Jätteroligt att så många svarade! Tack allihop för alla intressanta och stödjande synpunkter. För naturligtvis var det jag som förespråkade att man ska berika barns språk genom att skriva böcker så att barnen utan pekpinnar och konstigheter dras in en berättelse och tar in nya ord av bara farten. Den smarte författaren ser till att starten är lättläst och intressant - och sen släpper inte läsaren boken när språket blir rikare med ett och annat nytt ord. Jag minns väldigt många böcker från barndomen där jag snubblade på ord ända tills jag träffade på dem igen och igen ...
Lärarstudenten höll faktiskt med mig - hon var tyst länge, och jag blev nästan lite snopen när hon sa emot sin handledare, att barn måste få tillgång till nytt språk, och att böcker är ett bra sätt att berika ordförrådet, att det blir torftigt om vi förenklar vartenda ord och bara skriver går i ställer för linkar, strosar, släntrar, vandrar, skuttar.... etc. Det ger ju bilder i skallen... vilket inte "går" gör.
Jag blev rätt besviken på kollegan, för hon var verkligen helt emot att man skriver ord som inte barn förstår och kan ta till sig direkt. Hon var allvarlig när hon tyckte att man skulle skrota både tambur och grensle. Just "grensle" kom upp i höstas, och då kollade hon med klassen. "Inte ens duktiga hästtjejen visste hur man gör när man sitter grensle. Bort med såna ord!"
För två veckor sen fick en av mina sv2-elever sluta hos mig. Ett par gånger sa han: "Vänta, jag kanske förstår ordet om jag läser ett par meningar till..." när jag frågade om ett ord, och har man kommit så långt, då klarar man sig. Den här killen gissade alltid rätt på ord han aldrig hört.
Och en annan kille i en parallellklass klarade ett sv2-test alldeles galant i dag. 33 av 34 ord kunde han, fast hans lärare (A - det var så diskussionen började) påstod att det var på tok för svåra ord för honom, och att de svenska barnen säkert inte kunde dem heller... Tji fick hon!
När jag berömde honom och sa att det säkert beror mycket på att han läser mer och bättre än då vi började, då sa han att han har börjat tänka på vad han läser nu. "Det gjorde jag inte förut." Vilket bevisar för mig hur viktigt det är att hitta rätt bok, rätt nivå och att läsa ofta och mycket.
Naturligtvis - riktar mig mot Ingela - menar jag inte att man ska traggla in ord på företeelser som inte finns längre, när jag läst högt ur gamla böcker har jag sanerat bort en hel del - men en del har jag berättat om. Som "bryggarhäst" - hittade ordet i "Pelle Svanslös" (modell ä.) häromdagen... att det fanns hästskjutsar mitt inne i stan är ju lite exotiskt att veta. Men snart minns ingen skrivmaskin, brevlåda eller fast telefon.... och... ja, ab - jag har också berättat om vår radiogrammofon där jag satt framför högtalaren - under skivan man fällde ut... Kanske är det ändå svårt att läsa om sånt som inte finns nu, om ingen läser högt och förklarar?
Och vem vet, hon äger - det suger, de kanske stannar... precis som vajjert och alla tajders stannade kvar... Nej, nu skämtar jag. Jag slutade säga dessa uttryck redan när 60-talet kom.
Lästips: Janne, min vän av Peter Pohl. En stor läsupplevelse på en stockholmska som förmodligen inte talas av nån idag, och knappt förstås heller.... men vilken bok!!! Man fattar alla uttryck ändå. Den passar alla åldrar - utom barn som inte kan läsa mellan raderna ännu. Det är en av de ungdomsböcker som jag minns bäst av alla hundratals jag läst.
16 kommentarer:
Den historien om pojken som fick upp ögonen för språket var rolig att höra!
Men - det är klart vi ska läsa och förklara för barnen gamla ord på företeelser som inte finns längre? Annars försvinner ju hela förståelsen för historien! En tjugoåring idag ska kunna läsa en text från 1870 och förstå den, med en några få diskreta förklaringar.
ab: Jag vet inte vem av oss som var gladast... Fast det värsta är, att när de blir duktiga måste jag släppa dem, och jag hinner ju lära känna dem så väl och tycker så mycket om dem...
