lördag, december 13, 2014

Tåg som gått...

Jag har ibland skrutit över att jag kört ca 100 luciatåg genom åren. Oftast har det flutit på bra, men några tåg minns jag extra väl. Jag har alltså inte jobbat i 100 år, men under ganska många år avgick 5-7 tåg per säsong, både i skolan och med barnkören.
 
Jag brukar inte publicera bilder på mina körbarn, men den här är så pass suddig att jag knappt ser vilka de är själv, och dessutom är de här barnen vuxna nu så ingen lär känna igen dem. Det handlar  inte heller om de här barnen, det jag ska berätta om. Observera att det är hela sju lucior på bilden.
 
Mitt allra första luciatåg, som alldeles nyexad och anställd som musiklärare i Örebro, det sa jag helt enkelt nej till. Jag hade ingen erfarenhet mer än från den egna skoltiden som tärna, och vågade inte. Men jag ställde upp och spelade till det hela på en gammal skolorgel som var uppställd på ett podium längst framme på scenen - och under sista sången började orgeln gunga oroväckande... vilken fasa... skulle den ramla ner? Hade jag knuffat på den utan att märka det? Svetten rann rejält innan sista tonen var spelad. Den stod kvar, men hade faktiskt flyttat sig under tiden.

Sen lärde jag mig... första tåget här i stan iscensatte jag ihop med Musikanta 1983. Det var på högstadiet med väldigt många tärnor och stjärngossar och det gick helt utan mankemang, det var bland de finaste tåg jag varit med om. Musikanta spelade och jag stod lite gömd och dirigerade.

Ett av de mest minnesvärda var när jag hade en pojke i klassen som satt i rullstol. Han hade humor och var med på mycket spex, så han kläddes till tomte, rullstolen dekorerades  och en liten tomtenisse åkte med där bak. Alla varningslampor på stolen var påslagna när han gjorde storstilad entré till en tomtesång, luciatåget stod redan uppradat. Vi hade haft så kul när vi övade och förväntade oss gapskratt då han körde in, men det blev totalt tyst i den välfyllda matsalen... Inte ett knyst. Jag som satt med ryggen mot publiken, halvt gömd bakom en gran och spelade, blev ställd. Vad hade hänt? Sen fick jag höra från många att de blev så rörda när tomten körde in, att de nästan grät.... Förmodligen lite fördomar om att en handikappad inte kan ha humor eller kan vara med på sina egna villkor?

En gång när jag hyrdes in att bara spela, var det jag som gjorde bort mig. Jag hade gamla suddiga noter som jag fyllde i strax före, det var så pass mörkt att jag knappt såg... och fyllde i fel. H7 kluddade jag i som B7 - som ackordet heter numera eftersom amerikanskan tagit över. Det gamla B7 kallas nu Bb7. För den som inte kan noter, så innebär det bara att det är olika ackord. I halvmörkret och stressen tänkte jag inte så långt... utan spelade som jag hade skrivit och förstod inte alls varför det lät så hiskeligt falskt. Till och med så att några barn vände sig om och blängde på mig... Jag fattade inte vad jag gjorde för fel utan framhärdade i tre verser. Jag är ingen duktig pianist, men brukar faktiskt inte spela fel när jag skärper mig. Och jag har hållit på i så många år att jag inte alls är nervös för den sortens enkla spel längre. Det var ingen större malör, men irriterande och det fastnade i mitt minne.

När barnkören framträdde i en gammaldags logelokal med upphöjd scen, fanns en mikron i mitten. Lucian skulle sjunga solo. Jag satt lite nedanför vid sidan med pianot, koncentrerad på noterna. Efter några låtar hörde jag publiken fnissa... och en klar och hög stämma som ljöd i högtalarna när det inte alls var solo. Jag hävde mig åt sidan för att se vad som hände och fick se en lång tärna som sträckte sig fram på tvären mot mikrofonen för att höras... det stod två andra barn som hon helt enkelt sträckte sig förbi. Jag drabbades av akut fnissattack, liksom publiken, så jag hade fullt sjå att avsluta sången utan att bryta ihop över tangenterna.

En annan grupp, med lite äldre barn, lussade på ett äldreboende. De var otroligt duktiga att sjunga och så pass stora att de hade levande ljus, även i lucians krona. Den här gången satt jag bakom tåget vid pianot. Efter några sånger märkte jag av en oro i ledet, men förstod inte vad som hänt. Snart vände sig en tärna om och viskade: Lucian gråter! Jag tänkte att hon kanske kände sig svimfärdig och ställde snabbt en stol bakom henne och viskade att hon kunde sätta sig om hon ville. Men hon var inte svimfärdig - hon hade råkat hamna mitt under fläktsystemet som gjorde att hennes ljus brann snabbt och stearinet rann ner i pannan och på kinderna... Det fick jag inte veta förrän efteråt. Det var så viktigt för henne att vara lucia, hela släkten hade gått dit för att titta och lyssna, så hon framhärdade, gråtande, hela tiden.

