Jag har vetat att den tolvårige killen jag fick i våras, har varit med om att fly undan A*Q---a, (inte värt att skriva ut det så att nån googlar sig fram) och att det var en våldsam och otäck flykt undan dödshot, men jag har inte frågat något närmare av finkänslighet.
Och så idag när han skulle börja skriva en berättelse om sig själv, en uppgift som klassen fått, erbjöd jag mig att vara sekreterare så att han bara kunde berätta. Att prata är ju ett antal snäpp lättare än att skriva, och han har svårt nog att hitta pratord. Han satte igång direkt att berätta om skolan i I-k som fick stänga därför att AQ hotade att bomba den - och en mängd om hur det var att leva med ständiga bombanfall inom hörhåll.
Sen började han berätta om flykten - varför och hur - och jag blev så tagen att jag satt med tårar i ögonen medan jag skrev, och rätt som det var bröt det sig i rösten för honom när han nästan började gråta. Jag frågade om han ville sluta. Nej, nej, det ville han absolut inte, men han blev så ledsen när han tänkte på den mer än veckolånga skräckfärden i en stängd lastbil.... hur rädda de var.... chauffören som släckte lyset därinne när det var fara å färde - då fick de inte röra sig och knappt andas... och på hemmet som står kvar, ingen vet om det är bombat eller länsat. Det var en så skräckfylld flykt att jag inte vill skriva några detaljer. Däremot vill han att jag ska läsa upp det för klasskamraterna, och det är bra, då blir han nåt mer än bara "en invandrare som knappt kan svenska".
Mitt i det hemska kom killens klassföreståndare och frågade om han ville följa med ut och spela fotboll en stund. Han älskar fotboll - men nej - "jag vill göra färdigt!" sa han och vinkade åt läraren att gå, och så fortsatte han att berätta. Jag skrev för fullt för att hinna med - för trots att han får leta efter många ord, och väljer fel tempus och saknar en del begrepp, så forsade berättelsen ur honom. Att få ta del av de här mardrömslika händelserna i hans liv, kändes stort.
Jag vet ju sen jag skrev boken om mina andra invandrare/flyktingbarn att det är nyttigt att berätta och få upplevelser nedskrivna och någon som lyssnar. När jag höll på med den, frågade jag en psykolog om det fanns nån risk för att de skulle återuppleva trauman som varken de eller jag kunde ta hand om, men det var ingen risk, sa hon. De berättar bara så mycket de själva orkar och vill.
När vi var absolut tvungna att sluta, ville han ha det utskrivet, och ett löfte om att vi fortsätter med det nästa gång. Han var ganska trött efter sessionen, men mycket nöjd. Jag kan väl inte påstå att jag blev glad av att höra om den mardröm han och familjen varit med om, men jag var ändå euforisk över att det utan att vara planerat det minsta, blev ett par så fantastiska timmar, klockan har sällan gått så fort.
Stoff till många mardrömmar fick jag... nu ska jag lägga mig på soffan, titta ut på molnen och ägna en stund åt att vara tacksam över att jag lever i ett fritt land där jag inte riskerar att dö för att jag är kristen.
30 kommentarer:
det är mycket viktigare än vi tror..
att vi orkar ta emot berättelser..
och vara ett sorts levnadsvittne..
så mycket gott du har gjort för honom nu..
hoppas du slipper mardrömmarna...
Du har gjort honom gott idag, det är guld att få berätta om hemska saker och nu kommer han få det lättare att prata om det.
...och ändå, så gissar jag att vi bara kan känna, och förstå, ett uns av den lille pojkens tragiska berättelse.
Hans fruktansvärda verklighet kan bara bli fruktansvärda mardrömmar hos oss..!
Jag blir arg och förtvivlad när jag läser ditt inlägg..! Har vi i världen inte kommit längre än så här år 2007? Tillåter vi en värld där barn far så förtvivlat illa?
Jag vet... krig och religion och makt och korruption.. och allt det där.. men ändå!! Det är ju barn vi pratar om..!
Nej, nu ska jag inte skriva något mer..jag blir bara galen. Tack istället för att du ändå ville dela med dig av den berättelse som visar hur tacksam vi ska vara - trots allt!
Ha en trevlig kväll..
Varmaste Kramar..
Lyckliga grodan: Han såg så nöjd ut, jag är säker på att det gör honom gott i längden att ha fått berätta för någon som inte är familjemedlem.
Visst tar vi oss dåligt med tid för att lyssna... nu var det ju arbetstid - tar jag mig den tiden annars? Samvetsfråga...
