fredag, november 30, 2007

Som oväxling...

... till alla lyckade saker jag berättar om, kommer nu en sann historia om morgonens adventsfirande i kyrkan. Hur ogudaktiga barn, lärare och föräldrar än är till vardags, så tror jag inte att någon skulle våga att föreslå skolledningen att sluta med detta oerhört påtvingande evenemang med ljus och sånger om de kommande grisfesten... eller krubban eller vad de nu firar vid jul. Kyrkan är fylld till bristningsgränsen av barn, skrikande småsyskon, förväntansfulla, kameraförsedda föräldrar och andra släktingar.

Och vad var det nu som gjorde att jag har fått många glada skratt och kommentarer under dagen? Jo, min dirigering av ovannämnda fulltaliga skara gick fullständigt åt pipan under en gemensam jättepopulär sång om advent i Söderköping. Under den inledande refrängen var det bara att ta ner händerna och låta de snabbsjungande hundratals barnen ute i bänkarna ösa på, för kantorn hade redan från start talat om att hon minsann tänkte spela som hon ville, när jag påpekade att jag tänkte hålla farten medelst dirigering. Och det gjorde hon. Hon kom väl sisådär tre takter efter till första versen - men då hade barnen dämpat sig, vi hann ifatt varandra och det lönade sig att vifta igen. Jag kan stänga öronen för om nån bredvid sjunger falskt - men jag kan absolut inte dirigera i en takt medan folk sjunger i en annan och kompet håller en tredje. Där ungefär går min musikaliska gräns.

Vi skulle ha övat ihop oss - kantorn har aldrig hört sången live - men hon försov sig och kom några minuter före start, jag var glad att hon kom alls - så att jag inte åkte på Bereden väg och Hosianna också.

Till och med maken hade hört ryktas på jobbet: "Marianne bara stod där och flinade och ungarna sjöng som galningar..." Och kollegorna undrade efteråt om det inte kändes pinsamt. Men icke! Om varken sångare eller ackompanjatör bryr sig om hur jag dirigerar - varför skulle jag bry mig hur de spelar eller sjunger? Dessutom var det inte precis mitt första framträdande... annars kanske jag hade brutit ihop.

Som sagt - många skratt och kommentarer. Men inga vuxna sa ett enda ljud om att jag spelade helt rätt till 6 sånger, bara om att det blev fel med dirigeringen. En liten pojke på 6 år kom dock fram på skolgården och läspade fram att jag spelade så fint. Och jag blev nästan tårögd av rörelse.

Nästan alltid är det så med fel - det som är rätt märker man inte, bara det som är fel... i många avseenden.

Rektorn tackade prästen, kantorn och mig samtidigt när det var slut, men inte en enda av de sex kollegorna tackade för att jag kompade deras ungar. Visst är det konstigt? Jag har märkt det massor av gånger, den som kompar ska bara göra det för att den kan. Förvisso är det på arbetstid, men övat har jag inte gjort på arbetstid. Och inte lärt mig det heller. Kanske beror det på att jag inte blir nervös? Inte ser ut som om det är det minsta svårt? Jag spelar förstås bara sånt jag kan - sexorna fick göra sitt nummer till en cd-skiva - de skulle absolut sjunga en låt jag inte kan spela snyggt.

Nej, jag är inte sur, men jag tycker nog att mitt i lovsången över hur duktiga deras barn är att sjunga, kunde de sagt, eller åtminstone känt, ett litet tack för att jag hjälpte dem. Jag kommer i alla fall att dra en timme ifrån det jag ska jobba ifatt efter Berlinledigheten. Så det så!

Hur många andra yrkesgrupper beräknas ställa upp och jobba åt andra bara för att det är kul? Jag har blivit tillfrågad många gånger om att kompa på diverse arrangemang, men när jag säger att jag tar betalt är det inte aktuellt längre. Jag kanske ska pröva med tandläkaren nästa gång? "Du är ju så duktig på att borra, vi kan träffas nån kväll hos dig - så lagar du mina tänder gratis!" Eller frissan... ? Hon måste väl tycka att det är kul att göra nån fin?

Men nu ska jag inte bara se de 9 fall av 10 som inte är tacksamma. Jag har fått både blommor och choklad *som tack - och det får väga upp. Och nu har jag fått massage (nej, inte fått, jag har betalat, för massörer jobbar inte heller gratis) och lite glögg. Så jag är nöjd och glad och snäll.

*uppdatering: alltså jag har fått då och då genom åren... inte idag. Det har ju hunnit passera några luciatåg och avslutningar på mina 33 år som lärare...

19 kommentarer:

Gunnel sa...

Visst är det så att vi tar mycket för självklart. Du är säkert en person som folk bara tar just för givet. Jag blir lite full i skratt när jag läser om vad som skedde när barnen sjöng..för dom är ju ofta ivriga och vill visa att dom kan. Skönt att på slutet se att du i alla fall fick lite uppskattning...för dom skulle säkert sakna dig om du inte var på plats. För det är ju som sleven i grytan :O) Hoppas chokladen smakar gott!

Elisabet sa...

Jag säger som Gunnel.

Och så säger jag nåt annat.

Du är helt fenomenal på att beskriva och din alldeles speciella humor gör mig och säkert alla andra sååå glada och varma!

Heja dig, bloggblad!

Evas blogg sa...

Drar lite på flin när du berättar, ser allt framför mig. Men jag kan förstå detta med att bli less på att bli tagen för självklar. Man vill kanske vara ledig någon gång också.

Vonkis sa...

