tisdag, oktober 21, 2014

Vardagsrealism

I tidningen M-magasin finns en stor artikel om "facebookbluffen" och om hur vi förskönar våra liv och hur andra (och även vi själva) går på den fantastiskt lyckliga sida vi visar upp. Visst ligger det mycket i det! De vanliga uppdateringarna visas i ett collage: en flygplansvinge, nymålade tånaglar (med vidhängande fötter) på stranden... vänner på restaurangen... en selfie i dagens outfit och ett vackert dukat bord. Allt sånt som de flesta av oss lägger upp någon gång. Jag med.
 
Men - jag har någon gång skrivit att jag har haft huvudvärk, då får jag en massa kletiga hjärtan och kramizar, jag står bara inte ut med såna tycka-synd-om-kommentarer. Om jag skrivit att jag varit extremt trött, då får jag käcka råd om vad jag ska äta/dricka/göra/tänka... och allt det där vet jag ju redan. Att skriva om sånt som verkligen bekymrar mig skulle jag inte drömma om att göra, det är på tok för privat, och det är inget som hjärtan eller kramizar rår på.

En gång skojade jag om ett misslyckat projekt - tänkte att jag kan bjussa på nåt som går åt skogen och inte verka så lyckad jämt... men, då fick jag en tillrättavisning, jag ska inte se på det som ett misslyckande, jag ska se det som en erfarenhet... "Vet du inte det?"
 
Här kommer i alla fall en ytterst vanlig och inte särskilt rolig bild från en mulen och duggig promenad idag. Det blev bara korta rundan genom prästgårdsparken, orkade inte längre, hungrig och trött...

Men nu, när jag sovit en stund på soffan med skön musik i öronen, är jag pigg som en ärta igen och ska åka och sjunga om en dryg timme. Ska äta några fröknäcke först - nu har jag fått in den rätta knycken, så nu behöver jag inte lägga resterna i müslin. Jägarns vad lyckad jag känner mig!

13 kommentarer:

em sa...

Hm, blir ju inte mycket kvar att skriva om, när man varken kan vara glad eller ledsen. Glömde tidningen alla bilder på skribenten med båda händerna kring en tekopp, och helst en brasa i bakgrunden, eller ett glas på fot, som man världsvant håller allt under det man anlägger ett för situationen passande leende.
Kan man inte stänga av kommentatorsfunktionen på fb?
Sitter här och grunnar på vilka ofarliga ämnen som finns kvar att skriva om - men kommer fram till att det inte finns några, om man inte kan tänka sig att lämna sin egen person utanför. För då finns det ju massor.
Margaretha

Elisabet. sa...

Helt ärligt bryr jag mig inte det minsta i den där listan och det tycks ju dom flesta inte göra heller.
Det är väl underligt att människor vill visa upp sin glädje över nånting, om det nu är en resa till NY eller vad det nu månde vara?
Jag tror också att precis allesammans kan pricka av en eller flera punkter listan. Jag kan det definitivt och tänker nog fortsätta :) Däremot blev jag så förvånad när det på jobbet diskuterades just det här med FB och många - på riktigt - trodde att bilder från en trevlig tillställning rörde sig om skryt.
Så har jag aldrig sett det, men så är jag väl naiv så det räcker och blir över också.

Elisabet. sa...

Ps. Det är väl INTE underligt ..., ska det förstås vara.

mossfolk sa...

Först och främst funderar jag -om man "går på" att man själv är lycklig... är man då egentligen en olycklig människa som med hjälp av fb lurat sig till att vara lycklig? Och är det i så fall inte rätt bra?

Jag förstår för övrigt inte heller det här med pratet om skrytstatusar. Det är väl jättehärligt när folk är glada och mår bra eller är med om roliga saker och delar med sig. Jag blir i allafall både glad och inspirerad av sådant. På samma sätt kan jag känna mig inspirerad av en bild på "dagens mat" eller uppläggningen på ett fat när någon har varit på restaurang. Sådant har ju också varit omdiskuterat.

Fröknäcke är så gott! Här hemma äts det nästan som godis :)

Maggan sa...

