tisdag, maj 27, 2008

Vems fel?

Som jag berättat tidigare övar jag för fullt med alla klasser i skolan (från förskoleklass till år 6) med psalmer... (whops! skicka inga arga kommentarer om pådyvling av kristendom... Här gäller gamla traditioner och jag höll på att bli halshuggen när jag (av all!) föreslog att vi skulle nöja oss med två verser på Den blomstertid...)

...och klassernas egen uppvisningssång vid avslutningen. I alla klasser utom en tycker ungarna det är jättekul och sjunger av hjärtats lust när jag kommer till dem - mina sångförslag med lite nytt har de slukat med hull och hår. Vilken årskurs det är som inte är road kan nog de flesta räkna ut...

Jag har inte den här klassen i musik, men de brukar inte gilla töntiga skolsånger, och jag har överlåtit valet till en gitarrspelande kompanjonlärare som sjunger med dem ibland, men som inte vill/törs spela inför publik. De har övat in ett sommarpotpurri och jag har tagit fram ackord från sångböcker (inga höga sopranstämmor för att passa mig) och den killen och jag använder samma papper att spela efter. När jag kom och pianoövade med dem i dag lät det för bedrövligt, de pratsjöng i en märklig, hittills okänd tonart med blandade melodier och inte stämde med det jag spelade. Jag framhärdade, stöttate lite med melodistämma, men det hjälpte föga...

Efter sista ackordet räckte en mycket trevlig gosse upp handen (de är överlag trevliga) och frågade försynt: "Ursäkta, men jag undrar... spelade inte du väldigt mycket fel...?" ...

Ett poäng till honom som i alla fall hörde hur erbarmeligt det lät... Att ungar av idag annars har självförtroende när det gäller egna sånginsatser har jag ju märkt på Idoluttagningarna...
Kan lägga till att jag inte är nån sjudundrande pianist, men kompa ungar har jag bra rutin på.

Hur det kommer att gå? Jag har överlåtit kompandet till gitarrkillen.... han får öva sig säker som jag gjort genom många kallsvettsår med grodfingrar och hjärtklappning... efter sisådär 20 avslutningar har det gått över.

14 kommentarer:

Monica m y sa...

Det är tur att de har självförtroende i alla fall!:D

Hoppas att det går bra för den stackars gitarrkillen nu då...

Ingela sa...

Jag är också hyfsat bra på att kompa sjungande barn, fast på gitarr då. Och jag har gjort det i många sammanhang och brukar fixa det utan större problem. Men de här senaste åren när jag kompat de yngsta barnen i lilla frikyrkoförsamlingen, då har avslutningarna varit en pärs. Jag spelar fel, ofta. Det är jämt någon unge som börjar före de andra, eller drar ifrån eller väljer en annan tonart så att de andra blir osäkra eller något annat fenomen som dyker upp endast vid framträdanden, inte när vi sjunger nere i barnrummet så det står härliga till - och då tappar jag koncentrationen. Och varenda gång är kyrkan knökfull med föräldrar och andra.

Men nu vet jag att alla har stort överseende med kvaliteten i framträdandena när det rör sig om 4-5-åringar. Huvudsaken att de får stå därframme i finkläderna och klämma i med "Aah aah ahh, jag vill hylla honom..." eller någon annan rolig barnsång. Kanske att ingen varken ser eller hör ackompanjatören över huvud taget?

Bloggblad sa...

MMY: Han har lejt in en annan gitarrist... allt för att slippa. En med basröst så att eleverna klarar att sjunga. (Även tjejerna vill sjunga med basröst...)

Ingela: Det var när jag kom på att ingen bryr sig om mitt komp som jag slutade vara nervös. Alla tittar bara på sin unge och gråter av rörelse hur det än låter.
Och bryr jag mig hur ett komp låter - och "tycker" saker om det blir ett felslag? Nej. Varför skulle då andra bry sig? Dessutom skulle de allra flesta inte våga spela offentligt öht.
De riktiga proffsen, de som skulle kunna bättre, har alltid stort överseende med amatörer!