Monica H: Ja, han kommer säkert att fråga sina föräldrar om en del saker han inte visste eller inte förstod. Och även om de inte är så bra på svenska, skulle han visa sitt dokument.
Elisabeth: Visst är det hemskt! Och allt detta för att de har fel religion och inte tror det man "ska" i det landet...
Den här killen var ju 11 och förstod åtminstone varför han behövde vara tyst, men den lille, som bara var 5 år förra året när det hände...
Båda killarna skiner som små solar hela dagarna - det är en ren fröjd att ha dem! Artiga och väluppfostrade och flitiga...
Ska nog tillägga att alla de elever jag har hör till kategorin "trevliga och artiga"!
Vilket fint möte du fick idag. Och vilken glädje det måste ha varit för pojken att någon lyssnade och skrev ner allt det tunga han hade inom sig. Tack och lov att det finns sådana människor som du!
Det blir alldeles blött på bordet framför mig. Saltvatten.
Så bra att du fanns just där - just då.
Vet inte vad jag ska skriva... Men jag tror du förstår.
Så viktigt att få berätta. Och så viktigt att få bli något mer än "en invandrare som knappt kan svenska" inför sina klasskamrater. Om han får berätta sin historia för dom, så kanske dom förstår lite mer av vem han är.
Jag ser att du har varit aktiv när jag har varit borta. Fina gardiner och stickning, och de där aroniabären låter spännande... kanske ett litet bär så här på fredagkvällen...?
Du har gjort en stor uppgift idag...nämligen varit en lyssnare.
Jag kan inte glömma när det kom folk från Bosnien hit till samhället. Det var när våran äldsta gick i tvåan och hennes klass fick ta emot fyra eller om det var fem barn. Två av killarna glömmer jag aldrig. Den ena ritade av sig allt det hemska och den andra pratade och pratade och pratade. En av dessa grabbars mamma jobbar nu i köket på förskolan där jag är. Och det är så skönt att se att det har gått så bra för den här familjen och dom är så tacksamma av att vara här.
Det har du så rätt i, Bloggblad, ibland måste man stanna upp i vardagen och vara tacksam över det man har. Ofta gnäller man över än ditt och datt och sällan är man helt och hållet tacksam. Den där killens flykt fran landet han flytt från är nog mer vidrig än vad vi ngnsin kan föreställa oss. Så skönt det måste ha varit för honom att få berätta idag, och att få berätta för ngn som verkligen var "där". Ha en fin helg, Bloggblad!
Åååå, det var nog meningen att du skulle finnas där just då.
Ibland tror jag verkligen att det ÄR så; att det finns orsaker till att människor finns på plats vid vissa tillfällen.
Säkert kommer den här gossen att ha dig i åtanke länge, länge, det är jag övertygad om.
Nån som lyssnar.
Verkligen lyssnar.
Hur ofta får vi vara med om sånt?
Kram till dig.
Vilken tur för honom att han mötte dig! Och för dig att du fick möta honom.
Och vi som läser det du skriver berikas av din berättelse... Tack för att du delar med dig!
eva: Åh, nu låter det så märkvärdigt det jag gjorde - men det var inte min del i det som var märkvärdig, utan att det hampade sig så bra och så plötsligt.
Cecilia N: Jag hoppas att jag nån gång får löfte om att lägga ut storyn - men jag tänker inte tjata, det får blir när det blir. Men det är en berättelse som fler borde få veta - att alla inte kommer hit som lycksökare, vilket fortfarande många tror.
B-b-bo & Hedgren: Just det - ett gyllene ögonblick....
Humlan: Jag vet att han har några klasskamrater som är mycket skeptiska till "det där med invandrare" och att de har det hemifrån... kan ju alltid hoppas att de lyssnar och fattar.
Och hemmavid har jag varit liiiite aktiv... det där med slappheten syns ju inte.... :)
Gunnel: Ja, det passar bra ibland att vara en skrivande person. Av de bosniska som kom hit, fick jag också flera hårresande berättelser, två av dem finns med i "Före Sverige". Och det känns bra för min del ikväll, men jag funderar lite på om det satte igång en massa minnen för honom...
Annika: Tackar - och så här dags har du väl din kväll kvar? Alla har ju en historia att berätta, men som sagt, hur ofta har någon tid att lyssna?
Elisabet: Jag känner också så - som om det var meningen... det som bara skulle bli en kort presentation... visst finns det mening. Ibland... och ibland sker ändå så meningslösa saker.
Förstår att du blev rörd.
