Jag tittade på det nya programmet där två stjärnor ska tändas och sedan lysa av sig själva. Inte
bara för att jag är hemligt förälskad i Anders Bagge... och definitivt inte för att jag tror på nån karriär på stjärnhimlen, men för att jag är intresserad av hur musik + text kommer till och blir nåt av. Och för att det är kul med musikprogram där man pressar sig själv till att bli bättre...
Inte heller gör jag några jämförelser mellan mina sånger och popochrocklåtar. MEN - den textkritik av proffs som jag blir utsatt för med jämna mellanrum, den går att jämföra med den kritik som den unge killen fick och bröt ihop av.
Jag är inte totalt avslappnad när jag sitter med 20 superduktiga människor omkring mig, varav många är experter inom det jag skriver om, och så ska varje fras nagelfaras. Visserligen med en vänlig ton hela tiden, men några töntiga rim eller feltänkta kopplingar slinker inte igenom. I slutänden får jag stå för vad jag väljer att ändra eller ha kvar, men jag är inte så dum att jag står på mig om kunskapsbanken gemensamt tycker nåt annat.
Oj, vad det programmet med stjärnorna in spe diskuterades både bland kollegor och hos frissan... alla tycker så synd om killen som fick sin text sågad. Själv förstod han tydligen inte vad han gjorde för fel. Den som inte har sett programmet har förstås slutat läsa för länge sen - men jag syftar på att grabben uttryckt sig på engelska på ett sätt som den infödde experten påstod vara helt utan mening, att det blev fel och dåligt. Bagge och hans gäng hade redan insett att texterna inte höll, men vågade inte säga det rakt ut. Gabben stod på sig, och menade att experten hade fel.
FEL? Jag skulle också blivit rasande arg om jag flugits från en annan världsdel för att hjälpa en blivande stjärna, och så får höra att jag inte kan bedöma mitt eget modersmål... "Du har fel... jag tycker det är bra!" Och så funderar han på att hoppa av och satsa på sina texter som han kan stå för... För att skriva sångtexter på "riktig" utrikiska räcker det inte med det man lär sig i grundskolan och gymnasiet. Så är det bara.
Nu äntligen kommer jag till det jag skulle: När slutade vi vuxna säga till barn att något de gjort inte är bra? Att de kunde ritat snyggare? Borde öva rösten att bli mindre falsk? Skriva snyggare - bättre.... etc.
Jag minns en uppsats om Kokospalmen i åk 6, som jag fick skriva om 5 gånger därför att jag hade slarvat med handstilen - sen slarvat med rak marginal - sen minns jag inte de andra omskrivningarnas orsaker, men jag minns att jag lärde mig till nästa gång att vara noggrann från början. (All övrig kritik jag utsatts för tänker jag inte dra upp här!)
I dag godkänner jag en massa slarv i skolan (och tror, med till visshet gränsande sannolikhet, att jag inte är ensam) därför att det dels inte finns tid att göra om och vänta in... dels därför att jag inte orkar med debatten: jag kan inte finare.... jag tycker det duger... mamma tycker att det duger... jag orkar inte... hinner inte...
Det har hänt många gånger att några tjejer i sexan (aldrig killar!) kommer med en text som de knåpat ihop om sin lärare, och som jag ska spela till på avslutningen. Ofta är det rader som (se första stycket om stjärnan) bara inte funkar. Jag försöker vänligt förklara varför och att de kanske ska jobba lite mer med det... "VI TYCKER ATT DET ÄR BRA!" jaha. Då är det väl det. Eller? Eftersom jag har betalt är jag snäll och kompar dem ändå och knåpar ihop det så det åtminstone stämmer någotsånär... och läraren som får det, tittar strängt och kritiserar och säger att de kunde ha gjort bättr.... näe, nu ljög jag.
Men jag kan få en talande blick: där ser du! - Det blev visst bra!!! Läraren blir förstås tårögd och lycklig och kramar och tackar...
När ska första ärliga kritiken ges? Vi har hört en del bubblor krasas av IDOL-juryn... Att bygga upp självkänsla hos barn är självklart att vi ska - men att förklara att inte alla (som en mormor gör t.ex. *pekar på mig själv nu*) svimmar av hänförelse över nödrim och töntigheter kanske också är en viktig del...
Är allt bra, bara för att nån (ofast utövaren och en familjemedlem) tycker att det är okej? Är allt en smaksak?