Läraryrket har överhuvudtaget fått en konstig status (i brist på bättre ord). Vem som helst kan tydligen stampa in och säga hur det ska gå till i skolan, för de har ju sett "Döda poeters sällskap" och "Farliga sinnen" så de vet hur det ska vara. Jag följer med Grey´s anatomy och har även sett en hel del på City auten, någon som vill att jag ska operera era hjärtan eller hjärnor för det?

Oj vad jag gick i gasen på det här då.

Naturligtvis ska du inte ställa upp gratisoch du är värd allt beröm du får (och mer därtill).

Trevlig helg på dig.

Morgondimma sa...

Torkar skratt tårar för min inlevelseförmåga är det inget fel på. Trevlig advent.

Hannele sa...

Jag har också varit i kyrkan idan - och skulle inte ens höra, om nån sjunger i en annan och kompet håller en tredje.

Elisabet sa...

Jag testar att kommentera här .. ska jämföra med Bert i Luleå.

Bloggblad sa...

Gunnel: Jag är inte alls bitter eller så, jag känner ändå att de uppskattar det jag gör - och ungarna är helhäftiga.
Men chokladen... det var några år sen jag fick den... :)

Elisabet: Tack goa du! Jag har småflinat för mig själv hela dagen åt den enorma sångglädjen - som inte kunde tyglas av vare sig mig eller pianot...

Evas: Jag spelar gärna - men just det där med tagen för given... De skulle bara veta vad det kostar att hyra in ett proffs...

Vonkis: Det där med Döda poeter var kul! Annars har jag känt att alla vet för att de själva gått i skolan och minsann vet hur det ska/inte ska vara. Och jag som följer IDOL -jag kan ställa upp i Melodifestivalen när som helst...

Men - jag har lärt mig av alla dessa "osedda" spelningar, att visa min uppskattning när nån gör nåt extra.

Morgondimma: Gläder mig om jag kan roa någon med mina misslyckanden... go' och glad advent på dig själv!

Hannele: Åjo... det tror jag nog. Lite missljud kan slinka förbi ett ovant öra, men detta kaos hade du märkt! Fast - för min del var det ett + att det var totalt. För annars kanske det hade hängt på mig...

Elisabet: Ska du jämföra mig med Bert? Jag fattar nada... Jag KAN inte likan Bert, för jag har tuttar.

Ingela sa...

Kören kom av sig åt det grövsta i en av sångerna häromsistens i A-plog. Men det struntar vi i numera. Det är ju bara att börja om.

Vi brukar tacka och ge blomma åt vår musiklärare, eller vår kanslist som rycker in som ackompanjatör ibland. Jag förstår att man behöver få uppskattning ibland. Vem gör inte det?

Matildas fikarum sa...

Det är verkligen retsamt när folk tror att man jobbar gratis. Det händer mig också, ofta!

Monica Hansen sa...

Oj vad otacksamt och elakt! Men kul att du tog det som du gjorde så tuff som du kan vara:)

Men oj vad vi känner igen den där delen med att jobba gratis... gubben var ju massör i många år och alltid var det någon som ville ha "hjälp" med någon ond axel istället för att bjuda på kaffe när vi egentligen skulle vara gäster på fritiden... 'suck'!

Jag som jobbade med att vårda döende i livets slutskede har dock inte märkt nån efterfrågan på gratis hjälp... *skrattar*

Bloggblad sa...

Ingela: Hade det hänt när jag hade damkör t.ex. då skulle jag nog blivit helt knäckt. Barnkören lydde alltid mina tecken - men kunde i stället hitta på en del annat, som att gå och kissa mitt i en sång...

När jag varit körledare har jag blivit så väl avtackad med blommor varje termin - det är bara när jag hjälper andra lärare som inte kan spela, som jag märker att det inte är så mycket värt. Fast jag tror ändå att de egentligen är tacksamma, tänker nog bara inte på att säga det.

Monica H: Det är väl som med min datakunniga make... han får ofta se över folks datorer när vi kommer bort - eller också ringer de en lördagkväll och blir guidade per telefon...

Konstigt att ditt jobb inte är så eftertraktat... :) Fast säkert uppskattat ändå.

Bloggblad sa...

Matilda: Det kan jag tro - fast om man frågar efter nåt enda ord räknar du väl inte det som jobb? Jag svarar gärna på frågor om musik - men när det blir rent jobb, då tycker jag nog man ska betala på nåt sätt.

The Pale Green Woman sa...

"De skulle bara veta vad det kostar att hyra in ett proffs..."
Men hörrö, du ÄR Ju faktiskt proffs!

Jag blir påmind av en av anledningarna varför jag slutade spela piano nu, man fastnar i kompträsket.

Bloggblad sa...

PGW: Förvisso - fast egentligen inte pianoproffs. Men musikpedagog är jag ju...

Tror du jag blir av med problemet om jag säljer pianot...

The Pale Green Woman sa...

du får nog hitta på något mer drastiskt än så, men jag vet inte vad än

Josephine sa...

jo, det är lite snålt, att inte vilja betala för musik som man vill ha utan förvänta sig att musikern, sångerskan ska vilja göra det gratis bara för att det är roligt..


men Lucia är ju ett sådant tillfälle där man njuter av varenda liten sekund! :-) där blir konsten snarare att begränsa sig? *ler*

Josephine sa...

jag får inte ngn länk här eftersom där endast finns google/blogger-ID att knattra in på din kommentarsfunktion?...

Bloggblad sa...

PGW: Jag tycker ju att det är kul att vara med och spela... så det blir lite kluvet, jag ser nog för glad ut...

Josephine: Om du hade arrangerat lika många luciatåg som jag, kanske du inte skulle låta riktigt så entusiasisk... :)

Det är problem för alla som inte bloggar med blogger, har jag förstått. Dumt! De kunde väl bjussa på länken!