...till min blogg som fyllde 3 år igår och ger mig anledning till eftertanke: Det har varit givande på många sätt att blogga - dels en träning i att skriva, dels (och främst!) har det gett mig ovärderliga vänner varav jag träffat flera stycken IRL och känt ett härligt systerskap med, dels har det gett mig en inblick i vad ni, kära bloggkamrater, sysslar med i er vardag (jag är rätt nyfiken av mig). Det har gett recept, sticktips, mönster, idéer, goda råd... men främst alltså: nya vänner!
Det försvinner några läsare då och då - och det tillkommer nya... några retar sig på nån kommentar och blir arga, andra skriver uppmuntrande mail att de blir på gott humör av det jag skriver... Ris och ros och många åsikter, precis som i det riktiga livet. Några tycker att jag skriver för privat - andra tycker att jag utelämnar allt som inte är solsken... Vem har rätt? Allihop, kanske? För så är det ju: ingen och ingenting är antingen det ena eller det andra.
Precis som många andra bloggarkompisar som just nu funderar på om de ska fortsätta, undrar jag också... vad tjänar det till? Jag vill inte bli en sån som måste blogga om något för att tycka att jag upplevt det... vill inte att det ska kännas som om jag bloggar om varje tanke som korsar min hjärna... vill inte att nån ska tro att de vet allt om mig för att de läser min blogg...
Men sen är det ju så roligt med kontakterna jag fått och får, om och om igen... och det är ju så roligt att sitta här och spåna... När jag började lite försiktigt, för att jag hade himla tråkigt den sommaren och behövde tidsfördriv, hade jag ingen aning om att jag skulle få så många läsare och hamna på listor... helt otroligt. För jag skriver ju sällan några åsikter (fast jag har en del!) eftersom jag inte tycker om skriftlig debatt, och jag skriver sällan om några stora händelser varken i samhället eller i mitt liv... utan bara lite ditt och datt.
Så nu - innan jag blir tårögd av rörelse - tackar jag alla goa och trogna läsare som käckt kommenterar och hejar på! Tack - tack - tack... Vink, vink! Förtydligande: Det kanske som låter om jag säger tack och adjö och vinkar farväl - jag tänkte mig mer att jag vinkar från berget... bara så där allmänt... tar emot folkets jubel, eller så och tackar för de tre första åren.... Lite sporadiskt dyker jag nog upp igen! 
P.S. Tack alla som gratulerat - och jag behöver inga fler glada tillrop - jag kommer att höra av mig igen när jag har några bra bilder eller nåt annat på hjärtat! Jag behöver alltså inga klappar på axeln...
39 kommentarer:
Även om du inte just behöver fler glada tillrop så kan du få ett ändå! Din blogg tillhör de som jag alltid väljer att läsa. Så hjärtliga gratulationer på 3-årsdagen.
Okej då!
Inget tack, ingen klapp, ingen uppmuntran att fortsätta....
Men du får INTE sluta.
Bara så du vet.
P.S.
Fin bild på vacker och sommarfräsch Bloggblad!
Okejrå ;) inget beröm eller klapp på axeln... det var svårt.
Jag får väl skriva så här då: Hoppas att du fångar många bra bilder och att du känner att du vill dela med dig av det du har på hjärtat, lagom ofta. (Där garderade jag mig) Att du har åsikter om stort och smått har jag aldrig tvivlat på.
Smyger också in och säger grattis och att jag gillar din blogg!
Åh Panter har skrivit det så bra.
Jag kan bara hålla med!
Ett litet grattis får du i alla fall :)
När du skriver är det lite som när min pappa spelar dragspel... han spelar med hela sitt register, utan att för den skull gå till ytterligheter! Förstår du hur jag menar... kanske var det en dålig liknelse, men du skriver så oerhört bra om så mycket! Så menar jag! Å utan att för den skull fastna och fördjupa dig allt för mycket... så har du den där unika balansen att få till ett bra "skriv", som många av oss andra saknar!
Se bara på mig... jag är ju verkligen ute i ytterligheterna och spelar - alltid! Antingen så är det väldans ljust... eller, som oftast nu.. väldigt mörkt!
Så jag hoppas ju för allt i världen att du inte slutar blogga... det vore verkligen en stor förlust, tycker jag!
Varm kram..
Ps. Ett pyttapyttalitet grattis smyger jag in iallafall... grattis! (Ser du... det var de minsta bokstäver jag kunde hitta!)
Enkelt: Skriv när du har lust och skriv inte när du inte har lust.
Klart att man tappar läsare om man ligger lågt en tid, men det spelar ingen roll alls. Man skriver ändå mest för sin egen skull, och att man blir läst och att nån bryr sig om och kanske kommenterar det man skrivit är en ren bonus.
Lilla B + M-katten + Panter + Qi + Linda + Elisabeth + Ingela:
Åh, vad ni är gulliga!!! Jag blir så jätteglad. Tack snälla och stor kram allihop!