Jag förväntar mig inga pedagogiska långa svar speciellt inte en fredagskväll - det är mer en reflektion medan magen kurrar och undrar om inte dess bärare ska gå ner och sätta sprätt på grytor och kastruller.
(Jag tror inte ens jag ids besvara utläggningar och teorier om de är kilometerlånga - korta kommentarer och gärna med avvikande mening tar jag gärna emot. Har nån Svaret vore det ännu bättre... )
29 kommentarer:
Mm, lite undrar jag om det inte är det som sedan leder vidare till det Eberhart skriver om i "I trygghetsnarkomanernas land". Förvirrade människor som stöter på hinder först i vuxen ålder och tvingas kämpa för något för första gången och blir fullständigt chockad av det.
PGW: Det är nog åt det hållet jag tänker... att man kanske måste få lite motstånd och lagom krav tidigt. Och hjälp att utvecklas.
Jamen precis. Det är ju inte frågan om att sätta dit ungarna, det handlar om att ge dem ett vettigt verklighetsrelaterat motstånd så att säga.
Jag håller helt och hållet med dig. Man gör barnet/ungdomen en otjänst om man låter dem leva i tron att något de gör är bra, trots att det inte är det. Man behöver inte såga dem vid fotknölarna för det utan det handlar om att ge konstruktiv kritik. Jag och sambon följer gärna Idol eftersom vi tycker om musik och tycker det är kul att se de duktiga ungdomarna. När man då ser de stora uttagningarna utifrån landet så kan man ibland undra vilka det är som inbillat ungdomarna att de sjunger bra när det låter rent anskrämligt.
Sedan fick jag ju en minnesbild av när man skulle skriva uppsats på "vår tid". När man först plitade ner texten med blyerts och sedan fick skriva om allt med reservoarpenna. Det roligaste man hade då det var att köpa fina pennor och läckra färger på bläcket. Jag minns fortfarande ett lila bläck som jag gillade så mycket.....:-)
Jag håller med dig. Ungar är inte vana vid tillrättavisningar eller kritik eller råd - och de ska sedan växa upp och kunna göra bra jobb och fungera i relationer? Det går inte, eftersom de tror att all kritik är elakheter och brist på kärlek.
Sedan är kritiken i Idol fullständigt åt pepparn - den dåliga kritik jag sett, jag undviker programmet - därför att den inte drivs av omtanke utan av vuxnas lust att briljera på ofta unga människors bekostnad. De verkligt dåliga deltagarna skulle milt och snällt kunna avvisas innan de hamnar i rutan.
När barnen är små prisar man deras förmåga att t.ex. teckna trots att man inte kan se vad det föreställer utan måste fråga. Alla kan och alla är såååå duktiga. Men helt plötsligt så får de kritik och få höra att det de gjort inte duger, "gör bättre, utveckla och tänk ett varv till". Då blir de förvånade och upprörda över att nån kritiserar och säger: Jag tycker att det är bra.
Men om man inte lär sig att ta emot kritik - hur ska man då kunna utveckla sina förmågor - eller inse att man inte har just DEN förmågan.
Jag tycker nog att alla människor (framförallt unga och barn) skall uppmuntras, berömmas och belönas för sina insatser oavsett vilket ämne de ger sig in på.
Sedan måste förstås alla lära sig att ta emot konstruktiv kritik, även om det svider ibland förstås. Så länge inte kritiken är elak och orättvis och den som blir utsatt fått lära sig hantera oliktänkande tror jag bara att det är stärkande och att det kan få individen att växa.
Jag tänker som flera andra att barn (eller vuxna) nog inte är betjänta av att curlas alltför mycket. MEN man måste också få lov att vara nybörjare och få beröm för att man ens vågar försöka. Jag kan gott föreställa mig att det är ett helvete att sitta med en illa rimmad text på taskig meter och försöka tonsätta. Men om det är första gången man vågar sig på att skriva en egen text och framföra den, då kanske det är det modet man ska fokusera på, snarare än bristerna. SEN, när våga-alls-tröskeln är tryggt passerad, då tycker jag man kan börja ge (konstruktiv) kritik, särskilt när det gäller att prestera under sin förmåga och slarv.
Att milt men bestämt (och inte spekulativt cyniskt som Idol-juryn) tala om för någon att dom nog inte är lämpade att rent professionellt ägna sig åt till exempel sång, det är ju en helt annan sak. Då är ambitionerna framflyttade så långt framför förmågan att det inte är relevant att prata om vikten av nybörjar-cred.