Jag hade en arbetskamrat när jag jobbade på skolan som var flykting från Eritrea (tror det stavas så) Han berättade om hur soldaterna en natt kom in i deras hus, dödade hans föräldrar när han såg på, hur han o hans bror lyckades fly genom Afrika, genom europa och till slut hit. Också en helt otrolig upplevelse....
Ditt inlägg för mina tankar till lilla Nicolas som kom över havet i en liten roddbåt från Estland när han bara var sju år. Vår fröken Hanna Olofsson brukade klappa honom på huvudet men han berättade aldrig något. Han blev min bästa vän under hela skoltiden. Som vuxen jobbade han med välgörenhet i Estland. Tyvärr var han med på Estonia.
Allt för många har fruktansvärda historier med sig i bagaget. Bra att de kommer fram, både för den som bär dem och de som får lyssna till dem.
Det här är så starkt att få finnas i deras liv. Ta emot dem och lyssna, ge dem en fridfull tid i deras nya skola.....
Tack för att du delade med dig av din dag med honom!
Vet så väl vad du talar om....vi får så många barn nu därifrån.
Förra läsåret kom en flicka till vår etta och hon berättade om hur hennes skola bombades och hur bekymmrad hon var över de som var kvar där i landet....
Bra att du skrev om det här för jag får ibland uppfattning att många som inte är berörda av människor från de här delarna av världen inte förstår att det verkligen pågår....menar inte att jag till fullo heller kan göra det. Men det blir väldigt påtagligt när man på skolgården pratar direkt med lilla Noor som längtar efter sin mormor och är orolig över om hennes hus är bombat eftersom man inte når fram per telfon till I..k.
Tack för din berättelse. Jag och du sitter tydligen i liknande situationer. Ofta tänker jag, när jag får förtroenden, att det är så få tillfällen som barn har, att sitta i lugn och ro med en vuxen och få dennas fulla uppmärksamhet.Jag minns att den gamla dam jag bodde hos som liten, ofta satt och stickade i tystnad. Ingen TV, ingen radio. Då fanns det plats för en liten människa att berätta, fråga och få lyssna. Var finns de stunderna för barn idag?
Så mycket för ett barn att bära med sig. Och så skönt att få berätta om allt och ha någon som verkligen har tid och lyssnar!
Säkert kommer du att vara en sådan fröken han alltid minns.
Jag känner igen din upplevelse. Jag har ju lämnat mitt yrkesliv nu, men det finns små varelser man ALDRIG glömmer. Och nog känns det bra, om man bara kunnat hjälpa minst ett barn - och det vet jag att jag har.
Jag satt just och skrev en kommentar - positiv - när hela skiten försvann.
Jag tryckte nog på nån fel knapp:D
Men kommer tillbaks nu med att jag tycker att du skrev en UNDERBAR blogg som gjorde mig snyftnödig men också gjorde att jag tänkte på hur fruktansvärt komplicerat livet är. För oss alla men på olika sätt.
Jag hoppas att ingen av er två har mardrömmar utan att ni hjälpt varandra otroligt.
Det låter så.
Hablando se entiente la gente, som man säjer här.
Översätter gärna :)
Vilken bra lärare du är!
Och du, det var visst märkvärdigt det du gjorde!
Du lyssnade på pojkens tragiska berättelse - och du skrev ner den,
för du förstod att det var viktigt för honom att få ur sig hemskheterna.
Om fler var så förstående och omtänksamma som du,
skulle världen vara en rikigt bra plats.
Kram,
Dakota
Thomas: Vissa saker är nästan för svåra att ta in - den som var med om det har inget val - men för oss andra är det svårt att fatta vidden av det som de varit med om.
Nicoline: Jag undrar hur många det finns egentligen som varit med om såna här svåra trauman. Säker fler än vi orkar tänka på.
Och hela tiden upprepas historien.
Nina: De elever som berättade för mig i boken jag skrev, de bearbetade sina historier länge, men flera av deras föräldrar fick en smärre chock när de läste... visste inte hur barnen hade tänkt och känt... orkade inte prata om det hemma.
Londogirl: Kanske gick din elev i den skola han berättade om? Först blev en skola i närheten bombad - sen kom det ett bombhot mot hans skola och då stängdes den. Sen var han och brorsan hemma i 3 månader- utan att kunna gå ut och leka ens. Det var för farligt... Jag gör nog också så till vardags - avskärmar mig lite från allt hemsk. Men det här blev en sån guldstund när allt klaffade - vi hade tid och en dator till förfogande.