Det där med svåra och gamla ord tror jag man får ta lite i taget - när läsglädjen har kommit (och självklart ska ungar ha böcker som är bara ett snäpp över förmågan i början) har skolan en viktig uppgift: att visa på litteratur för de mer vuxna. Då hittar de vidare själva.
I barnboksvärlden finns det fler böcker riktade till pojkar, för flickor läser såna också, men det svänger vid 14-årsåldern, då slutar många pojkar läsa och ungdomsböcker riktas i större utsträckning till flickor.
När man väl lärt sig att det är kul att läsa, då är det viktigaste gjort.
Nu kommer jag sent in i debatten. Men ändå. Visst ska det finnas ord med som berikar språket på olika sätt. Barn behöver inte förstå dem alla när de läser en bok, men så mycket att grundförståelsen för sammanhanget är klar. De främmande orden är ofta stimulerande och utmanande. De kräver eftertanke och väcker nyfikenhet.
Inga M: Det var en bra sammanfattning!
Det blir lätt så att man pratar om "barn" som om alla vore lika mogna - de som inte kommer från läsmiljö ger upp mycket fortare än dem som lärt sig älska sagor och högläsning...
För ett par år sedan hade våra tvåor och treor låga resultat på
läsdiagnoserna. Skolledarna och politikerna tog detta på allvar och jag fick 25 % av min tjänst till att utarbeta och genomföra ett läsprojekt för att förbättra läsförmåga och läsförståelse. Jag valde att göra ett skönlittetaturprojekt där alla barn som var i behov av extra träning fick läsa bra skönlitteratur för barn tjugo minuter varje dag under en vårtermin. Jag arbetade efter en modell som jag hittat bl.a. hos Monica Reichenberg. Lite enkelt kan det beskrivas så att jag som pedagog förbereder läsningen och man reflekterar tillsammans över det lästa.
Huvudsyftet var förstås att få dessa barn att bli mer intresserade av läsning. Det stora problemet för de flesta av dem skulle jag tro var att mängden läsning per vecka var för liten. I de flesta fall handlade det nog om en läsläxa, punkt slut. Därför fick ämnesintresse ofta gå före nivåanpassning av texterna.
Nu blir det här för långt för att vara en kommentar, men resultatet blev bra. Både lärare och föräldrar såg framstegen ,och barnen själva märkte att det gick lättare att läsa.
Jag fick just en idé! Varför inte berätta början på en väldigt spännande historia för ungarna - och sedan låta dem läsa slutet? Det är ju motiveringen som får dem att inte bry sig så mycket om små hinder och svårigheter. Då kommer de själva att fråga - "fröken, vad betyder det och det?"
Ja, det där var alltså jag. Jag blev så upphetsad att jag glömde fylla i namn!
Jag var på föräldramöte i dotterns fjärdeklass (etniskt helren svensk;-) igår och där talade vi just om de "för svåra" engelskaläxor som en del undrat över. Lärarens poäng var just att han gärna ger barnen autentiska texter som förstås ofta är "för svåra" istället för de tillrättalagda snuttar vi minns från vår tidiga språkundervisning. Tanken är förstås att barnen själva väljer ut de ord som hindrar förståelse av texten (alltså inte ALLA ord, även om förståelsen för vissa ord bara är "halv"), utan just dem som är av avgörande betydelse för textens innehåll.
Och så måste det ju rimligen funka för sv2-elever också. Besökte Språkbanken vid Gbg:s universitet häromveckan, där det bland annat forskas om språk i läromedel. Jag reagerade på tesen att språket i "läsuppgifter" alltid borde förenklas så att det inte fäller de barn som har ett mindre säkert grepp om språket. Det känns som att kapitulera lite, tycker jag.
Ta BORT ord!? Neeeeeeejjjj!