Det är ju roligt att alla bloggar så olika, att man inte måste skriva efter en mall för att få blogga, inte måste berätta om det som man inte vill eller kan. Sedan beror det ju oftast på hur det är IRL, om man läser och skriver regelbundet, ofta eller bara ibland.
Du är ju en av dom som fick mig att börja blogga. Tack för det!
Humlan: Det är även här olikheterna som ger det lilla extra. Folk som inte bloggar har ofta fördomar om vad det är - de har läst om bråk i kändisbloggar...
Så roligt att du blev inspirerad! Jag har blivit inspirerad till väldigt mycket av en mängd olika bloggar.
Jag hoppas du snart har en ny bild eller en ny tanke att förmedla. Du har en så trevlig blogg!!
Jag läser också gärna här, det vet du ju, och jag visste att din blogg skulle bli så här underhållande. Det skulle den bli oavsett vad du skriver om. (Kommer du ihåg att jag sa det den gången du började blogga?)
Jag varken skriver smått eller smyger; ett stort GRATTIS ska du ha!
Grattis på 3-årsdagen!
Det finns så mycket jag skulle kunna skriva här nu som svar, glada tillrop osv...men det enda jag vill skriva är att DU är en av dem som fick mig att våga mig ut i det här.
det har precis som du skrev även gett mig så oväntat mycket.
Är dessutom så glad att vi träffats irl och över alla dina mail! :-)
Jag hoppas att vi kommer att fortsätta ha kontakt på ett eller annat sätt även om mina "Tankevågor" sänks i havet.
Massor av kramar
Lisbeth
Ingela + Monica + Nina + Lisbeth:
ÅÅååååå, jag blir alldeles mjuk i själen när jag läser vad ni skriver...
MMY: Jo... jag minns...
Londongirl: Men ack... ska du lägga av? Du som haft sån framgång!? Men du har väl samma mailadress?
Jag förstår dilemmat när det gäller bloggen - har ju själv legat lågt ett tag och undrat vad meningen är.
Kanske är det balansen som är litet svår. Man vill inte lämna ut för mycket om vare sig sig själv eller andra, men ska det bli meningsfullt måste det innehålla något verkligt, inte bara banalt, även om det banala också är viktigt.
De som klagat på bloggar har nog mest läst de som bara är banala - konsten är att få fram spänningen och den djupa känslan även i det banala, tror jag. Det tycker jag du lyckas med, annars skulle du inte ha så många läsare.
Några försvinner - och det tillkommer nya... ungefär som i verkliga livet.
Det roligaste med att blogga är kommentarerna och kontakten med nya människor, tycker jag. Själva skrivandet är nog mindre viktigt. Faktiskt. När jag tänker efter.
Ja, jag vill i alla fall gratta treåringen! Det här med att blogga är en balansgång. Det ska vara intressant för andra att läsa men samtidigt vill man ju inte hänga ut hela sitt privatliv. Du, kära Bloggblad, har ett utmärkt balanssinne, tycker jag!
Oj , javisst! Hittade en av dina sångböcker på skolan strax innan sommarlovet. Stod där med den i handen och tänkte att henne "känner" jag! =0)
Amber: Håller med om håller om dig! Tack för dina rara ord. Om man bloggar helt opersonligt blir det inte kul - jag tycker om bloggar som har en liten knorr på vardagslivet och försöker alltså se nåt roligt i det lilla.
Hannele: Det sköna med bloggbekantskaper är ju att man kan smita ut bakvägen om man inte trivs... märks inte lika mycket som IRL.
Matilda: Utan kommentarer och roliga kontakter skulle jag inte hålla på alls - men jag gillar att formulera mig i skrift och ser det lite som övning. Men oftast är det i kommentarerna som man tar ut svängarna - men ju fler favoriter jag hittar, desto längre tid tar denna hobby.
Hedgren: Jag blir så glad - jag har läst din kommentar högt för maken... Jättekul att ni har musikboken - hoppas den används. Det finns ett par riktiga godbitar där.
Här var det inget kuttersmycke utan ett klippsmycke på bilden. Mina tankar åker också berg och dalbana om jag ska sluta eller om jag ska fortsätta. Jag vill både ock och som bekant går det inte både att äta kakan och ha den kvar. Därför skriver jag bara lite när jag känner för det...sen är jag lite barnsligt förtjust i dom här temadagarna (kul att klura ut något).
Jag vill också att du stannar kvar...för det gör du väl
Ha det gott!!
tja, det märks
Gunnel: Det finns en likadan bild från sommaren -71 på ung. samma ställe... vågar nästan inte leta efter den och jämföra...
Jag gör som du - tar det lite lugnare bara. Är ju kul också... Jag har så mycket andra saker som jag går och klurar på, alltså med f-bladet, att jag inte klarar fler kluringar. Men det är kul att se vad ni andra hittar på.
