Statcounter

onsdag, juli 29, 2020

Vad som irriterar mig i böcker

OBS! innan någon tar illa upp: det här handlar om utgivna böcker av professionella författare. Inte om bloggare/brevskrivare. Där har jag ett helt annat och mildare tålamod och bryr mig bara om innehållet och tonen.

Nyligen har jag läst Nina Wähäs Testamente. Jag var helt tagen av det brokiga persongalleriet och personernas inbördes förhållande och olika syn på livet. Lite slarvigt och nonchalant skrivet, men för ett så gripande innehåll står jag ut med några enstaka ”fel” på var/vart eller sin/hans o.dyl. Författaren är rätt ung och har väl inte haft så stränga svensklärare. Läsflytet är i alla fall toppen. Jag var riktigt ledsen när jag kom till sista sidan... vill veta mer om hur det gick!

Eftersom jag ville bryta av med något helt annat, valde jag (jag läser allt på Nextory i iPaden) en feelgood om en medelålders kvinna. Redan direkt fick jag känslan att den handlade om en 80+dam, men eftersom hon hade en dotter på drygt 20 fick jag tänka om. Huvudpersonen visade sig vara 60 .... en gammal kvinna på 60? Pratade om sig själv som gammal och skör och osynlig. Mina två 80+väninnor är mycket ungdomligare och jag som är 69 kände inte alls igen det här med förmiddags- och eftermiddagsfika, känna hur livet är på väg att ta slut och vara rädd för att ramla. Efter två kapitel tog jag helt enkelt bort boken.

Så fick jag tips om en bra deckarserie - hurra! Alla delarna fanns på Nextory. Men ... när huvudpersonen redan i första kapitlet råkar få se sig själv i spegeln och berätta för sig själv (mig!) vad hon ser: halvlångt brunt hår, ljusblå ögon, blek hy ... Hur många av er, kära eventuella läsare, rabblar upp inom er vad ni ser i spegeln och vilka färger ögon och hår har? Möjligen: Fasen vad hakorna hänger... var är pincetten? Jäkla skäggstrån, jag börjar se ut som morsan! Säkert i hundra böcker händer detta med spegeln.

Jag bryr mig inte ett dugg om hur personerna i en bok ser ut, för mig är de ansiktslösa och jag ser mer handlingen och omgivningen som en film - men skiter i om det står en bokhylla till höger och ett skåp till vänster, jag gör min egen bild. Den är lätt att revidera också om jag behöver. Det är själva gestaltningen som ska ge läsaren en bild av ålder, kroppsform m.m. Om det är viktigt för handlingen, alltså. (Hoppas att någon av er efter detta kommer att upptäcka speglarna i första kapitlet, det dräller av dem i bokhyllorna!)

Nästa irritationsmoment är detta envisa upprepande av namnet på huvudpersonen. Det kan få mig att slå igen en bok efter några sidor. Värst var en storsäljare för några år sen, där personen var helt ensam i huset och namnet ofta förekom 16 gånger på varje sida. Typ: ”Ove vaknade och gick upp. Ove gick till köket och åt frukost, sen läste Ove tidningen. Ove hörde att det gick någon utan för och tittade ut. Ove såg att det var ....” Tror läsaren att jag är så okoncentrerad att jag inte kan hålla en enda person i minnet över ett par sidor, när det inte tillkommit någon ny?

Lite elak är jag, för många använder han/hon varannan gång, precis som fröken sa i skolan. Jag lärde mig också där att man ska växla mellan namn och pronomen, vilket jag vid senare studier med mer kunniga lärare, har lärt mig att man inte alls behöver. Bara om det är fler personer. En nobelpristagare, vill minnas att det var Coetzee, skrev namnet en gång, sedan bara ”han” i flera sidor, viss om att läsaren hela tiden förstod vem det handlade om, eftersom ”han" var helt ensam. Vilken njutning att läsa då!

Ska vi ta ett hatobjekt till när vi ändå är igång? Dialogattribuering! Exempelvis:
- Va? utropade hen förvånat.
- Snälla du, sa hen bedjande, vill du hjälpa mig.

Det måste framgå av dramatiken i handlingen huruvida någon är förvånad vid "va?" eller bara hör illa. Att be någon om hjälp ÄR bedjande, så det behöver man inte upplysa läsaren om.

Det jag absolut inte retar mig på är kommatering! Där har det genom åren funnits så många olika regler och de flesta är borttagna, utom där de behövs. Kom, nu ska vi äta mormor - stor skillnad mot Kom, nu ska vi äta, mormor. (Exemplet har jag snott ur Svenska skrivregler.)

En sak till: Jag bryr mig inte ett dugg om hur privatpersoner skriver - varken i bloggar, mejl eller brev. Slarvfel slinker igenom hos mig med, som hos de flesta, men det här handlar om olater som dyker upp alltför ofta i slarvigt skrivna böcker.

Så där ja! Nu har jag öst ur mig och kanske kan jag stå ut med att huvudpersonens namn nämns precis varannan gång i boken jag börjat på ... (jag har räknat efter!) Ibland vänjer jag mig om resten är intressant, ibland slår jag bara ihop - eller som numera - klickar bort.

Nu ska jag laga mat, sen blir jag mätt och snäll igen!

5 kommentarer:

Vonkis sa...

Ibland måste man få häva ur sig :-)

Det är bara något år sedan jag lärde mig att skilja på de och dem och det var tack vare att en kompis lärde mig knepet att byta ut de med vi och dem med oss. Det där med var eller vart har jag tyvärr ingen koll på alls så det blir att jag alltid skriver var.

Bloggblad sa...

Vonkis: just det! Vi och oss är det bästa att byta ut mot. Ingen gör fel då.
Var = en plats där inget rör sig. Var ligger bollen. Den ligger stilla. Alltså var.
Vart kastar du bollen? Den rör sig. Alltså vart.

En jättebra regel som jag nyligen lärt mig:
Im svaret slutar på r. Här. Där. Då slutar frågan på r. Var?
Om svaret slutar på t. Dit. Hit. Då slutar frågan på t.
Vart?
Det var väl enkelt? Befintlighet eller riktning.

Bloggblad sa...

Ja och då med pekfingervalsen på mobilen blir det som vanligt retfulla slarvfel...

Musikanta sa...

Det där med "vi" och "oss" håller inte alltid. Nu har man ju godkänt "de" före som, som objekt. "Han tittade på de som kom springande." Jag skriver själv alltid "dem som" men det är ganska ovanligt numera. Tycker gärna att man alltid skulle kunna skriva "dom" i stället. Så slapp man alla fel.

När det gäller svenska författare läser jag mest gamla rävar och de kan skillnaden mellan sin/hennes och var/vart. Men jag stör mig ibland på översättningen av framför allt engelsk litteratur. Som häromsistens när en person var "gudlig". Jag vet inte när senast jag såg det ordet användas i stället för "religiös". En direktöversättning av "godly" på engelska som bara har positiv betydelse. För mig har "gudlig" en negativ anstrykning - lite åt hycklerihållet. En "gudlig" rörelse låter konstigt. Översättaren var väl inte så hemma i den genren? Men för det mesta är de väldigt skickliga.

Cecilia N sa...

O, en sån fiffig regel det där med -r och -t.

Spegeln, ja. Eller en konstig reflektion när personen sätter igång kaffet. Det är så tydligt ”bakgrundsplacering”.