Ingela: Jag vet också att det fungerar med extra läsinsatser - så jag tvivlar inte ett ögonblick. Man kan inte bara skicka ungarna till bibblan.... då tar de vilken som helst bok som ser häftig ut. (Alltså, de svaga läsarna, de goda hittar vad de behöver)
ab: Det är ungefär så jag gör. Jag har fler trix på hur man kan göra barn jättenyfikna och vilja veta mer... visa en OH-bild på första sidan - visa en mening i taget och gissa lite vilka personer det är, vilken miljö osv.... de blir garanterat nyfikna och kommer in i storyn lätt. Sen läser jag första kapitlet i ganska dramatiserad form.
cruella: Jag fick se att en av mina nykomna, från Afrika, satt och lärde sig "vindsfönster" och "skorsten" fast han inte kan prata med kamraterna... Självklart måste man utgå från vad som är viktigast att kunna just då. Likadant med engelska, jag har haft många nybörjargrupper och visst är det roligare att kunna prata och svara på sånt som intresserar än på tillrättalagda böcker. (Törs jag ens säga att jag inte ens brukar använda läromedel i engelska?)
Strumstickan: Just det.
Håller med, håller med, håller med. Barn behöver nya ord, många ord att komplettera dagis- och skolgårdsvokabulären med.
Tänker ibland på min kusin som utvandrade till USA som ung tonåring. I dag talar hon fortfarande som en fjortis på svenskt 50-tal, helt avstannad i sin språkutveckling. Trist!
Hörde på bokmässan en intressant debatt mellan Katarina von Bredow och en till som jag just glömde namnet på - om böcker för barn bör skrivas så som ungar pratar. Nej, sa Bredow och det var jag tacksam för.
Kanske har jag helt enkelt förträngt namnet på den andre, som uppenbarligen hade motsatt åsikt.
Oj så långt det blev, ursäkta!
Jag kommer också in sent här, men jag tycker absolut INTE att man ska ta bort ord som "tambur" och "släntra o dylikt! från barnböckerna, nej aldrig!!
Istället tycker jag att man ska lägga in fler "gamla" ord i nya böcker. Det berikar, och det ger ett större ordförråd.
Jag förstår inte att man ens kan tänka tanken på att "uppdatera" språket.
Allvarligt, jag hade nog blivit väldigt irriterad på din kollega om jag varit med. Jag förstår inte resonemanget.
Det som K-häxan skriver ovan om att språket avstannar om man (som ung) flyttar utomlands kan nog stämma till viss del, men det gäller ABSOLUT inte alla som har flyttat ut. Det ser, och hör jag bevis på, dagligen. Men visst händer det vissa...absolut! SÅ, med det vill jag säga att jag tycker att det då blir ännu viktgare med "gamla" ord och talesätt i barnböckerna. Jag har ju en flicka som är tvåspråkig, och jag vill hela tiden presentera henne för nya, gamla, ovanliga och svåra ord i svenska språket.
Jösses, detta blev en lång kommentar...Sorry,Bloggis!
Jag kan möjligen hålla med om att förklara och förenkla ord i eventuella matematikuppgifter t.ex. Glömmer aldrig när en unge frågade mig vad "ange"(uttalades som "Lange") betydde. Jag tycker att Harry Potterböckerna talar för att man inte behöver tillrättalägga språket särskilt mycket. J. R. har en fantastisk variation på sitt språk tycker jag, med många "svåra" och ovanliga ord. Och ungarna slukar böckerna trots detta.
Annika - tack och lov händer det alls inte alla utvandrare samma sak som med min kusin! Men det beror nog hemskt mycket på hur intresserad man själv är, och vad man har för umgänge.
Annika & K-häxan: Jag har träffat en tysk dam som bott här i Sverige i många år med sin familj. De pratar alltid tyska hemma, i övrigt svenska. Frun berättade (de ser aldrig på tv) att när de kommer hem till T-land på semester, pratar de påfallande gammeldags, missar alla moderna uttryck och känner sig som historiska reliker där de fortfarande uttrycker sig som man gjorde på 60-talet.
Skicka en kommentar