Det luciatåg som ska avgå i morgon blir väldigt annorlunda... barnkören ska göra det ihop med två andra grupper och vi har inte övat ihop. Inte tränat uppställning, utan det får bli ren improvisation. Det skär i mig som är lite kontrollfreak och vill att barnen ska känna sig säkra och trygga, men det får bli som det blir - och förmodligen blir det ändå bra.




23 kommentarer:

Musikanta sa...

Kul att du kommer ihåg att vi lussade ihop på Ramunder - med den äran minns jag. Vi hade ett väldigt fint luciatåg och fick för ovanlighetens skull beröm!

Jag har inga minnen av att det gått snett någon gång - har ju alltid haft hand om alla lussetåg i alla skolor jag jobbat i sedan jag slutade lärarhögskolan. Men jag förmodligen har förträngt det. Jag har tränat mig på att snabbt glömma alla fadäser, annars skulle man inte orka jobba längre med t.ex. kören.

Saknar luciadikten. Den är alltid lika underbar - precis vad jag tycker också i allt gullegull...

em sa...

Roliga minnen.
Också roligt att läsa att det inte bara är jag som sitter här och minns - både tåg som jag arrangerade, och hur jag som lucia pillat stearin ur håret en vecka efteråt.
En döv lucia hade vi ett år, det genererade också en del tårar i publiken.
Margaretha

Anonym sa...

Så många nostalgiska och varierande minnen du har så här vid Lucia.
Själv fick jag aldrig vara lucia för jag hade mörkt hår! Det fanns kanske inte tillräcklig Lucia-kunskap i småskolan i S-tälje på 1950-talet?
Nuförtiden vet väl alla att Sankta Lucia härstammar från Italien där c:a 95% är ganska mörkhåriga.

Kulsprutan

Bloggblad sa...

Musikanta: Klart att jag minns det - det blev ju kanonbra!

em: Konstigt egentligen att man blir extra rörd då... jag hade en dövklass i musik och dramatik för många år sen - jag tänkte inte på att de skulle vara extra rörande, de var som vilka ungar som helst.
Liksom de rullstolsåkande elever jag har haft.

Kulsprutan: Jag fick inte heller bli Lucia - jag hade både mörkt och kort hårt... men tärna fick jag alltid vara.
Nu har Luciorna varierande hårfärg och på de allra flesta skolor har man slutat att rösta, man drar lott bland dem som ställer upp. Så alla har en chans.
I många klasser lussar man på flera ställen, i en klass hann alla fem flickorna vara Lucia en gång var.

Cecilia N sa...

I morse konstaterade maken att tärnorna höll ljusen i olika hand beroende på vilken sida de stod om Lucia.

nähä ...
Hans fru som lussat intensivt så mycket hon fått i hela sitt liv (numera på åskådarplats) häpnade över att det inte var elementär kunskap.

Bloggblad sa...

Cecilia N: Det märks att din man aldrig har varit tärna... eller ordnat ett tåg... Förresten tror jag aldrig att min man har varit stjärngosse. Jag har aldrig frågat.

Pettas sa...

Härliga luciaminnen tågminnen du har!
Jag har inte varit lucia någon gång men däremot tärna i Ålands "riktiga" luciatåg år 1969. Och det roliga är att man minns det mesta från den tiden, både det dåliga och det goda.

Bloggblad sa...

Pettas: men det var väl riktigt fin!
När jag gick i realskolan i Vadstena, var det vår tur att ordna med stadens luciatåg. Jag fick vara tärna i skolan, men fick inte vara med i det lite tjusigare firandet i staden eftersom jag inte bodde där, utan i grannstaden...det sved.

Annika sa...

Jag minns också lucia från alla år i lussetåg. OCH som vi ÖVADE innan, men så var det jättefint också. Tror vi började med luciaträningen redan i oktober. Det var bara roligt. Jag har sååå fina minnen. Kontrollfreak är det bra att vara vid lucia. Då ska det vara bra och organiserat.

Vad tyckte du om SVTs tåg?
Jag tyckte tåget, kören och orkestern var helt otroligt bra. Helt outstanding. Men minus för solisterna. Alldeles för mkt. Och vilket ljus på dem. Det var ju nästan som julkonsert.
Men oooo vad fint tåget var. OCH vilka röster.

