lördag, oktober 01, 2011

Redan första oktober

Ojojoj, vad fort tiden går. Redan första oktober!

Jag går i och för sig också ganska fort jag också när jag stavar iväg över fälten, men inte fortare än att jag hinner ta upp mobilen och fotografera. Fast... jag skulle nog be er allihop att komma hem och titta direkt i mobilen, för bilderna i min nya android blir helt otroligt bra med färger och djup som överträffar verkligheten - men i datorn blir de inte alls lika bra... Här traskar jag på i vanliga hjulspåren i stort sett dagligen - och njuter hejdlöst av de dagar som jag får frossa i monotoni. Lång promenad + korsord i soffan... och så lite skrivande. Jodå, för all del, jag jobbar allt i skolan också mellan varven!

Förra veckan hände det som inte får hända - en elev dog, och tillvaron stannade upp. Hjärtfel sedan födseln, men det vi såg var en till synes frisk och glad tjej. Hoppet stod till pacemakern och läkarvetenskapen och allt verkade funka. Pigg och alert ena dagen - och borta nästa morgon. Finns inga ord för hur grymt livet och döden far fram.

I måndags hade vi minnesstund, och trots den annars trista gympasalen blev det en fin stund med många ljus, sånger, dikt, tal och en tyst minut. Jag blev ombedd att hitta rätt sånger - det var så svårt att jag gav upp och skrev en ny i stället, som min tonsättare, Linda, gjorde en mjuk och fin melodi till på stört. Nu kan jag inte lägga ut melodin, men texten blev så:

Kanske leker du bland änglar
på en evig blomsteräng.
Kanske tindrar du bland stjärnor
en mörk septemberkväll.
Vi vet inte var du är
men vi saknar dig oändligt här.

Sen hade jag en till som jag gjort tidigare. I min värld sjunger man psalmer, men Sions gårdar och fadersarmar som sig förbarmar... näe, det funkar inte med barn som inte är kyrkvana.

Mot slutet av samlingen kom det in en fjäril som fladdrade runt på fjärilars vis. Texten till sista sången låg på OH-apparaten, och fjärilen valde att slå sig ner just på de grässtrån jag hade hittat som illustration till texten. På vita duken blev den härligt uppförstorad och vinkade lite med vingarna - innan den flög iväg uppåt mot fönstren igen. Jag är inte den som tror på spöken och tecken, men här blev jag tveksam....

Flickans föräldrar som var med, och alla andra i salen hade tänkt precis samma sak, att det var ett tecken eller en hälsning. De minsta barnen fnissade åt fjärilen, och det blev så skön stämning, mitt i det sorgliga fanns det glädje.

Exklusivt för bloggläsarna kommer här andra versen som jag gick hem och skrev:

Kanske dansar du med älvor
i en dröm vid skogens bryn.
Kanske ser du just en fjäril
som flyger upp mot skyn.
Vi vet inte var du är
men vi saknar dig oändligt här.

Lite då och då surfar jag runt i bloggarna på min lista, men det är så fullmatat i verkligheten att det blir allt kortare stunder. Ibland scrollar jag bara i listan och läser sammanfattningarna... Facebook går ju lite snabbare, så där är jag oftare, även när jag borde göra mer matnyttiga saker här på datorn.

22 kommentarer:

Cicki sa...

Livet är verkligen oförutsägbart. Det är väl så det ska vara. Men man kan fundera varför barn måste dö. Det får liksom inte hända, egentligen. Ändå händer det.

Vilken fin text du skrivit. Jag tror faktiskt att fjärilen var en hälsning.

Bloggblad sa...

Cicki: Tack - det är kluvna känslor att skriva till nån som dött, går liksom inte riktigt att glädja sig över när det blir bra.

Det är så ofattbart och slår så hårt. Men det är ocks ett tillfälle att stanna upp och funderar över livet och vad vi gör med det.

Musikanta sa...

Underbar liten dikt - gav säkert tröst åt föräldrarna. Det är tungt med barns och ungdomars begravningar, även för dem som inte känner dessa. Jag har svårt att hålla tårarna borta när jag någon gång spelar på sådana. En sådan här liten dikt kan ju verkligen lätta upp stämningen något...

qi sa...

Vilka fina texter du skriver!