Jättebra inlägg! När katten väckt mig genom att kissa på mitt täcke och påslakan, la jag in en sur "smiley" på FB. Efter viss tvekan. Skrev ingen förklaring till den sura minen. Fick massor med oroliga kommentarer och frågor om vad som hade hänt. Det är nog extremt ovanligt att jag visar mig sur. Jag vill inte oroa mina vänner, så jag gör nog inte om det.
Jag tycker också om att läsa att andra har det bra och gläds åt livet. Kan bli inspirerad åt ett boktips eller musikval. Blir inte avundsjuk.

Hälsningar från ett gråmulet Laxå

Bloggblad sa...

em: Jag har (haft) två fb-vänner som enbart fokuserat på sina bekymmer och sjukdomar. Så urtråkigt att läsa om. Käcka kommentarer till en som gjort bekymmer till en livsform, funkar ju inte. Inte heller käcka kommentarer till en som är djupt deprimerad och varje dag skriver graden av dagens helvete.
Men det finns rätt många som inte bara skriver om alla fester och utflykter, kommenterar dagshändelser och har små funderingar. Det tycker jag är kul.

Elisabet: Jag missunnar ingen att ha roligt, men visst tror jag att man kan ge en skev bild av sitt liv om man bara skriver när allt är fantastiskt. Att se glädje i vardagen, som du gör, det piggar upp och inspirerar till att själv hitta nåt roligt.

mossfolk: Jag vet inte. Det var en lång utläggning om det. Jag kan tänka mig att det finns folk som tror att jag seglar fram på en glad liten räkmacka eftersom jag aldrig skriver om mina bekymmer och svårigheter.
Jag tycker att det är roligt att glädjas med andra, men nog tusan har jag märkt att kommentarerna uteblir om jag skryter om nåt ovanligt roligt som jag har varit med om.

Maggan: Tack. Bra att du tar upp de där kryptiska inläggen! Jag blir jätteirriterad på dem som antyder saker. Det var ju bra att du kom på att vi inte är tankeläsare.
En fb-vän satte dit en helsvart bild och skrev att hen inte orkade med det här livet längre... folk visste inte om de skulle ringa 112 eller om det var på skoj.

Monet sa...

Det är bra att de här frågorna dyker upp lite då och då tycker jag. Man behöver fråga sig varför man agerar då här, till vem man riktar dig och vilka behov man tillfredsställer. Sociala medier är ju trots allt en relativt ny företeelse, inte ens för tio år sen figurerade vi med samma information på blogg, Instagram, Twitter och Facebook.

För mig som i te bor i Sverige är det intressant att följa olika bloggvänners vardag. Vilket väder är det i Sverige, vad är det man äter, vilka böcker läser man, vilken musik är det, vilka radio- och tv-program tittas på. Det är en form av lågmäld vardagsrealism även om det ibland blir lite mycket vackra höstlöv och trattkantareller. Eller nakna fötter på stränder, det blir tjatigt helt enkelt.
Själv är jag restriktiv med selfies och jag får inte lägga ut bilder på barn och barnbarn annat än i undantagsfall. För iss fungerar framförallt Facebook som lite ytlig snabbrapportering till familj och vänner i Sverige som gärna vill veta hur vi har det. I vprt franska liv ingår mat och dryck och många älskar vackert upplagd annorlunda fransk mat. Andra kanske retar sig och tror att vi skryter med någon slags lyxtillvaro som är långt ifrån sann. Manfår försöka känna efter helt enkelt.
Jag har vissa mönniskor som utan att genera sig lägger ut fb-bilder där det enbart handlar om att visa upp en rik och vacker yta och sånt är jag helt allergisk mot. Patetiskt är det också. Roligare då att läsa om hur en modern bebis har det i Sverige idag, Mossfolk, även om jag ibland undrar om du helt undgår denenorma tröttheten under spädbarnstiden. Men han kanske är ovanligt lättskött, din lille Noah! Och jag tycker det är intressant att läsa om alla som är förkylda och hur man botar sig från det, det är inte gnäll utan ingår i vardagsrealismen. Diskussionsämnen känns lättare att ta upp på bloggen men där har jag hamnat i stiltje som så många andra också gör till och från.

Bloggblad sa...

Monet: Jag tänkte också att det är intressant att fråga sig själv varför man skriver, det gör jag med jämna mellanrum och då brukar det resultera i blogg- och facebookfasta i ett par dagar.

Det finns bara ett par saker som jag verkligen reagerar mot, det ena är de kryptiska, som skriver en halv mening eller antyder och lämnar fältet fritt för spekulationer.
Det anda är de som bara skriver: Tack X och Y för en underbar kväll! Där får vi bara veta att någon har vänner och umgås. Där tycker jag att man kan tacka privat.

