Olika...

Så skönt att dagar kan vara olika... I går var jag uppe, frukostad, kammad och piffad redan vid 8-snåret. I dag var jag inte ur sängen förrän vid den tiden då vi var framme i Stockholm i går. Nej, jag slaggade inte hela förmiddagen, jag halvsov och halvlyssnade på Mannheimer & Tengby ända tills de var klara.

Och inget program för dagen mer än stavpromenad (redan gjort) och ett par artiklar som ska skrivas till nästa församlingsblad, har inte alls börjat och det är bara 3 veckor till deadline...

Det var en mycket trevlig körutflykt i går. Vi sjöng inte så mycket som vi brukar, flera hade sina respektive med sig, och kanske var det det som dämpade den enorma sångaktivitet som brukar uppstå spontant i bussen innan vi ens kommit över Göta kanal?

Footloose var kul, färgsprakande med mycket dans och rockig sång. Inga för mig kända melodier, och inte heller några låtar som satt kvar i huvudet så där som efter Chess eller Kristina fr D... men jag var impad av alla duktiga ungdomar som dansade och sjöng. Tyvärr var det inte den rätta huvudpersonen... han från trakten som vi räknar som "vår Peter", men vi beställde det här så väldigt långt i förväg att de nog inte visste då vem som spelade.

Synd bara att inte de unga tjejerna fattar att de faktiskt är vackrare utan insprutningar i ansiktet som gör att de ser ut som blanka porslinsdockor, helt livlösa eftersom skinnet sitter fast i pannan och kinderna. Eller hur det nu funkar... Den kvinnliga huvudpersonen hade en enda min: leende. Bekymrad min funkar inte när nerverna är bedövade i pannan... (Jag vet att jag gnällt om det här tidigare, men det blir värre och värre - och i senaste numret av "Må Bra" fanns ett helt uppslag med information om alla insprutningar man kunde göra under rynkorna för att lyfta upp dem... Nån av lösningarna var t.o.m. nyttigt för huden eftersom den orsakade en inflammation i underhuden som sätter sprätt på immunförsvaret... Jaha. Rena hälsokuren alltså... )

Jag skulle gärna vilja att den som tycker det är vackert med stela släta ansikten räcker upp en hand. (Eller svarar här) Jag har inte träffat nån hittills, men det måste ju rimligen finnas.

I alla fall - jag och en soprankompis gick till fots från slottet, där vi släpptes av, och hann göra en himla massa trevliga affärer medan vi sakta strosade Drottninggatan upp mot Odenplan. Några små avstickare hann vi också, till SidenSelma bl.a. Och lite nytt garn fick jag tag i hos Anntorps i G:a stan. Bilden gör inte rättvisa åt färgen, för garnet nästan lyser av mycket mörkare blått än det verkar, med lite svart och lite grönt som skimrar här och där. En jättestor sjal att bo i, ska det bli. Javisst ja - vi åt gott efter musikalen... På Cliff Barnes, som verkade vara ett lugnt och stillsamt ställe när vi började äta, när vi var färdiga vid 20-snåret sattes det fram rep för att ordna den kö som senare på kvällen skulle ringla sig ut mot gatan... Cliff Barnes var inte där själv, men lite kändisspotting blev det. Mina körkompisar blev riktigt skraja när jag sa att jag skulle gå fram och krama en av mina favvisar från Antikrundan som satt och åt... jag reste mig och gick med bestämda steg åt det hållet- fast vände av mot toan, och kompisarna (som säkert tycker att jag är galen nog för att göra en sån grej) drog en lättnadens suck...

Nu ska jag inte göra ett enda dugg förrän jag har skrivit åtminstone två artiklar. Basta! Annars får jag ingen mat. Jag måste vara sträng mot mig för att jag ska lyda.