fredag, maj 16, 2014

Det roligaste på länge...

I går kväll var det avtackning av mig och textilslöjdläraren på restaurang - så trevligt och mysigt. Jag har trivts så jättebra med det här gänget, jag har bytt skola några gånger under åren, för att vara där det finns invandrarelever, men den här skolan är den där jag känt mig mest hemma. Där var jag klasslärare för många år sen, och dit har jag återkommit i flera vändor.
 
Mycket prat och god mat... Men mitt i ätandet dök det upp en märklig varelse och smög runt borden. Kvinna? Man? Tiggare? Förrymd galning? Vi var flera som sneglade bekymrat och undrade när hon skulle bli utkastad. Så fick hon syn på mig - kom fram med ett kuvert, sa inte ett ljud men gjorde klart att jag skulle öppna, ställa mig upp och läsa högt.
 
Det var en inbjudan från ålderdomshemmet och PRO - och jag fick läsa upp veckoschemat medan damen gjorde rörelser och miner och plockade fram både det ena (bröd till fågelmatning) och det andra (kuckelimuckdricka som jag fick prova) och också bilder på grabbarna som väntar på mig...
 
Jag har inte en aning om vem denna skådis är, men eftersom det fanns en del fakta om vad jag kan ställa till med, som jag vet att bara EN väninna känner till, så vet jag i alla fall vem som styrt med det hela.
Vad sägs om lill-lördag då vi byter pillerburkar med varandra? Torsdagar med stavgång i cirkel - för att inte gå vilse - tisdag med allsång med två sånger i repris eftersom vi snabbt glömmer vad vi nyss sjöng...? På lördagar tvättar vi lösgommarna tillsammans ... och på söndagarna övar kören som jag kommer att få ta över!
"Den levande reklampelaren för Birkagården" gjorde närmanden mot både mig och bordsgrannen under tiden - och alla andra vid borden runtomkring var med och skrattade. Åh, vad jag uppskattade detta spex! Jag har flinat för mig själv hela dagen. Bättre avskedsgåva kan jag bara inte tänka mig. 
 
 Här kan ni se vilka som väntar på att jag ska ansluta mig till PRO... riktiga små godingar!
Nu undrar förstås den minnesgoda läsaren om jag inte blev avtackad på Brunnshotellet redan i februari, och jodå, det blev jag. Men det var av språkgänget som finns på diverse skolor i kommunen och av den chef som basade över oss.

14 kommentarer:

mossfolk sa...

Haha, förrymd galning låg väl rätt nära till hands ;)
Det låter som om du kommer att få fullt upp på hemmet. Den där stavgången var ju ett bra alternativ till pensionärerna som får gå på led ihopknutna med en bogserlina!

Ruta Ett sa...

Vilken härlig avtackning!

Klimakteriehäxan sa...

Låter som om det blev en helkväll - helt utan sentimentalitet och tårar eller????

Bloggblad sa...

mossfolk: Jag tyckte faktiskt att det kändes väldigt pinsamt när "damen" gick omkring och började närma sig min plats...
I dag mötte jag chefen när jag var ute och stavade. Han stannade bilen och tyckte att jag hade förirrat mig långt bort från "hemmet"...

Ruta Ett: Ja, det var bästa tänkbara.

K-häxan: Inga tårar. Men faktiskt... för flera år sen, när jag började om på den här skolan, gick jag hem efter en julfest med tårar i ögonen av skär lycka - det kändes som att ha kommit hem igen. Jag bor ju på samma gata som skolan, så när den är renoverad (för tredje gången!!!) och de har flyttat tillbaka hit, lär jag få heja på arbetskamraterna dagligen. Det var inga tårfyllda tal igår, jag kan vara rätt så känsloinkontinent annars.



Cicki sa...

Sådana där upptåg är ju alltid roliga. Byta pillerburkar med varandra lät som en väldigt skojsig aktivitet....:-)

Elisabet. sa...

Underbart och den som ordnat det hela, verkar i alla fall känna sina får på gången ...., det passade nog på pricken!

Bloggblad sa...

Cicki: Ja, framtiden såg genast ljusare ut!
Elisabet: Jag hade sagt ifrån på skarpen om "överraskningar" typ: spela gitarr utanför ICA och tigga pengar... eller backa med släp och sånt. Det här var alldeles perfekt, men jag kan inte lista ut vem det var, och jag får inga ledtrådar.

Eva sa...

Tänkte komma på festen, men blev dålig. Synd, för jag skulle också vilja träffa Astrid. Har aldrig mött/sett eller hört henne.

Bloggblad sa...

Eva: Det tror jag så mycket jag vill på - nån gång ska jag nog luska ut vem som dolde sig bakom masken. Jag ska nog få dig att försäga dig!
Jag är i vilket fall väldigt glad och tacksam för den fantastiska överraskningen!

Anonym sa...

Vilken härlig överraskning - och att skratta gott förlänger ju dessutom livet! Om än icke arbetslivet :)

Kulsprutan

Eva Larsson sa...

Det låter som en rolig kväll. Apropå åldrande kommer vi just från att ha besökt faster Anna-Lisa, 94 år, änka sedan fyra år efter maken hon varit lyckligt gift med i 70 år. Sjuttio år - det låter väl svårslaget i dessa tider?

Bloggblad sa...

Kulsprutan: en himla tur att jag inte har fått ett år extra för alla goda skratt med det kollegiegänget, då skulle de aldrig ha blivit av med mig.

Eva: det är verkligen svårslaget numera, blir det mer än sju år så är det väl långt. 94... Drygt 30 år äldre än mig... Jag ska nog sluta upp med att känna mig gammal. Min mormor och hennes systrar blev över 90, alltså de som överlevde "spanskan". Kanske har jag att brås på?

Eleonora sa...

O Marianne vilken fantastiskt rolig avtackning! Vilka humoristiska och pigga människor du har omkring dig. Man kan väl inte bli annat än både glad och rörd över deras omtänksamhet. Det märks att du varit omtyckt och du kommer att bli saknad.

Kram

Bloggblad sa...

Eleonora: ja, den här skolan har ett glatt kollegiegäng. Men jag har inte ens tänkt tanken att någon skulle sakna mig, möjligen ett par av eleverna - ett tag - sen går de vidare. Och alla lärare har så himla mycket att göra, så ingen har tid att sakna dem som försvinner.
Jag har ju genom alla år varit med och firat av många pensionärer, så jag vet.