Statcounter

lördag, december 30, 2006

Länge sen...

För 29 år sen hade vi ett berlinbarn – ett begrepp som är borta nu. Men då, när muren fortfarande fanns kvar var det svårt (läs: i princip omöjligt om man inte flög eller skakade i buss/tåg på taskiga transitvägar i timmar) att komma ut på landet. Många barn inne i centrala Berlin såg sällan gräs och träd eller fick andas frisk luft. Alltså skickades barn iväg till familjer i andra länder.

Jag fattar egentligen hur man kan skicka bort små barn – om än för ett par veckor – men vi tog i alla fall emot en liten pojke (efter att ha blivit godkända av socialen förstås). Jag hade kryssat i 6-10 år, kön oväsentligt, och trodde att den lille knatte med stor nalle som hoppade av tåget och som ledsagaren föste emot oss var 6 år. Det var han inte, han var 10.

Det blev fem lyckade veckor i Finspång. Lille Burhan och jag diskuterade allt mellan himmel och jord, han var smart och hade koll på det mesta och han var med på allt. Nyfiken och glad och sprallig. Fast första kvällen när tårarna kom och jag försökte trösta med kartbok och knäckemackor (vilket var det enda han vågade pröva första veckan) gjorde det ont i mig också.

Vi besökte honom i Berlin en gång och när han var 12 kom han tillbaka på påsklovet. Fast då hade vi flyttat ut på landet (vilket för honom var lika med djungeln) och han tyckte det var gräsligt med lukten och alla flugor… och jag fick muta honom med kakor för att han skulle följa med och plocka nässlor till soppa. Dumme Schweden, Brennesseln essen nur Eseln…

När vi såg hans hem förstod vi varför han var så blek... femte våningen i ett sekelskifteshus, ingen gård, bara en liten asfalterad yta med soptunnor där barn inte fick leka... långt ifrån parker...

Sen efter några års julkort blev det tyst och vi tappade kontakten. När jag 15 år senare var i Berlin och sprang tjejmil var jag mycket tveksam till om jag skulle våga söka upp honom. Vad månne hänt sen sist? Jag hittade i alla fall mamman i telefonkatalogen och ringde. Jodå, jag fick tag i honom och han ville träffa sin svenska mamma, för han kallade mig alltid det. Det var som att träffa en förlorad son – fast vuxen. Kontakten höll i sig i ett par år, vi var där hela familjen och han var hos oss och vi hade lika roligt som när han var 10. Sen blev det tyst – mina brev kom tillbaka med ”Zurück Absender” och varken mammans eller hans telefonnummer gick att hitta någonstans. Inte ett ljud sen -94.

Och nu förstår den som orkat läsa ända hit, vart jag vill komma. Just det. Han ringde igår! Jag höll på att smälla av för jag var övertygad om att han inte längre fanns i livet. Det är flera år sen jag pratade tyska senast, så jag blev nästan snurrig – men oj vad glad jag blev. Han lät precis lika glad och sprallig och påminde mig om allt från Finspång… kartan och knäckemackorna och nässlorna… och att han fick sitta i makens knä och köra bil en gång… (det visste inte jag då…) Nygift och lycklig är han, fyller 39 i övermorgon… fast han lät precis som den lille pigge 10-åringen.

Så skönt att höra att det aldrig var något trauma att bli bortlämnad så där – även om det bara var 5 veckor. Känns lite som att vara extramamma...

24 kommentarer:

Anonym sa...

Jag sitter och börjar lipa! Tänk om någon ringde mig.

Anonym sa...

Det där var ingen dålig nyårspresent! Skickade nyss ut ett par mail, mer eller mindre i blindo, till folk som liksom bara trillat bort ur hanteringen. Kul att se om det nappar.

Bantartant sa...

Visst ryser man! Vi hade en 16-årig amerikansk utbytes tjej för tre år sedan, jag lovar dig hon var INTE 16 när hon kom... från nordvästra USA.
Men känslan att ha ansvar för henne ett helt år och sedan se henne växa... härligt!!

Hoppas ni håller kontakten framöver nu då!

Anonym sa...

Oj vad häftigt!!! Jag kan tänka mig att det kändes omtumlande!

Gott Nytt år! :-)

Anonym sa...

