Det var ju om stickträffen jag skulle skriva. Den som en dam ringde och övertalade mig att komma till och visa mina ponchos...
Jag är helt övertygad om att ingen av dem läser bloggar, (har jag fördomar? Ja!) så jag törs berätta. Dåligt arrangerade evenemang klarar jag bara inte av, jag får nåt slags tråkighetstristessfrossa.
Jag hade packat ihop några sjalar i en påse och var på plats exakt kl 19. Det satt fem damer i övre medelåldern. Fyra av dem stickade febrilt, den femte tittade på.
- Är det du som är Marianne? sa den som tittade på.
- Ja! (sa jag, men det behöver jag kanske inte påpeka?)
- Hon handhälsade och sa att jag var välkommen.
Medan en av de bistra damerna fällde upp ett bord, tittade jag (artighet är en dygd) på det de andra stickade. Nickade vänligt och berömde och kände.
- Vilket avancerat mönster! sa jag till en koftstickande dam.
- Jag har stickat hela mitt liv och har ägt en garnaffär!
Som om jag varit en bångstyrig garnända som hon måste ta i för att snörpa av.
Och inför fyra par helt ointresserade ögon (Arrangörens mobil ringde så hon gick ut i köket och pratade i den) visade jag mina sjalar och ponchos och pulsvärmare som matchar boorna. Den överkörda katten var också med.
- Det där garnet heter si och så.... sa garnaffären.
- Och det garnet heter.... fortsatte hon för varje grej. Jag fick lust att gå fram och börja repa upp hennes garn. Men gjorde inte det. (Se ovan om artighet)
När jag kommit till mitt femte objekt for ytterdörren upp. In rusade en dam som jag känner från många sammanhang utan att vi direkt känner varandra.
- HEEEEJ! Jag kan inte stanna så länge, men jag har med mig det här! Titta får ni se!
Hon slängde upp sin korg mitt på kaffebordet där damerna satt, och visade upp en tröja, en överkörd katt, en tovad mössa och ett smycke som var stickat med pärlor.
Jättefint var det, så jag tittade förstås jag också. Och sen smög jag, lika överkörd som katten, ner mina grejer i påsen och påpekade att jag inte lovat mer än en kort stund.
Och det var ju tur!
26 kommentarer:
Vilken stickträff. Så oförskämda. Beter man sig så?! Man slutar visst aldrig att förvånas. Men nog borde damerna i den övre medelåldern ha lite vett och hyfs i sig, tycker jag.
Pladdertanten: Ja, de som satt tysta och var ointresserade, kanske bara var helt äkta ointresserade (och alla måste inte falla i trance över mina sticksaker), men damen som forsade in och tog över - hon var verkligen ohyfsad.
My GOD!!!!!
Vet du, jag har fördomar mot syslöjdslärarinnor (åtminstone dem från "min tid") och jag tror nog att de var sådana, hela bunten! (hon i tygaffären är en pensionerad syslöjdslärarinna. Eller så fick hon sparken från sitt lärarjobb...)
Du skriver GRYMMISH bra :)!!!!!!
Men, du skojar??
Vilka dönickar!!
Jag älskar den överkörda katten, jag får nog leta upp inlägget och kolla bilderna. Det var ju flera olika varianter :) :) :)
Annika & Saga: Åååå - jag minns nu när du påminner mig, att jag hade en syslöjdstant som avskydde mig... Reinkarnation? I fyrdubbel upplaga?
(Tack för komplimangen!)
Linda: Det var det tristaste jag varit på som jag kan minnas, inte bara för att de var ointresserade. Jag var helt ointresserad av att spendera min kväll med dom.
Du, katten har försvunnit från sitt inlägg. Flickr tog tydligen tillbaka mina bilder...
Fy vad trist! Du kommer så snällt en kväll ...men det var väl inte till en stickklubb, utan klubben för inbördes beundran?
Panter: Jag håller med. Tur att jag sa till att jag skulle hem fort. Fast hade det varit jättetrevligt kunde jag mycket väl suttit kvar en stund.
Hu! *RYSER* Det låter som en läskig kväll!!! Du skriver verkligen målande! SÅ kul att läsa!
Om pratkvarnar:
I varje grupp av åhörare vid vilken sorts evenemang som helst finns det alltid åtminstone EN person som kommit enbart för att visa upp att h*n vet mer än föreläsaren/sen inbjudna experten/den som engagerats för att prata vid evenemanget. Detta är vetenskapligt bevisat (av mej, som pratat för jag vet inte hur många grupper av alla de slag).
