren föste emot oss var 6 år. Det var han inte, han var 10.

Det blev fem lyckade veckor i Finspång. Lille Burhan och jag diskuterade allt mellan himmel och jord, han var smart och hade koll på det mesta och han var med på allt. Nyfiken och glad och sprallig. Fast första kvällen när tårarna kom och jag försökte trösta med kartbok och knäckemackor (vilket var det enda han vågade pröva första veckan) gjorde det ont i mig också.

Vi besökte honom i Berlin en gång och när han var 12 kom han tillbaka på påsklovet. Fast då hade vi flyttat ut på landet (vilket för honom var lika med djungeln) och han tyckte det var gräsligt med lukten och alla flugor… och jag fick muta honom med kakor för att han skulle följa med och plocka nässlor till soppa. Dumme Schweden, Brennesseln essen nur Eseln…

När vi såg hans hem förstod vi varför han var så blek... femte våningen i ett sekelskifteshus, ingen gård, bara en liten asfalterad yta med soptunnor där barn inte fick leka... långt ifrån parker...

Sen efter några års julkort blev det tyst och vi tappade kontakten. När jag 15 år senare var i Berlin och sprang tjejmil var jag mycket tveksam till om jag skulle våga söka upp honom. Vad månne hänt sen sist? Jag hittade i alla fall mamman i telefonkatalogen och ringde. Jodå, jag fick tag i honom och han ville träffa sin svenska mamma, för han kallade mig alltid det. Det var som att träffa en förlorad son – fast vuxen. Kontakten höll i sig i ett par år, vi var där hela familjen och han var hos oss och vi hade lika roligt som när han var 10. Sen blev det tyst – mina brev kom tillbaka med ”Zurück Absender” och varken mammans eller hans telefonnummer gick att hitta någonstans. Inte ett ljud sen -94.

Och nu förstår den som orkat läsa ända hit, vart jag vill komma. Just det. Han ringde igår! Jag höll på att smälla av för jag var övertygad om att han inte längre fanns i livet. Det är flera år sen jag pratade tyska senast, så jag blev nästan snurrig – men oj vad glad jag blev. Han lät precis lika glad och sprallig och påminde mig om allt från Finspång… kartan och knäckemackorna och nässlorna… och att han fick sitta i makens knä och köra bil en gång… (det visste inte jag då…) Nygift och lycklig är han, fyller 39 i övermorgon… fast han lät precis som den lille pigge 10-åringen.

Så skönt att höra att det aldrig var något trauma att bli bortlämnad så där – även om det bara var 5 veckor. Känns lite som att vara extramamma...