söndag, mars 18, 2007

Kvinnligt - manligt

Jag fick så intressanta kommentarer att jag lägger ut dem här och kommenterar direkt - jag vet ju att många struntar i att läsa kommentarsrutorna, men det här fenomenet med kvinnligt/manligt intresserar mig jättemycket och därför vill jag lyfta fram debatten. Tyck gärna till själva och berätta om erfarenheter i ämnet!

Nasarrråttan skrev...
Nu brer jag ut mej lite till här.Och det vill jag säga att Bloggblad får INTE ta detta som något personligt. Hon skriver nämligen så som alla vi kvinnor gör, vi som inte är några försäljartyper. "Skulle någon vara intresserad finns det mer att läsa ..." Hör ni så ödmjukt och finkänsligt hon uttrycker sej? En karl skulle ju aldrig skriva så. Då skulle det väl heta nåt sånt här: "Du som är intresserad, läs mer ..." Han utgår självklart från att alla är intresserade av hans bok. Vi damer tänker lätt "Nämen lilla jag, inte kan väl nån ..." Det där måste vi ta itu med, hörrni.


Svar till nasarråttan: (Det finns många roliga råttsorter i öknen!)
Du kan vara lugn – jag tar inte åt mig personligen. Jag har filosoferat mycket över det där - och är medveten om fenomenet - "lilla jag" har jag uteslutit ur vokabulären, alltid något. Ändå faller jag i många ödmjuka kvinnofällor. Det känns t.o.m. svårt att ens peka på nåt jag gjort. För det är sant att det blåser om man sticker ut näsan. Och det är fult att säga: titta vad jag har åstadkommit - köp! I alla fall för en kvinna. Så när barnkören sjunger sånger jag gjort, brukar jag inte ens nämna det för att slippa den hårda blåsten. Det har hänt att när program tryckts har alla upphovsmän/kvinnor fått med sina namn – men mitt har saknats: ”oj då… ditt namn föll visst bort…”

Ett exempel till: En man här i staden kom ut med en helt egenproducerad bok på eget förlag till jul. Ungefär samtidigt som min barnbok kom ut. Bokhandeln hade en stor monter med hans bok + pratare på gatan utanför + stora högar centralt inne i butiken. De två böcker de hade tagit hem av min bok, stod högst upp, längst in i innersta rummet… Glädjande nog tog de slut fort och de fick beställa hem fler, men de fick samma placering. Och bland julklappstipsen för barn låg Bertböcker m.fl. gamla kända titlar. Inte den lokala tantens bok… (OBS! Jag är mycket god vän med den exponerade lokale mannen och har inte alls något emot om hans bok säljer.)

Och nej – jag tog ingen strid om det. Fast jag påpekade ändå att de gott kunde lägga fram boken lite mer synlig. Vilket de inte gjorde.

Det handlar mycket om att vara ”profet i sin hembygd” tror jag. Jag ska inte gnälla rakt av, för jag får jättemycket uppskattning för barnkören och när jag sätter upp musikaler m.m. och suger i mig och mår gott och blir stärkt av det. Men ungefär lika ofta känner jag av den där totala tystnaden som ofta betyder: du ska inte komma och tro att du är något.

En liten tant skrev:
Visst är det konstigt att det ska vara så svårt och hemskt att sälja sina egna verk? Kanske borde vi sälja åt varandra istället? Då skulle jag inte ha några hämningar alls. Säg till när du är på ett ställe nära mig så kommer jag och kränger dina böcker. Du kan sitta i en stilig fåtölj vid sidan av så folk kan komma fram och skaka din hand.

Svar till En liten tant: Det låter bra! Jag kommer gärna och pöser i en fåtölj medan du kränger! Så kan jag sälja dina grejer sen medan du pöser. Nu har jag ju skaffat mig lite erfarenhet av nasarsvängen.

12 kommentarer:

Scott McLean sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Gunnel sa...

Jadu...jantelagen den är inte rolig den.

Klart vi måste bli starkare i det vi håller på med. Ni som verkligen håller på med bra saker måste få synas mera.

En liten tant's idé är inte helt fel. Slå till vetja.

Cornelia sa...