Hannele: Jag har inte full koll på när någon slutar blogga eller slutar kommentera... det är för många som kommer och går. Jag är glad för dem som stannar förstås, och jag saknar några som lagt av som jag gillade.
Gör som det faller sig, bara! När du får lust att slå av en prat, som min farmor sa, så skriv - annars, låt det vara.
Härlig sommarbild, förresten!
Du är en av de första bloggar som jag började läsa för mer än två å sedan och jag hoppas att du inte slutar för det är så roligt att titta in till dig.
Ibland kan det kännas som du säger, varför bloggar jag. Jag har samma känsla och skriver om ditt och datt och lite smått och gott, men är för det inte utan åsikter om både det ena och det andra. Några gånger brukar jag försöka skriva inlägget som om det skulle vara det sista men jag lyckas inte och så fortsätter jag att skriva om den lilla vardagen. Jag har fått en krets med jättefina bloggvänner och det är så värdefullt.
ab: Slå en prat - det var bra! Det blir nog så jag gör.
Nicoline: Oj - jag blir förvånad - det är alltså fler som hittade till mig bland de första... men vi var inte så många på "nyligen" för tre år sen. Nu dräller det ju av nya bloggar.
Som du förstår gillar jag det där vardagsfunderandet - men du pingar inte, så jag missar dina nya inlägg ibland.
Jag är också väldigt glad över bloggvänkretsen även om familjen ibland tråkar mig när jag pratar om mina bloggarkompisar SOM OM DE FANNS PÅ RIKTIGT....
Ja du var en av mina första bloggkontakter. Och har blivit mig trogen. Fin bild!
Grattis (sådär en dag försent).
Visst är det så att bloggare kommer och försvinner, vissa mer saknade än andra.
Och helt utan att vara menat som en "klapp på axeln" måste jag skriva att jag skulle sakna din blogg -dig- jättemycket om du försvann!
Både blogginlägg ochkommentarer är det roliga med bloggar.
Och din är inget undantag. Ett trevligt stopp på "hundrundan" runt "mina" bloggare.
*viskar*
Är inte heller alltid så glad och tillfreds med livet, men det visar jag sällan i bloggen. Om jag inte är arg förstås...
Gör som du känner Bloggblad .., det är många som slutar nu eller gör kortare och längre uppehåll och kanske blir de allra flesta så där halvless efter ett par år .., man tycker mest att det blir rundgång på skrivandet.
Jag tittar inte in här varje dag, men var gång jag gör det, sitter jag och små-smajlar.
Ha det så jättebra!
Elisabet
Jag är en sån där ojämn bloggare och bloggbesökare, livet och annat kommer i vägen. Vilket naturligtvis bara är en lam ursäkt, de där "riktiga" bloggarna, som du tillhör, låter bloggandet följa med livet. Det är nog det som gör det så trevligt att liksom få följa med.
Typiskt att jag just hade hittat tillbaka igen när du funderar på att sluta! Men så kan det vara, ingen kan tvinga dig eller kräva av dig att fortsätta. Om du slutar får vi vara glada att få ha haft dig till låns ett tag!
Må så gott!
Eva: Ja, du och jag har ju en del intressen ihop...
Mossfolk: Sen du började skriva om lite annat än hästar är det ju lättare att svara hos dig... :) För när det gäller hästar, bilar och fotboll (+några ämnen till) är jag svarslös...
Cecilia N: Bara inte du och hunden pinkar på mig är ni sååå välkomna!
Nina: Jag har allt förstått det mellan raderna...
Elisabet: Jag har funderat många gånger - och har också tagit mig en eller par veckor ledigt ibland utan att ta farväl... men sen får jag en stund över och surfar runt... och sen är det kul igen.
Görel: Det blir nog bara så att jag blir mindre flitig - sista tiden har inläggen blivit färre...
Det tar ju tid att hålla sig á jour med en så pass stor skara som det blivit.
Jag hoppas få läsa många fler inlägg av dig och även se många fler bilder. Bilder tycker jag ger mer liv i bloggen och men gör också att jag får en annan upplevelse av det jag läser.
Mia: Tack ska du ha! Och visst ger bilder nåt extra. Jag har alltid varit intresserad av att knäppa bilder, ända sen min första Instamatic i början av 60-talet.
Ja, här är i alla fall en som altid kommer att titta in hos Bloggblad och hoppas hitta nya inlägg om vardagens små fröjder i sedvanlig, uppiggande stil. Tack och överge oss INTE! säjer Ökenråttan.
Altid stavas altid med ett l och alldrig stavas alldrig med två l, eller hur var det?
Ö-råttan: Så roligt att du nosar runt här - välkommen som allltid. Ett - två - tre l... jag har bllivit ganska tollerant med åren...
Skicka en kommentar