Självförtroende

Jag brukar titta på Idol - jag är helt fascinerad av all självsäkerhet som proklameras där av de presumtiva artisterna. IRL tycker jag mig ha märkt att ungdomar är ganska osäkra och blyga - en del döljer det rätt högljutt förstås, men ändå, bakom de kajalringmärkta ögonen och lila/rosa/svarta hårtestarna tycker jag mig ana frågor av typen: vem är jag? duger jag? ser ni mig?

Men inför tv4:s kameror känns osäkerheten bortflugen: Jag har det som krävs, jag har utstrålning och charm nog för de stora scenerna och jag kan sjunga. Vilket sen ska bevisas...

Mest fascinerad förra veckan blev jag av killen som skrev sina egna låtar och ville få skivkontrakt. När han inte lyckades hitta nån enda ton rätt i den obefintliga melodin, sa han käckt efteråt: Jag kan i alla fall skriva texter... För trots att han just bevisat att han varken kunde dikta eller sjunga, trodde han på sig själv som låtskrivare. Heja honom! Och heja den gulklädda blundsångardamen som gjorde reklam för sina över 1000 texter...

Nu kommer jag till det som fick igång mig... (äntligen) Jag önskar att jag hade ett uns av den självsäkerheten.

Jag skriver inte poplåtetexter, men ändå känner jag mig som om jag är i samma bransch (nästan) som de unga låtskrivarna. Under min bloggtystnad fick jag plötsligt veta att jag bara hade några dagar på mig att skicka in texter för att söka stipendium från den stiftelsen som befrämjar skrivandet av nya psalmer...

Det blev skriva av, vill jag lova. Inte så mycket helt nytt, men jag hade en bunt halvfärdiga texter, varav några bara var på idéstadiet, och för att hinna få in det var jag tvungen att posta "ca 10" texter i onsdags.

Ingen tid att stöta och blöta och testa på någon tyckarpanel... bara maken fick läsa. Han saknar helt lyriska kunskaper, men har gott om sunt förnuft och är mån om att jag inte ska skämma ut mig med pekoral. Han godkände.... men jag? Jag är en rätt sträng domare och att nåt blivit bra förut är minsann ingen garanti för att nästa blir bra:

Dag1: rena smörjan, tunt och simpelt... tanigt... för lätt... ingen idé...

Dag 2: Njae... inte så tokigt... bra flyt... Undrar om de fattar hur svårt det är att skriva avskalat?

Dag 3: Blä... jag ger upp. Börjar knyppla i stället... eller söker till Idol...

Dag 4: Hm... låter rätt poetiskt här och där... och frimärken har jag ju gott om...

Ja - så där höll det på ända till i onsdags kväll vid 19-tiden när jag iväg det på lådan.

I fredags fick jag höra av en "medtävlande" att det inkommit 60-70 stora kuvert... Så nu tänker jag glömma det hela. Fast jag vet ju, i mitten av november kommer jag att hålla andan varje dag när jag tömmer brevlådan.

Mina egna krav har höjts rejält sen jag började i samma stiftelses psalmskrivautbildning. Ibland är det hämmande att veta för mycket om hur det bör/kan/ska/inte ska vara... Och i vilket fall som helst har jag tre träffar kvar med dem under det kommande året att se fram emot.

Så där, trolleri - trollera, nu har jag glömt att jag skickat iväg det. Nu ska jag ägna mig åt att sätta fransar på min senaste sjal. Den luktade får nåt så gräsligt att den har legat i frysen ett par dar - det funkade. Nu luktar den bara lite ull.

Grrrr.... jag blir irriterad på blogger som själv bestämmer hur breda blankraderna ska bli...