Vi kvinnor måste bli bättre på att våga säga att vi är bra och så måste vi stötta varandra mer.Och där har ju liten tant fattat galoppen.

Monica sa...

Jag håller helt med En liten tant, och häromsistens läste en person ett manus jag har skrivit. Sen skrev hon en sammanfattning som inte liknande någonting jag själv hade kunnat åstadkomma. Dvs mycket mycket bättre. Jag hade liksom haft svårt att boosta så mycket för mitt eget manus, hon hade inga problem med det. Varför skulle hon?

Här har vi ju något riktigt konkret vi kan hjälpa varann med! Skriva "reklamtexter" om andras grejer är INTE lika svårt som på eget!

Bloggblad sa...

Gunnel: Men där är det där svåra... får inte/bör inte ta plats...

Cornelia: Just det - men kan vi själva "ta det" när andra säger att de är bra? Utan att själva falla i fällan... hon tror att hon är nåt... Jag jobbar hårt på det. Kvinnor kan!

Monica: På den lokala tidningsredaktionen sades det mig att så fort karlar gjort nåt, stolpar de in och vill bli omskrivna. När kvinnor gjort nåt, då ringer nån och tipsar, sen ska de trugas för att bli omskrivna...

Men - jag undrar också om folk fnyser "linslus" till en man som varit i tidningen mer än 2 ggr på ett år...

Hannele sa...

Det enda jag vet att en duktig kvinna aldrig kommer så långt som en medelmåttig man. Och väldigt sällan har jag sett en kvinna stötta en annan kvinna (kvinnliga arbetsplatser är helt bedrövliga).

Bloggblad sa...

Hannele: Jag jobbar tätt ihop med kvinnor, och så länge man utför ungefär samma jobb har det aldrig varit något problem, men då någon höjer sig över mängden och gör nåt annat, nåt extra, då får hon det inte lätt. Kvinnliga chefer inom mitt jobb, granskas hårdare än manliga. Fast med det inte sagt att manliga är mer populära, men man accepterar dem lättare.

Reklamråttan sa...

Om någon hade berättat situationen: lokal manlig författare på eget förlag, lokal kvinnlig författare på riktigt förlag - vem får uppmärksamheten och lyfts fram? Självklart karln, trots att det faktiskt är en större prestation att bli utgiven på ett etablerat förlag än att trycka själv och alltså mer värt att slås på trumman för.

Bloggblad sa...

Reklamråttan: Visst är det så! I princip kan jag trycka en bok fylld av blablablablablabla... och ge ut den på eget förlag! (Hade jag varit man hade jag kansk... nej, förresten det hade jag nog inte...)
Jag tror inte ens bokhandlarna är medvetna om hur svårt det är att bli utgiven av ett förlag... 2-4 promille är det ungefär...

Matildas fikarum sa...

Just det här hade jag tänkt blogga om idag, men nu kan jag ju kommentera här istället. Jag retar mig nämligen på att kvinnliga bloggare ofta skriver "oj vad smart jag kommer att verka nu" eller "jäklar vad intellektuell jag låter nu då" när de skriver jätteintressanta inlägg.

Vad är det som får oss kvinnor att känna att vi måste använda dessa trollformler så fort vi säger något intelligent? Precis som om vi kommer att förvandlas till aska om vi inte snabbt låter påpeka med andra ord att vi vet att vi egentligen är dumma får, fast egentligen inte. Lite falsk blygsamhet ligger det i det där också.

Bloggblad sa...

Matilda - mitt förslag är att du bloggar om det. Det är ytterst få som läser vad andra skriver i kommentarer hos andra, och speciellt inte ett par dar efter...

Det är helt rätt det du skriver! Vi - inklusive jag - är jätterädda för att sticka ut och ha skinnet kvar på näsan. Jag vet hur lätt det är att förminska sig, för vi kvinnor vill ju att alla ska vara lika. Vi har inte lika lätt för att rangordna oss som män har. De flesta av oss är skraja för att nån ska tycka att vi tror att vi är nåt. Det sitter stenhårt!

Matildas fikarum sa...

Jag vet inte hur det börjar. Kanske vi blev skrattade åt som barn när vi var för sturska.

Alright, jag skriver lite mer om detta senar på min egen blogg. Det är värt att diskuteras om och om igen!