Verkligheten är viktigare än att vara duktig i bloggvärlden. Det att frossa i monotoni som du skriver (vilket bra uttryck!) gör jag också, jag tror att jag behöver det, känna tryggheten i det vanliga.

Ingela sa...

Att överleva sitt barn, det måste vara det värsta av allt. Och fjärilen, jag tror inte särskilt mycket på tecken heller, men det spelar ingen roll om en slumpartad händelse kan ge tröst åt sörjande kamrater. Eller så är det en händelse som någon arrangerat som tröst, även om det inte är en hälsning från barnet.

Anonym sa...

Jag håller med alla ovanstående : Underbar text som passade den sorgliga situationen otroligt bra.
Vilken fin inspiration du fick till andra versen!
Själv tror jag på tecken. Jag fick en underbart vacker regnbåge på min senaste födelsedag. Avsändare okänd, men jag har mina aningar.....

Kulsprutan

Bloggblad sa...

Musikanta: Jag har lyckligtvis sluppit sådana begravningar, det räcker mer än väl med jämnårigas.

Visst hjälper sånger till att trösta, det är jag övertygad om. Fast riktig tröst finns nog inte i sådana fall - mer än möjligen att den här lilla flickans hjärta inte är sjukt längre.

Qi: Tack, jag skriver därför att orden trillar över mig, jag bara fångar dem.
Jag hörde Martin Lönnebo tala om vikten av att ha "hasardagar", så numera tar jag såna och bara njuter utan att skämmas, vilket jag gjorde under min duktiga tid (som nästan tog knäcken på mig!)

Ingela: Jag tror som du - en arrangerad hälsning. Det var bra uttryckt, för nåt magiskt var det i situationen.

K-sprutan: Jag blir mer och mer känslig för att saker och ting är meningen och att vi ständigt får vägledning om vi bara lyssnar inåt. Regnbågar gör mig så glad - har sett ett par riktigt fina hela halvcirklar den här hösten. Då sjunger jag: Lila och indigo, blått och grönt, gult, orange och rött... Den enda melodi jag minns från en hel svit om Noas ark.

mossfolk sa...

Usch så sorgligt när sådant händer! Men vilken vacker text du skrev!

Och den där höstbilder är väl jättefin. Imponerande hur bra mobilkameror har blivit.

Kraxpelax sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Bloggblad sa...

mossfolk: Och aldrig är man förberedd trots att det finns både katastrofplan och sorgelåda... (vilket ord!)

Ja, det är skillnad mot den första jag hade med kamera! Men den här lyser riktigt när jag ser den i mobilen, som vore det lampor i trädet, och de är borta i den här versionen.

cruella sa...

Åh vad fint. Och sorgligt.

om fjärilen: Just i dag talade jag med en gammal körvän som miste sin man och pojkarnas pappa för ett drygt år sedan. Hon beskrev hans personlighet på ett visst sätt, och jag sa, "lite från blomma till blomma". Lustigt att du sa just det det, sa hon, för i helgen när vi var på landet var det en fjäril som kretsade kring oss i säkert en halvtimme och slog sig ned på min glasögonskalm, N:s nästipp, på koppens handtag...

Upplever vi en hälsning eller ett tecken så finns det där, det är inte mer med det.

Bloggblad sa...

Cruella: Jag inbillar mig att vackra sånger, ljus och blommor och fina ritualer gör det lite lättare i det tunga.

Kanske finns det mer tecken omkring oss än vi kan förstå? Större djup än vi anar inom oss?

Klimakteriehäxan sa...

Vackra ord du valde! Hade gärna hört musiken också. Gruvligt sorglig situation, eländigt - och det värsta en förälder kan uppleva, tror jag.
MEN: Ny design på bloggen!
Roligt att du dök upp här igen. Jag för min del är på väg att överge FB. För mkt skräp.

Bloggblad sa...

K-häxan: Du var den första som såg nya designen, kanske är det lite väl lilarosagulligt, men jag har inte ork att sitta och pillra och ändra, kanske jag gör det nån dag.

Jag gillar snabbheten med fb, att kunna trycka på "gilla" som lite kontakt, men är mer än less på alla låtar och truismer och trams som surrar runt där.

Helt vill jag inte överge vare sig blogg eller fb, jag har haft otrolig glädje av alla kontakter och av alla kunskaper jag fått i olika ämnen. Men lite glesare blir det nog framöver.

ab sa...