Om slöjdlärarinnor:
Det verkar som om de alltid är lite mysko. Själv hade jag samma slöjdfröken som min mamma hade på sin tid. Tala om stenålders! Det konstiga är att min lilla mor är fenomenal på att sticka medan jag inte ens vet vad en kantmaska är. Det hade tydligen gått utför med pegagogiken sedan mammas tid.
Varför ser man aldrig sina skrivfel förrän de har publicerats? Det ska stå "/den injudna experten" förstås, inte "/sen inbjudna". Suck.
Som sagt! "den inbjudna experten" förstås.. Strunt samma!!
Haha ..., jaha, så har jag förlängt mitt liv igen med ett gott skratt ..-)
Sickna humorbefriade damer du har hamnat hos .. hoppas att dom har nån dotter eller son som läser här och kan vittna sedan .. så dom skärper sig ..-)
Blyger: Tack för dina vänliga ord!
Ökenråttan: Jag har inte varit ute och pratat så våldsamt många gånger, men jag har sett fenomenet även när andra pratat. Så jag tror på din undersökning.
Om slödfröknar: Jag tror ändå att det har svängt. Dagens textilslöjdslärare verkar betydligt vänligare och mer pedagogiska. På vår skola är det en rätt ung kille som håller i trådarna...
Elisabet: Vet du, jag tänkte på dig! Hur skulle Elisabet som alltid ser så positivt på galna situationer, ha tacklat det här!
Men vet du, jag tror inte nån skulle känna igen sin mamma, för man ser ju bara det man vill se. Och förmodligen skulle inte damerna känna igen sig själva som snörpande tråkkärringar heller. Självkännedom är inte helt lätt.
Det positiva med den stickträffen var ditt underbara inlägg här på bloggen! Jag såg hela sällskapet och dig framför ögonen, de tysta, febrilt stickande damerna, den arga garnaffärsinnehaverskan som säkert vädrade en "konkurrent" och till sist entrén av damen med den överkörda katten! Du har glatt en massa bloggläsare idag bloggblad!
Puh,det lät jobbigt....
Jag hade nog inte stannat länge och inte hade jag gått tillbaka heller...
Tänk om dom satt där och surade bara för att egentligen ville dom inte vara där. Nej dom ville hellre vara hemma vid datorn och läsa alla trevliga blogginlägg. Ajaj...nu ligger du illa till :O)
Qi: Tack, du gläder mig!
mammamia: Kompisen som tipsade om mig kom inte heller tillbaka efter första gången...
gunnel: Hehehe... Nej, jag tror mest de tjurade för att det bara kom hälften andra gången - det måste ju betyda nåt?
Om hon med avancerade koftan var lika vänlig mot sina kunder som mot dig så förstår jag att hon HADE ägt en garnaffär. Jag känner med dig.
Och inte lär du komma tillbaka heller *skrattar*
Dersa förlust för du gör så fina arbeten, Go Bloggblad!
Å, så trist att bilderna inte finns kvar.
Jag kanske kan få önska mig en favorit i repris??
:)
Fyfn maste jag saga. Hon som ringde dig, borde tagit emot dig och valkomna dig, ledsaga dig runt i rummet och presentera vidare.. Nicole hade poäng om garndamen. Hon kanske ar bitter pa sitt liv. Det verkar som att alla tavlar mot varandra for att kompensera sin daliga självförtroende. Som tur var du inte med i det knappa sällskapet.
Nicoline: Just det - jag tänkte på att om hon var så där mot kunderna...
Strumpstickan: Never! Och tack - i dag har jag snott muddsjalen om mig och stoppat muddarna i varandra - tufft!
Lindalotta: visst!
Anne-Maj: Och inte hade de gått kurs i hur man uppför sig heller - att man inte blir mindre själv av att vara positiv och lyfta andra....
*sliter mitt hår*
Vilka människor det finns!!! Blir galen på ånt där.
Och om någon av dem skulle råka hamna här så är det bara bra för dem att läsa om hur illa de beter sig. Så det så!
Vonkis: Du har rätt! Det gör inget om de skulle hitta hit.
men FY!!
hur kan människor bete sig så illa?
jag hoppas verkligen att ngn av dem läser detta och tar åt sig!
usch!
Du var ju inte alls välkommen där!!
Men jisses!! Vilka griniga tanter!!! Och oförskämda dessutom.
De andra som inte dök upp fick väl nog första gången...
Skicka en kommentar