Nu har jag suttit här och skrivit så länge att jag blivit alldeles kall om tassarna, men jag måste bara dela med mig av dagens godbit innan jag går ifrån den här kalla platsen.
Jag har ett himla sjå med utlärandet av ärans och hjältarnas språk, för allt som mina små liv hör runt omkring sig är ju inte lämpligt att lägga i ordförrådet. Dock blir det till en ständigt flödande glädjekälla för min del. Vissa saker censurerar jag för mina kära bloggläsare, som när min 8-åring storögt och med perfekt uttal svarade: Jävlar, va' stor! när jag visade en bild på nåt, vaddetnuvar.
Men i dag, när alla fyra syskonen trängdes hos mig, och alla samtidigt ville ha hjälp, hävde samma 8-åring återigen upp sin röst på perfekt och rumsren öschöttska: Menhörnini!
Och ingen av dem förstod varför fröken fick en fnissattack. Jag behövde inte fråga vem han lärt sig det av... det kändes lite som om det ekade.
9 kommentarer:
Jo, jo. Som de gamla sjunga .., kvittra de unga .., var det väl ?
När jag var kanske fem år, hörde min mamma mig sitta och skratta hysteriskt på nåt fånigt vis.
"Men Eliza, vad gör du?" frågade mamma häpet.
"Jag leker syjunta ...", förklarade jag då och mamma insåg att åååå, det ar alltså så det lät när hon hade väninnorna hos sig ...!
Elisabet: Jag fnittrar gott - det ska vara du som kan låta som en hel syjunta! Bra gjort.
Du skulle höra hur det låter när en liten sydamerikan säger "He' den dit". Vi använder ju det utmärkta lilla ordet "he" som motsvarar engelskans "put". Mycket praktiskt.
När min vännina gick i någon av de första klasserna i skolan, kom hon hem och sa att man inte fick säga du till fröken. Hon tyckte inte att det var något problem för hon sa "hörru"!
Men hör du du - det måste ju vara en rätt trevlig känsla!!!
Jag blev också lite fnittrig när jag läste :)
Förövrigt så har jag bytt blogg, av olika anledningar men kommer fortsätta pinga fast till annan adress... http://emeliesvardagsbetraktelser.blogspot.com är det nya.
Ingela: Man förväntar sig ju att de ska ta till sig enbart det riktiga... En kompis från Irland flyttade till Skåne, och hon lärde sig förstås skånska vilket lät heltokigt för mig som lärt känna henne på engelska.
Evatina-beth: Det var en bra lösning! Jag minns när vi fick börja säga du till lärarna, 1968 - vilken befrielse. Men numera blir jag ofta niad av yngre... trist!
K-häxan: Jag får te'minstingen lära mig vad jag säger!
Emelie: De har i alla fall inte lärt sig säga appsoluuuut som svar på det mesta...
Ska kolla in din nya blogg.
Det är härligt med barn och deras kommentarer! :-)
Ja se sånt snappar de upp de små liven.
Skicka en kommentar