Knit-Marie: Det är väl vår tids dilemma? Tidsbrist. Jag har varit en sån där stressad typ, men jag har slutat stressa. Tar mig tid till det jag vill - och det funkar nästan alltid. Konstigt nog fick jag inte så värst mycket nyttigt gjort under alla år när jag levde med ena ögat på klockan.
Mossfolk: Det hoppas jag. Så blev det med de andra eleverna som jag skrev boken om. Vi fick en speciell kontakt.
Bibi: Välkommen hit, jag tror att du är ny här, eller? Visst är det härligt när man känner att man gett någon något som varit viktigt. Det får uppväga de fall där vi inte nått fram ordentligt, och så kan vi hoppas att nån annan vuxen gjorde det.
Kulsprutan: Tack! Och tack för det underbara ordet "snyftnödig", det har jag redan tagit till mig när jag såg att du skrivit det hos nån annan.
Hablando - det har med prata att göra - gente - skulle kunna vara nåt med vänlig... men min spanska fick ju aldrig blomma ut... kom ju bara till kapitel onze...
Dakota: Tack - men jag är självkritisk nog att vilja lägga till "ibland" efter den första meningen! För den här gången kändes det rätt och varmt i hjärtat. Det gör det inte alltid...
Det gör mig himla upprörd att deras flykt har med religion att göra... jag skulle önska att de vidriga människor som inte accepterar andra, skulle sluta kalla sig religiösa... byta det mot fanatiska i stället!
(Det fanns ingen länk till din blogg, men visst har du väl en?)
Tänk så slumpen gör att man får stor betydelse i någons liv emellanåt. Och är man modig nog att åka med, och inte backa, så kan man göra mer än man någonsin kan förstå. Visst känns sådant som en helig stund, vilket det ju faktiskt är för båda.
Förstår att du känner dig så berörd och trött - och han med förstås.
Vila i din betydelse en stund. Kram på dig!
Vissa språk har rejält bra uttryck och jag tar till mig de som finns i de språk som jag förstår rätt bra.
"Hablando etc ..." betyder i stort sett - på spanska - att om man pratar/kommunicerar med varandra förstår man varandra. Och det är ju precis det som du och den här lille mannen har gjort!
Det var ABSOLUT inte menat som en språklektion (jag vet att du är förträfflig på diverse språk), här var det menat mer som ett ordspråk. Om vi bara tog oss tid och lyssnade/pratade mer med varandra i st f till exempel "standardfraser" som ´hur mår du´ utan att vänta på svar
skulle kanske vi alla få en möjlighet att få uppleva 5% av det som du berättat om!
1956 - efter ungerska revolutionen - fick vi flera underbara vänner som flytt sitt hemland av förståeliga skäl, och jag beundrade dem för deras försök att lära sig det SVÅRA svenska språket - här skriver en amatörlingvist :D - men HUR svårt är det inta att tvingas lämna sitt hemland, vare sig det beror på religiösa eller andra skäl.
Jag är själv immigrant så jag tror jag vågar uttrycka mig om det här, trots att det i mitt fall var självvalt. Och inte innebar religiösa skäl, som jag anser vara ett av de allvarligaste och vanligaste anledningarna till krig och landsflykter tyvärr. I alla tider.
Förutom hybris förstås. Typ Hitler, Bush and Blair. Bara för att nämna några.
Tack igen för en jättefin blogg!
AMber: Oj, det låter så väldigt fint när du beskriver det så... det var det iofs, men ändå... jag är så tacksam att det råkade hända, det här.
K-sprutan: Det låg inte så långt borta från vad jag hade kunnat tänka mig. Jag kommer inte på nåt bra ordspråk på svenska som matchar det, men jag är ganska trött nu...
Jag var barn när flyktingströmmen från Ungern kom, men jag minns att mamma och pappa pratade om det en del. Själv träffade jag inga flyktingar förrän jag var ganska så vuxen, men nu har jag träffat desto fler.
Några tjejer jag hade som elever på högstadiet berättade om alla trix man kunde hitta på för att få hit alla sina släktingar och lura myndigheterna - deras historier är sånt som förstör för de som flyr för sina liv.
Om man väljer att emigrera kan man säkert få hemlängtan ibland och känna sig vilsen i det nya landet - men den stora skillnaden är möjligheten att välja.
Jag blir SÅ glad att du gillar min blogg - speciellt som jag blir lite trött på den själv ibland... censurerar mig ganska mycket...
Var tjejerna som du nämner ovan från Nigeria (Afrika) eller kineser?
Båda de två länderna verkar vara urstyva på de "knep" du nämner och som sabbar hela systemet.
Tack igen för din fina blogg!
K-sprutan: Svarar i mail!
Skicka en kommentar