Så tragiskt. Men minnesstunden var säkert en tröst för föräldrarna.


Som du vet tror jag inte på någon särskild mening, men det hindrar inte att man ska låta sig tröstas när något trösterikt dyker upp, tycker jag. Det är bara att ta emot och bli lite glad. Så det var väldigt fint med fjärilen.

Miss Gillette sa...

Jag stämmer in i tidigare kommentatorers beröm av dina diktarfärdigheter: det är verkligen en fin text.

Undrar om man är annorlunda mot sina barn om man vet att de lever under en sån skugga som det här barnet gjorde. Om man är mer närvarande och tar vara på fler chanser till närhet. För mig blir berättelser som dina en påminnelse om att mina egna kärnfriska ungar minsann också kan få en bil eller ett träd i huvudet när som helst -- inte så att jag är hönsig, för det ligger inte för mig, men för varje sorglighet jag hör om nåt barn blir jag ännu lite mer mån om att se och bekräfta mina egna på alla sätt. Tänk vad man skulle gräma sig om det hände nåt och det sista man hade sagt till sitt barn var nåt annat än "jag älskar dig" (i vilka ord eller vilken form det nu kläddes).

Annika sa...

Vilken vacker text du skrev till det otroligt sorgliga som hänt.
Så hemskt för alla.
Lyssnade nyligen på "folkets sommarpratare" under en promenad. Tårarna rann, och jag insåg att jag inte valt rätt program för en power walk.
Kvinnan förlorade sin 35 årige man i cancer, och programmet handlade om sorgen efteråt, och de två efterlämnade barnen.
Fjärilar hade en stor roll då de absolut ser alla nya fjärilspåhälsningar som ett tecken.
DET tycker jag är så vackert. OCH jag fick precis samma känsla då jag läser ditt sorgliga inlägg idag.

Bloggblad sa...

ab: Deras största tröst i bedrövelsen är nog vetskapen att hon aldrig mer behöver oroa sig för pacemakern eller för akuta hjärttillstånd. Nån annan tröst finns nog inte, men de tyckte mycket om att det blev en fin minnesstund. Att andra bryr sig är värt mycket.

Miss G: Tack, när orden bara ramlar på så där, känns det som om det är meningen att de ska komma till.
Jag har tänkt på det där... för oss andra blir det ju alltid tillfälle att tänka över livet när nån dör. Jag har flera jämnåriga som drabbats av diverse hemskheter, och det får ju mig att strunta i bagatellartade ålderskrämpor och vara tacksam för det som är.
Jag vet inte om oron eller glädjen har varit dominerande i det här fallet. Sjukdomen var inget som vi gick omkring och tänkte på i alla fall.
Usch ja, alla gånger som tonårskrascherna pågick och det smällde i dörrarna... då var det jobbigt när dagarna slutade med hårda ord.

Annika: Jag fortsätter att buga och tacka, det var förstås inte för att gå med håven som jag la ut dikten. Kunde bara inte låta bli. Ibland känner jag mig så käckt glättig på bloggen, men livet har ju fler sidor än den glättiga.

Jag har inte lyssnat på det du gjorde, men blir också väldigt påverkad av berättelser ur livets mörker. När jag var barn censurerade mamma mina böcker, för ibland kunde jag gråta i flera dagar över nån sorglig bok.

Eleonora sa...

O Marianne så fint och känsligt du skriver. Och att du fick besök av den lilla fjärilen, var absolut en hälsning från den lilla flickan.

Dikterna hade också fångat vad alla kände och säkert ville ha sagt på samma sätt.

Fin stavpromenadväg du har och bilden är underbar tycker jag.

Ha det gott och kram till dig

Bloggblad sa...

Eleonora: Tack för dina vänliga ord. Det märkliga var att orden kom så direkt, på bara några minuter medan jag var ute och gick.

Du skulle se bilden i min mobil i stället - där lyser det verkligen gult, orange och rött i starka färger mot knallblå himmel.

Ha det så gott du med, så ses vi!

Vonkis sa...

Ja, vad finns det att säga när barn dör?

Din text var väldigt fin, som vanligt, och nog tror jag att det var en liten hälsning ni fick där av fjärilen.

Bloggblad sa...

Vonkis: Tack, och när jag hälsade på mamman och pappan, kände jag det som du säger, vad finns att säga? Fast... det behövdes inte. Kramarna sa allt.