Jag vill inte titta för jag gillar inte han amerikanen som är domare eller nåt, han var så fånig redan i Idol så det får vara.
Visst är väl den där balansgången svår, som flera av er pekar på: barnet får beröm oavbrutet - för att en dag befinna sig i vuxenlivet, i konkurrens, bortom mammas och pappas skyddande armar - och då kan det rent av hända att någon är kritisk mot något ... och världen går under. Fast den inte borde göra det.
Barnen är, som ni alla säger här, vana att få beröm för all de gör. Det har vi också lärt oss i lärarhögskolan - för att stärka deras självförtroende måste de ha massor av beröm. Och det stämmer, naturligtvis!
Men många har svårt att ta kritik. När man går in och tipsar dem om bättre lösningar i texter säger många: Nej, det ska va sådär! Så vill JAG ha det.
Jag vet inte hur många gånger jag förklarat (för de äldre barnen) att jag är där för att visa dem på bättre lösningar, för deras skull för att deras texter ska bli bättre. Jag är utbildad i det och har betalt för det!
En del förstår, inte alla.
Mina elever skriver sina texter på dator, det är ju skillnaden från förr när man skulle skriva om allting flera ggr...
ALLA:
Jag tycker det känns som om vi är överens om att man måste heja på dem som försöker och peppa när de är små - naturligtvis slår man inte ned och kritiserar den som gör sitt första försök...
Men när barnet fått lite skinn på näsan och vågat några gånger, tycker jag att man på ett pedagogiskt sätt kan få dem att prestera mer - och att se sin insats på ett objektivt sätt.
Det är en balansgång... Men i uttagningarna till IDOL t.ex. kan man se att många missat det där med ett kritiskt öga till sig själva.
Att veta vad man kan - och att känna sina begränsningar...
Anders: Som väl är behöver jag inte hitta på melodier, de brukar ha en känd sång som byggställning, fast de känner inte alltid när melismerna blir för långa... och betoningar fel... och nödrimmen spretar åt fel håll...
Jag är ganska försynt (jo, faktiskt!) och rädd för att knäcka självförtroenden, så jag håller tyst om de inte direkt ber om hjälp.
Jag som tittar in här lite senare ser att du redan hunnit sammanfatta precis vad jag genast tänkte.
Det intressanta är att på en ridlektion t.ex. (gäller säkert många sporter) får eleverna massor med kritik. Och under de tio år jag har hållt lektioner går de gånger en elev inte kunnat ta kritiken att räkna på en hand.
Du har något att hämta hos mig.;0)
Kramar
De få gånger som jag i skolan gav rejäl kritik till någon elev har det tagit hus i h-e.
En flicka i sexan skrev en gång av uppslagsboken rätt upp och ner på två A-fyrasidor när vi hade "fri forskning".
När jag frågade vad det och det ordet betydde, blev hon svarslös. Hon begrep själv ingenting av vad hon skrivit visade det sig. Jag föreslog att hon skulle skriva om med sina egna ord i stället...
Efter det avskydde hon mig för evigt och hälsar - efter tio år -fortfarande inte på mig!
Vid ett annat tillfälle när vi hade teckning i en femma, satte jag upp en bild på tavlan av en detaljerad hårbevuxen pe*n*is som en av eleverna hade ritat, och påpekade att det här var en riktigt dålig teckning. Ämnet var "Mitt favoritdjur" tror jag...
Jag blev inkallad till rektorn och fick redogöra för varför jag hade varit så elak mot den stackars gossen, för det var givetvis en sådan. Han hade klagat för sin mamma när han kom hem. Det blev dock inga efterräkningar...
Och här sitter jag en lördagskväll efter en god middag och läser detta. Och det enda jag ids kommentera just nu är att jag också är hemligt förälskad i Anders Bagge.
Om det andra har jag en hel massa åsikter där inget är svart eller vitt men de får vänta till en annan dag.
Det har hänt att föräldrar har skällt ut mig för att jag har kritiserat det deras barn har skrivit. En förälder tyckte inte att hennes barn skulle behöva skriva om något alls, det räckte med att skriva en kladd, sedan hade ju barnet skrivit sin text...
Mossfolk: Kanske är man lite mer förberedd på kritik om man tar lektioner? Sen är det ju även där skillnad på hur den ges... man kritiserar ju inte för att klanka eller slå sönder självförtroendet.