Jo, jag avskyr alla länkar till tidningar och debattartiklar och löjliga filmer. De roliga tittar jag på, och smaken är delad, så jag scrollar bara förbi det jag inte hinner/vill/ids titta på.

Jag gissar mig till vad andra tycker att jag skryter om genom bristen på kommentarer till somt. En fågel jag har sett kan generera 50 kommentarer, men noter som blivit utgivna... näe... där finns inget att fråga eller kommentera. Några glada tillrop från de närmaste (vilket förstås gläder mig).
Då tänker jag att det nog anses som skryt.
Vackra dukningar, fina nya kläder, resor, småsaker i vardagen - allt sånt blir jag glad och inspirerad av.

Jag har några till som bor i olika länder, det är jätteroligt att få veta lite om vardagen. Det ser jag inte alls som skryt.

Det är ju just det där med integriteten som gör att mina inlägg blir vinklade åt det positiva...

Anonym sa...

Man kan ju tänka sej hur fel det kan bli med möten inspirerade av dejting-sajter på nätet om vi mörkar och rent av ljuger så mycket då.

Fast jag gläds åt att du mår bra även om du kanske skriver det pga någons tillrättavisning. Hoppas det är sant - annars kan det kanske kännas felåfegt?

Kulsprutan

Bloggblad sa...

Kulsprutan: jodå, det är sant att jag mår bra, även om jag är lite trött och seg mellan varven.
Jag brukar inte försköna vare sig mig själv eller tillvaron, men jag avstår oftast från att skriva om det som jag tycker är tråkigt. Det roliga som händer är både sant och roligt.

Jag har aldrig dejtat via nätet, så jag vet inte hur mycket man ljuger där. Tydligen är män som söker kvinnor där mest intresserade av bystmått.... Och då omfånget, inte längden. :)

Annika sa...

Tror nätdejting är det nya. Skulle jag själv, gir förbjude, bli singel skulle jag hellre äska ny partner på en sådan site än att ställa mig i en bar och glo.
man kan inte ljuga så mkt där, det har man inget för.
Tror att nätdejting numera är nästan det ställe där flest möts.
Bra där, kan jag tycka.

FB och Insta.
jag har svårast för barfotafötter. USCH! Scrollar förbi direkt. Men det beror ju på min fotfobi, haha.
Annars förstår jag att man absolut facebookar då man är ute på resor, då ngt roligt sker i livet etc. Inget konstigt alls, och det stör mig noll.

Jag ogillar mest citat av olika slag, må-bra citat och floskler. Orkar inte med det, haha. Säger väl mer om mig än den som skriver ;-)

Är inte så vidare aktiv på FB själv, men är där och läser varje dag. Jag är mer aktiv på instagram och på min blogg, och bloggar.
Men idag tänker jag nog lägga ut ngra höstbilder på fejjan, fniss!!

OCH alla gillar väl att få kommentarer och "likes"! I samtliga sociala medier.

Bloggblad sa...

Annika: Förr ansågs det lite skamligt att ha träffat någon per annons, jag minns att mamma t.o.m. skämdes lite över sin väninna som hade gjort det. Skönt att det numera är helt öppet att man kan träffas på nätet.

Jaså, är du också fotfobiker? Jag är inte det så länge som fötterna är välskötta och snygga, men sitter jag bredvid någon på en uteservering som slänger upp en naken fot inom mitt synhåll, och den har valkar och sprickor i hälen - då spyr jag. Nästan.

Artikeln jag läste i M-magasin var ganska så tänkvärd. Den berättade om folk som erkände att de mådde så dåligt av alla lyckade och kände sig otroligt misslyckade som inte kunde visa upp resor och lyx och annat eftertraktat. Och lite ligger det nog i det.

Liksom du ogillar jag söta bilder med citat... hur tänkvärda och sanna de än är.

Musikanta sa...

Jag skulle inte kunna tänka mig att skriva något riktigt privat på FB, i synnerhet inte om det är av sorglig karaktär. Jag är också trött på alla som delar med sig av länkar som jag inte har något som helst intresse av. Främmande personers katter och hundar t.ex.
Jag tycker att FB är bra eftersom jag ofta får reda på vad mina barn och barnbarn sysslar med. Dessutom går det snabbt med meddelanden.