Ökenråttan sa...

Trevliga Lusse-minnen. Saknar tiden när barnen lussade. Själv fick jag alltid vara Lucia i skolan. Med stearin i håret.

Klimakteriehäxan sa...

Lussandet har sina goda sidor. Men i år såg jag inte en enda "på riktigt". Njöt dock av 94-åringen i tv! som äntligen fick vara Lucia!

Bloggblad sa...

Annika: Numera när de börjar gå lussetåg så fort de kan gå, kan de sångerna på ett helt annat sätt nu. När jag övade med barnkören i år, var det bara min egen lussevisa som var ny för dem.
Jag tyckte om själva luciatåget och flickkören, ljuvligt! Sonja A var bra, men HP som flämtandades efter vartannat ord... lät inte bra. Och Ekborg gled för mycket på tonerna för min smak.
Jag mailade till körledaren och tackade - så förvånad att hans namn inte stod med efter, men det stod efter nästan var arr, så jag var säker på att det var den mannen som arrat en av mina sånger utan att vi träffats. Jobbar man i Sv K med ett ovanligt namn är adressen enkel!

Ökenråttan: Med din stiliga hållning och ditt vackra utseende är jag inte ett dugg förvånad!

Det improviserade tåget i söndags blev så otroligt bra! Två duktiga ledare lotsade alla på rätt plats, sen flöt det jättebra. Själv såg jag inte nåt bakom ett par änglavingar, känns lite knepigt att spela till folk man inte ser... smög fram lite när en annan ledare spelade gitarr till nån sång.

Bloggblad sa...

K-häxan: Jag såg henne också, och tänkte att det kanske är min chans... på hemmet.
Fast vid närmare eftertanke var jag lucia i studentkorridoren. Mycket privat tillställning med 6-7 åskådare och en tärna.

Andra året i Hjo sa...

Den långa tärnan som sträckte sig fram hade helt klart ingen rampfeber. Kul.

Bloggblad sa...

Andra året i Hjo:
Rampfeber är väldigt sällsynt i barnkören... 9 av 10 vill sjunga solo när det finns nåt. Bara en enda av de långt över 100 som passerat i barnkören genom åren har totalvägrat att gå fram och stå med de andra barnen pga blyghet. Hen kom däremot gärna och sjöng på övningarna.

ullrika sa...

Sånt här blir jag helt tårögd av: vicka alldeles fantastiska historier! TACK för att du delar, jag älskar verkligen sånt här!

Bloggblad sa...

Ullrika: Det gläder mig att någon gläds av mina gamla berättelser...

ullrika sa...

Gläds? Jag är stormförtjust! (skrev faktiskt störtförtjust först, men datorn rättade det?!)

Bloggblad sa...

Ullrika: Synd att det är lite känsliga grejer att återberätta komiska situationer från skolans värld... för jag har rätt mycket sånt.

Anonym sa...

Åh, vad trevligt att höra om dina minnen från olika luciatåg. Blev själv lite rörd när jag läste det. Speciellt den lilla lucian som uthärdade stearinet ... Och även de andra minnena.
Ja, det var fina historier.
Kram

Margaretha sa...

Det blev fel ... Anonym - det är jag.
Ha en skön jul.
önskar Margaretha

Musikanta sa...

Kul att du kommer ihåg att det var 1983 som vi lussade på Ramunder. Jag hade också en känsla av att det gick väldigt bra.
Sådana fadäser som man gör ibland måste man bara förtränga och glömma. Men det är inte så lätt.

När jag spelade fel på ingångsmarschen i slutet på ett socitetsbröllop i Brunnskyrkan skämdes jag så hemskt att jag hade tänkt att sluta spela överhuvudtaget. En enkel ingångsmarsch som jag släppte koncentration på i slutet när allt hade gått bra tills dess...

Bloggblad sa...

Margaretha: Haha, jag trodde att det var en annan läsare som brukar skriva som anonym ibland...
Hoppas att du också får en fin jul!

Musikanta: Jag jobbade bara på RaH läsåret 83-84, alltså inte så svårt... Sen kom jag tillbaka dit i slutet av 90-talet.

Jag slutade att uppträda med pianospel när jag fick total blackout och inte längre förstod vad noterna betydde på de fyra stora maffiga ackorden som avslutar ett svårt stycke av Chopin. Då var jag 17 år... slog ner fyra klusterackord bara - och uppträdde aldrig mer.
Sen tog det många år innan jag vågade kompa någon som sjöng, och nu spelar jag bara brukspiano.