Bloggullet: Tackar!
Musikanta: Åh, jag minns alla de där gångerna med "fri forskning" när eleverna bara kopierade och tyckte att det dög... jag har råkat ut för samma sak, att de inte ids bry sig, bara de blir klara. Var det fel på pedagogiken månne? Men det var ju modäääärnt.
Men du... det kanske var hans favoritleksak?
Christina W: det finns nog inget riktigt svart eller vitt på vägen till att lära sig att veta ungefär vad man kan - vad man inte kan - och hur man bäst tar till sig det andra kan...
(Tjistanes vad lätt det lät!)
Vonkis: Ofta har åsikter varit i säck innan de kom i påse... Jag har fått kritik för motsatsen: Varför låter du dem skriva om du inte tänker rätta alla stavfel...?
Att jag ville få ett skrivflöde som inte hämmas av regler... det förstod inte den föräldern...
Jaa du, läraryrket är ett fantastiskt yrke. Tänk dig att någon skulle säga till en som jobbar på bank hur den ska göra, det förstår du väl att du måste växla den här valutan först, så ska du göra en kontering den där bokföringen är inte så viktig... Av någon anledning får alla häva ur sig vad de tycker och tänker om lärare och vår undervisning.
VOnkis: Och dom vet bäst också! Jag har också undrat om jag skulle lägga mig i när en sköterska tar blodprover... var och hur hon ska sticka...
Men du vet, alla har gått i skolan, därför vet "alla" hur lärare ska vara och hur de ska göra. För visst är det väl likadant nu som när jag gick där?
Jag tyckte denne där amerikanarn som kom i limosin var en äcklig sate!
Hua.
A Bagge, jodu,,,*skratt*
atiR: Inte tilltalade han mig som typ, precis... kanske var en av avsikterna att impa på både oss vid apparaterna och på grabben? Men killen kunde gott ha visat lite ödmjukhet ändå och inte slagit till med att hans texter visst var bra.
Och hur är jag själv?
Jag rider på lektion och tycker om att bli "påpassad" där. Samtidigt så lyssnar jag vad mina kursare får för kritik och reflekterar över om det kan vara relevant för mig.
För nåt år sen hade jag skrivit en text som skulle ventileras på ett seminarium.
Mitt i alltihop föddes frågan i mig: "Men Cecilia, varför blir du så arg?" Jag var väldigt taggig mot kritiken.
När jag kom hem och debriefade med maken så funderade han på om det berodde på opponenten. Och tja, h*n är inte min favvokursare. Men ändå ...
Kanske det var anspänningen i sig som gjorde mig extra taggig.
Och så föreslog h*n att jag skulle byta ut ett ord mot ett annat.
Det andra ordet hade jag redan ratat för det var för "rymligt". Det ord jag använde var mer adekvat. Men tydligen mindre känt för opponenten ...
Kan ovanan att ta kritik också bero på oviljan att ge kritik (i ansiktet, inte bakom ryggen)? Man kanske är rädd för hur den kritiserade reagerar? Alltså förekommer det mer sällan att kritik "i ansiktet".
("I ansiktet" är nog fel ord, men min hjärna samarbetar inte. Det är andemeningen i ordet jag söker iaf.)
Cecilia N: Intressant att du funderar över hur du reagerar, jag känner igen det du skriver också. Ibland får jag lust att ge svar på tal med försvar, och andra gånger nickar jag och tänker över...
Har säkert mycket med den som ger kritiken att göra. I ansiktet eller öga mot öga, jag förstår. Visst tror jag vi är ovana vid att ge konstruktiv kritik på rätt sätt. Om jag säger t.ex. "Jag brukar använda rödlök till den här rätten..." när man smakar nåt som nån använt purjo till, vet jag av erfarenhet att det lätt tas som: Ditt val är dåligt, jag kan det här bättre! Ändå räknar jag inte ett sånt uttalande som att jag kritiserar, bara upplyser/jämför...
Att kritisera en affisch där det står Musik av Vivalidi... känns onödigt när det redan är för sent... och när den som får kritiken inte tycker att stavning är viktigt och kommer att stava fel nästa gång också...
Svar som jag ofta hört:
Gjort är gjort...
Nåja, alla kan inte vara bäst...
Nästa gång är det bäst att du gör det...