Vilken överaskning, och vad kul att det gått så bra för honom!

Linda sa...

Jag har piggar över hela kroppen!
Vilken present!
Och att han kommer ihåg er, det betyder bara att det var en bra sommar han fick hos er.
Nu blev jag så varm i magen, så otroligt roligt!!

Anonym sa...

Vilken känsla att höra honom! Och vad härligt att han fortfarande har er i tankarna efter så många år. Det kan bara betyda att ni måste ha varit/vara viktiga i hans liv.

Jag blev alldeles gråtfärdig av att bara läsa...

PGW sa...

Jag blir ju alldeles tårögd! Åh vad roligt att han hörde av sig! :-)

Anonym sa...

Men vilken fin nyårspresent :-)
Tänk, efter alla dessa år! Underbart.

Anonym sa...

Fantastiskt! Livstrådar som knyts ihop på ett fint sätt.

Bloggblad sa...

Allihop: Jag har inte fått nåt meddelande om kommentarer... konstigt.

Men - visst är det häftigt att han hittade vårt telefonnummer i sina papper! Adressen hade han glömt. Jag har under hela dagen kommit ihåg små roliga grejer...

Välkommen hit ni som är nykomlingar! Kul - jag kommer att titta in i era bloggar.

Anonym sa...

Vilken fin nyårspresent och vilka fina minnen ni tydligen har gemensamt!

Gott Nytt 2007!

Batbut sa...

Snacka om en fin solskenshistoria att avrunda det gamla året med. Vetskapen om att ha gjort ett sådant intryck i ett barns liv måste vara en skön känsla. Göra Dig stolt, med all rätta!

Vonkis sa...

Kan inte göra annat än hålla med alla som skrivit här. Härligt!

Bloggblad sa...

Batbut: När du säger det så... fast jag har inte tänkt från det hållet - bara varit glad över att vi trivdes ihop.

Kulsprutan: det var ett tag sen - jag väntar fortfarande på din blogg!

Vonkis: Nu ska jag se till att inte tappa kontakten. Jag hittade t.o.m. hans gata på Google Earth...

Cissi sa...

Vad härligt! Min mammas familj hade också ett "tyskbarn", Wolfgang. De har hållit kontakten av och till under åren.
Gott nytt år!!

Cornelia sa...

Åh, jag blir alldeles tårögd. Gott Nytt År önskar jag dej!

Strumpstickan sa...

Vilken fin berättelse!

Elisabet. sa...

Jag säger som jag brukar: UNDERBART!

Anonym sa...

En underbar berättelse! När jag var liten på 50-talet hade också våra grannar en liten tysk flicka några veckor. Jag minns hur vi barn "talade" med henne via "teckenspråk", och jag minns hennes vackra örhängen - det var så ovanligt att flickor hade hål i öronen på den tiden. Det var så spännande med en tysk lekkamrat.

Hoppas att ni och er tyske "son" kan behålla kontakten!

Gott Nytt År!
Smulan

Mette sa...

Vad lustigt! Vi hade också ett Berlinbarn för 29 år sedan! Vi var i tidningen då med Marion som hon hette. Jag minns att jag trampade i kattskit precis innan fotot skulle tas. Heheh.

Anonym sa...

Vilken fin historia! Och tagen direkt ur verkligheten! Jag hade aldrig hört talas om Berlinbarn förrän jag läst ditt inlägg här...
Intressant!

Bloggblad sa...

Hm... jag skrev en kommentar med tack till alla som kommenterat... men den försvann visst ut i cyberrymden. Tack ändå.

Mette: Såna små onödiga minnen är rätt kul. Vi har ett familjefoto där jag är 5 år, jag minns inget mer från den dagen än att brorsan och jag var osams medan vi blev kammade innan vi åkte.

Annika: De var ganska vanliga på vissa orter - förmodligen beroende på hur nära stambanan de låg... måste ju vara lite enkelt och praktiskt att lämna/hämta.

Anonym sa...

Hej! tack för en fint skriven blogg om Berlinbarn! Nu finns det en sida på Facebook om oss Berlinbarn... Är du intresserad kolla gärna in den och gå med i gruppen. http://www.facebook.com/?ref=home#!/group.php?gid=144375125592904
Vill du lägg gärna ut en länk till denna blogg om Berlinbarn där.