Eleonora sa...

Va bra att du överlät till gitarrkillen, så slipper du sitta och svettas i onödan.

Ungar är bra självsäkra och även otacksamma. Dom kan alltid bäst. Men nu slipper du ju så nu kan du bara "njuta" vid avslutningen.

Ha det gott vännen och kram

Hedgren sa...

Känner igen det där... Vet inte hur det gick till men plötsligt är det undertecknad som har hand om mellanstadie-kören till skolavslutningen. Hm! Men det ska nog gå det med.

Elisabet sa...

Tittade igårkväll på ett program om en brittisk körledare som försöker få fason på unga gossar och få till en kör.
Ack, vilket elände.

Jag föredrar nog kassan på Ica.

Bloggblad sa...

Eleonora: Hmmmm.... det mummelprat de frambringar blir nog inte njutbart med gitarr heller... OCH jag ska spela till 10 andra låtar, så nån avkoppling handlar det inte om...

Tyvärr glömmer även jag ibland att de allra flesta ungar är riktigt trevliga - jag ska spela till en mängd underbara och tacksamma sångglada barn, så jag struntar i mumlarna.

Hedgren: Klart det går bra!

Elisabet: Du tror väl inte att jag missade det... :) Jag kände igen så mycket! Både den smittande oviljan att sjunga och rädslan för att ta toner till höger om nyckelhålet på ett piano...

Marskatten sa...

Å ja, på skolavslutning skall det vara psalmer, som "En vänlig grönskas rika dräkt" (här var jag tvungen att plcoka fram Kyrkovisor för barn, som jag fick 1966) och "I denna ljuva sommartid".
Jag ryser och får tårar i ögonen när barn sjunger!

Bloggblad sa...

M-katten: En förälder i skolan sa för nåt år sen att hon skulle bli galen om "dom tar ifrån både kyrka och psalmer". Oklart vem "dom" är, men inte är det invandrarna!

Jag älskar förstås barnsång, men hur länge är det gullig med total falskhet? Jag får inte tårar i ögonen när 12-åringar pratmumlar falskt... Det visar bara att inte övat med dem...

Bloggblad sa...

M-katten: Musiklärare.... du får leta ett tag innan du hittar en sådan låg- och mellanstadiet. Och när klasslärare ska ha det själv.... så är det oftast det ämnet som får stryka på foten. Jobbigt (jag vet för jag har haft det) och otacksamt och svårt. För den som varken spelar eller sjunger är det ännu svårare...

Musikanta sa...

Det är vissa saker som jag är mycket tacksam för att slippa här i livet. Bland annat att ackompanjera mer eller mindre skönsjungade skolklasser till jul- och våravslutningar.

Jag tror att jag gjorde det så länge som jag var lärare d.v.s. ett trettiotal år.

Det gick väl an de åren man fick välja repertoar själv - men de sista åren var det önskemål om diverse mer eller mindre okända poplåtar, där ens piano-ackompanjemang givetvis inte alltid stämde överens med popbandets musik på skivan.

Fast jag har ju ändå haft en viss nytta av denna musik genom att samma poplåtar numera många gånger önskas på begravningar!

Bloggblad sa...

musikanta: Det är just det där som många inte förstår när de väljer låt. En del moderna låtar kräver lite mer än bara några ackord. Helst basgitarr och trummor också... Sommaren är kort... vägrar jag spela, det blir så magert med det lilla jag kan, i alla pauser. Väldigt svårt att förklara för ungar - de är nog inte så kräsna på hur det ska låta, som jag är...

Musikanta sa...

Tänk på mej då som har lovat spela "All you need is love" på ett bröllop i sommar. Vad gör man inte för snöda mammmon? Du vet ju hur den låter med Beatles!

Anonym sa...

Jösses vad jag fnittrade när jag läste din blogg - men jag fnissade också mycket åt ´Musikanta`s kommentarer!

Glöm bara inte att den blomstertid nu kommer - med eller utan ackompanjemang :o)

Kulsputan