Alltså är jag mycket försiktig med att kritisera nåt - däremot har jag erbjudit mig att läsa igenom saker innan det går i tryck... (Att jag har hand om församlingsbladet beror på att jag klagade mest högljutt över stav- och syftningsfel m.m.)
Konstruktiv kritik tycker jag är bra - synpunkter under arbetets gång... då finns chansen att man hinner göra om tisen till sina egna. Som vi gör i psalmskolan... inget hackande utan relevanta synpunkter. Fast, jag erkänner att jag kan vara ganska nervös inför vad de ska tycka. Till slut måste jag ju där samla ihop alla förslag och sen välja själv. Och tro på det...
Killen var ytterst känslig och klarade tydligt inte kritiken av Desmond child. Men jag håller verkligen med dig. Jag tyckte att det var pinsamt å killens vägnar. Hur kan man bara tro att allt är bra som man skrivit? Och jag håller med dig vad det gäller; när slutade vi att säga till barnen att det där var inte så bra eller repa lite eller skriv om texten osv. Men Kära granne..vad säger du om Kitty i dans programmet som inte kan ta minsta lilla kritik vad det gäller hennes taffliga utspel på let´s dance??? Rysningar över denna narcissistiskt störda brud!!! Sjalen blev förbaskat snygg. Bild kommer snart!
Flaxa: Välkomment tillbaka igen!
Killen verkade inte alls fatta att det tog eld pga att han stod på sig och inte lyssnade på Den Store. Ledsen hade han nog blivit ändå, för visst är det trist, jag blir jätteledsen varje gång jag får tillbaka ett manus för att de inte trott på det...
Jag snabbspolade Let's dance (är ju nyfiken) och Kitty känner jag inte igen, intrycket hon gav (utan att jag vet vem hon är) var att hon var helblåst. Man får passa sig just för det där med första intrycket... om man nu inte VILL verka korkad förstås...
Oj så många svar du fick att plöja igenom här! Svaret har jag inte men försök till lättsamt svar ska du få.
Som varje annan mormor tycker jag att mina barnbarn har varit helt ofattbart underbara, duktiga och intelligenta. Fram till dom var 5-6 år sa jag att allt dom gjorde var bra/bättre/bäst. När så den yngste inte fick ihop orden då han skulle börja läsa sa jag: "Det här går inte - du få komma på privatlektioner till mig".
Sagt och gjort: Ungen kom varje dag och jag hade hittat på olika "teman" varje dag. 1:a dagen hade jag gjort en stor grotta av täcken och filtar i matrummet och vi satt därunder och läste bokstäven, satt ihop och avslutade med en saga. 2:a dagen hade jag torkat ur badkaret och lagt kuddar däri och satt massor med levande ljus runtomkring. Ungen tyckte att mormor var cool och toppen och fick ihop orden litet bättre. Så fortsatte det en vecka och när så skolan började gick han fram till fröken och läste högt för henne ur en bok. Det kan man kalla framgång.
Annars har jag inte slösat med beröm, bara när det verkligen varit befogat. Det går annars så lätt att helt enkelt säga: "Det var bra gjort".
Nu är det något annorlunda - barnen är tonåringar och får behandlas litet mer vuxet, vilket dom uppskattar.
Kul och tänkvärd frågeställning du har framfört här. Må så gott och stor kram till dig.
jag hoppas jag blir en bra förälder till min EmmaLi. dvs, berömmer när hon gör nåt bra. och inte när hon inte gör det. men. öm förälder är svår på att kritisera är jag rädd.
ämnet är intressant. NÄR "får" man lämna negativ kritik. och HUR?
Eleonora: Förlåt att jag inte svarat, jag trodde att jag hade... mormödrar tror jag har en stor uppgift i att pusha sina barnbarn - och göra det man kanske inte hann/orkade med sina egna.
Dina idéer låter fantastiska! Född pedagog?
Ullisen: Jag tror ju att alla som bryr sig om sina barn och gör sitt bästa också är det bästa för sina barn... Men visst är det svårt att få det på rätt nivå - beröm och självkänsla - och självinsikt... Inte lätt.
Jag har märkt att när jag får konstruktiv kritik, hjälp till att göra nåt bättre än det var... då är det lättare. Men sen får man själv lära sig att inte blanda ihop vad man gjort med sin person. När jag får kritik för nåt jag skrivit - så ÄR jag inte texten... det är inte min person som blir kritiserad. Och det är ganska svårt att inse för många har jag märkt.
Skicka en kommentar