söndag, juli 20, 2014

Söndag...

Aj då, på bilden som jag snodde från nätet sitter två gubbar som spelar dragspel. UPPDATERAT MED BILD PÅ SKÄRKINDS KYRKA - också den snodd på kyrkans hemsida.
 Tänk bort dem, och tänk dit en vacker sångerska till vänster, med en skicklig pianist ännu mer till vänster. Och sen ganska mycket folk i publiken. Då blir det rätt bild från dagens konsert. Jag satt längst fram och medverkade med lite prat ett par gånger mellan sångerna, om sångerna, och då kändes det knepigt att ta fram kameran och börja knäppa under tiden.
Jag trodde att det kanske skulle komma en publik som skulle kunna gå att räkna på ena handen, men som väl var hade jag fel. Jag hade behövt många händer, det var säkert ca 60 personer som spritt ut sig i den stora kyrkan. Trots att det var en stekhet dag, som gjord för strand och bad.

Den här konserten har vi gjort två gånger tidigare, då var jag lite lagom nervös - första gången var det premiär och jag hade aldrig hört sångerna som jag skrivit text till. Andra gången var det hemma i Söderköping och jag hade bjudit in till fest efteråt (och skurit mig i nästan alla fingrar av ren stress så jag försökte dölja alla plåster när jag presenterade programmet).

I dag var det mycket mer avspänt. Den som höll i det hela hade inte tänkt säga någonting alls, det fanns ingen präst med, och tydligen hade hon fått uppfattningen att jag skulle läsa lyrik och att det då skulle ersätta andakten... Nu blev det ju inte så, men jag fick hälsa välkommen (till en kyrka jag bara varit i en enda gång för 23 år sen) och presentera hela alltet improviserat, plus berätta lite om hur texterna kommit till.

Fördelen med att det var en repris och att jag inte var nervös, var att jag verkligen kunde njuta av sångerna. En riktig högtidsstund blev det.

En dam i publiken sökte min blick ett par gånger, jag kände att jag kanske borde ha känt igen henne... letade i minnet, men nej. Efteråt stod hon och log och hälsade utanför - och då såg jag ju att det var en kollega jag jobbade mycket ihop med för 30 år sedan. Då var vi båda mörkhåriga och i 30-årsåldern... nu var hon kritvit och jag döljer ju mitt sälfärgade bakom blonda slingor. Så roligt det var, och så många minnen från den tiden som spelades upp för mitt inre när jag åkte hem.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har på sistone råkat ut för samma sak - träffat någon från förr och inte känt igen, rösten kanske eller ett leende. Det är bara att fråga och jättekul att mötas igen.
Härligt att så många kom och att du är nöjd.
Lena F

Bloggblad sa...

Lena: ja, huvudsaken är ju att man alls kommer på vem det är, annars är det ju lite pinsamt. Att hon kände igen mig så säkert, var lättare att förstå eftersom mitt namn stod i programmet.

Anonym sa...

Så roligt att så många kom, att allt gick bra - och att du fick återträffa en kollega.
Kyrkan ser så sommarljus och fin ut. Hur gammal är den och vilket material är den byggd av? Var ligger den?

Kulsprutan

Pettas sa...

Jag tänkte inte bort dragspelarna men tänkte ändå precis som du ville. Tog liksom hela paketet när jag ändå var med på ett hörn.
Och så funderar jag förstås hur sälfärgat ser ut?....grönlandssäl, knubbsäl, vikare?;)..
Mycket vacker kyrka, ljus och fin!

Bloggblad sa...

Kulsprutan: Det var en välbehövlig sommarkick att det var så kul och gick så bra.

Nu kan du se kyrkan, en typisk "Tegnérlada". Stor och ljus inuti.
Jag citerar Wikipedia om du inte känner till Tegnérladorna.

Tegnérlada är en folklig benämning på den typ av mycket rymliga landsbygdskyrkor i nyklassisk stil som växjöbiskopen Esaias Tegnér förespråkade under de första decennierna av 1800-talet.

Ofta revs medeltida kyrkor för att göra plats för stora kyrkobyggnader som kan upplevas som både själlösa och omotiverat stora. Syftet var bland annat att de skulle rymma hela socknens vuxna befolkning, vilket blev akut efter den stora befolkningsökningen i Sverige under 1800-talets första hälft.

PETTAS: Ojoj... tur att inte min tonsättare läser här om du vill blanda in dragspel i hans sånger... :)

Mitt sälfärgade hår kan också ses som kamouflagefärg i asfaltdjungeln... solblekt asfalt...

Anonym sa...

Tack för mer info om kyrkan + foto!
Fast Tegnér-lada låter snudd på nedlåtande, typ Luther-uthus...

Apropå din hårfärg skulle jag kalla den sofistikerad cendré :)

Kulsprutan

Bloggblad sa...

Kulsprutan: Nåja, det ÄR nog lite nedlåtande, för de kyrkorna är inte särskilt spännande, som de gamla medeltida, utan bara rektangulära, öppna - perfekta för konserter - men inga valv eller takmålningar eller sånt kul.

Med lite hjälp så är jag rätt nöjd med min hårfärg. Blondes have more fun, you know!

Eleonora sa...

Vilken vacker kyrka. Det låter också väldigt fint med hela arrangemanget av föreställningen. Skönt att slippa ha nerver med som spökar, men du börjar väl bli så van numera att stå inför publik, att lugnet inträder så fort du har kommit i gång.

En fin och skön fortsättning på sommaren önskar jag dig.
Kram från Eleonora

Musikanta sa...

I Skärkinds kyrka har jag spelat många gånger. Bland annat var vi där och hade en allsångskväll med Våra Vänner. Det är en fin kyrka med god akustik har jag för mig.

Roligt att det kom så många och lyssnade. Konstigt att det inte var någon präst med - det har vi ju alltid när det är någon konsert i våra kyrkor. Bra att det inte var första gången du uppträdde i det här sammanhanget.

Vonkis sa...

Hade tänkt komma och lyssna men kunde inte ordna någon bil, får hålla tummarna för att någon kyrka här i stan ordnar en konsert med dina låtar snart.

Bloggblad sa...

Eleonora: ja, faktiskt är det så att det blir lättare för varje gång att tala inför publik. Men anspänningen och laddningen måste vara igång. Tavlorna på utställningen förstod jag mig inte på, men de var säkert bra..

Musikanta: akustiken är väl nästan alltid bra i Tegnérladorna? Här hördes texten väldigt tydligt, sa min f.d. Kollega som satt längre ner.

Vonkis: det var ju synd! Nästa evenemang är en mässa med Lindas och mina sånger, samma som gick i radion fast utan gitarrer och trummor. Den 24/8 kl 11 i S:t Laurentii. Hoppas att du kan vara med då!

Bloggblad sa...

Eleonora: ja, faktiskt är det så att det blir lättare för varje gång att tala inför publik. Men anspänningen och laddningen måste vara igång. Tavlorna på utställningen förstod jag mig inte på, men de var säkert bra..

Musikanta: akustiken är väl nästan alltid bra i Tegnérladorna? Här hördes texten väldigt tydligt, sa min f.d. Kollega som satt längre ner.

Vonkis: det var ju synd! Nästa evenemang är en mässa med Lindas och mina sånger, samma som gick i radion fast utan gitarrer och trummor. Den 24/8 kl 11 i S:t Laurentii. Hoppas att du kan vara med då!

Dakota sa...

Vilken fin kyrka :)