Statcounter

söndag, december 21, 2014

Och så sjunger vi in julen igen... same procedure as every year...

Jag började sjunga i S:t Laurentii kyrkokör för ca 17 år sedan och jag hade inte varit med länge när jag fick ta över barnkören. (Tidigare sjöng jag i en profan kör som hade så många och långa konserter att jag inte klarade det med heltidsjobb och barn hemma.) På översta fotot är det mitt allra första framträdande som körledare. Jag var så hiskligt nervös i flera dagar före... tänk om jag skulle vifta fel och lura in dem på fel ställe! Vid en av sångerna fick jag nämligen sköta hela alltet, barnen började, flickkören fyllde i, sen hela kören med orkester... Knäna skakade så att jag knappt kunde stå på pulten. Fotot är från julinsjungningen -98. Till vänster står VIS-kören, min dotter bodde här i stan då och syns som trea från vänster. De flesta i kören kunde ju sjunga, men några hade aldrig tagit ton utanför badrummet förut.
 
På bilden nedan har jag fått lite mer vana - men jag klippte bort min gapande mun, det ser ut som om jag vrålar mest själv, men jag mimar alltid bara. Jag skulle lätt dränka barnkören om jag gav full hals. Det här fotot var med i lokaltidningen dagen efter, men jag hade inte noterat årtalet, förmodligen runt -00. Det var så många barn med, att en av killarna fick ta sin egen ljusblå tröja...jag hade bara 20 tröjor. I dag ska de vara 10 - ingen har lämnat återbud än.
Nu har jag gått min långpromenad i strålande sol, duschat och tvättat håret, hängt fram kläder för dagens två konserter, övat på den svåra överstämman... och är inte ett dugg nervös. Bara laddad och förväntansfull. Orkesterdirigenten sköter dirigeringen, men jag kommer ändå att sitta och mima framför barnen när de sjunger, så att de känner sig trygga. Gömmer mig lite så att bara barnen ser.
 
Maken och sonen har dragit iväg på julbord på Brunnsrestaurangen. Jag åt ett i torsdags och är inte sugen på mer före jul. När sonen kom hem häromkvällen och fick se att det bara blir en liten en i kruka med belysning, ingen gran, då suckade han djupt: "Här blåser förändringens vindar... ingen gran... inget julbord på restaurang.." Nu blir det alltså bara en förändring för "den lille" (som inte ens har en adventsstake i fönstret hemma hos sig!).
 
Just det, på tal om laddad! Jag ska förstås ladda batterierna till kameran så att jag kan be någon förälder att fota. Bilderna ovan törs jag lägga ut eftersom man inte ser vilka personerna är och dessutom har de vuxit väldigt.

8 kommentarer:

Ökenråttan sa...

Vi ska fira en lite annorlunda jul i år. Äldste sonen ringde i veckan, fylld av onda aningar: "Men LUTFISK kan vi väl få nån dag i alla fall!" Jodå, det ska vi ha, nån gång i mellandagarna.

Elisabet. sa...

Skönt att våga förändra sig. Här hamnade julgranen i växthuset - helt underbart - ! Har man inga småttingar, tycker jag inte att det spelar någon roll .., att dra in ett träd som börjar barra och näää, sååå skönt med detta nya.
Husets herre hade nog gärna gjort annorlunda, men tycks nöjd ändå.

Bloggblad sa...

Ökenråttan: låter spännande! HUR annorlunda kommer ni att vara?
Förresten är jag den enda som gillar lutfisk i familjen, därför blir det ingen... står inte och lagar till sånt bara för mig.

Elisabet: Jag har tjatat i flera år om det onödiga med att släpa in ett träd som känns fräscht i tre dagar och som sen bara skräpar - och så får man dammsuga barr fram till midsommar... (man = jag)men herrarna i familjen har visat sig vara de värsta traditionsivrarna.
Jag är ju den som får ta hand om allt husligt eftersom jag är hemma mest - alltså tycker jag att jag kan få bestämma.

De var båda mycket nöjda med julborden på Brunnen! Tur det!

Bloggblad sa...

konstigt... jag får upp en sån där ruta där jag ska bekräfta att jag inte är en robot. Nu såg jag inte ens att det kom några siffror, så jag slog på några tangenter på måfå - och det räckte...

Klimakteriehäxan sa...

Om det där med roboten- visst är det konstigt??? jag har förgäves försökt ta bort spamfiltret utan att lyckas. Nu är det bara att strunta i den där rutan och klicka vidare. Fattar absolut ingenting!

Anonym sa...

Fint med traditioner om dom är trevliga.
Så kul att det gick så bra! (ref bloggen härovan).

Säj till männen i din omgivning att de bjuder till själva och inte bara klagar när det gäller julfirandet!
Hälsa från mig om du inte vågar säja det själv :) Men passa gärna på och önska dem Go´Jul också!

Kulsprutan

Musikanta sa...

Synd att man inte tog lite foton på den tiden man hade kör. Fast då fanns det ju inte digitalkameror förstås. Jag har nästan ingenting sparat.

Som du förstår har jag ingen traditionsivrare hemma, så hos oss blir det som vanligt ingen julgran (och ingen julmat). Jag har ju en gammal plastgran, men den tycker jag är förfärlig så den ska jag nog åka till tippen med nästa gång. Dessutom är den jättebesvärlig att sätta ihop.

Bloggblad sa...

Kulsprutan: Jag klarar nog av dem... det har blivit lite av tradition att Calle går runt och kollar in om hans dagisgrejer finns kvar... makaronigirlang med guldpapper... skidåkaren... tomteglasburken... Och så är han förstås bekymrad över mormors lilla virkade korg som det fanns plats för en godisbit i varje dag som granen fanns... de hade varsin liten korg.

Musikanta: De gamla är förstås papperskopior som jag fotat av, därav kvaliteten. Det går snabbare än att försöka få ordning på scannern.
Jag hade nog trott att Kent var mycket för traditioner! Men jag vet ju att du har sagt det. Per som är så emot att göra nåt åt det själv, vill gärna ha det som det alltid varit på jularna. Men klagar gör han inte, för då får han fixa det själv.