Den här vackra bilden får illustrera det som just nu känns som ett magplask. Usch och fy, vad less jag blir på coronaeländet. Nej, jag och närstående har inte blivit sjuka, tackochlov, och inte gått i konkurs, men ... efter moget övervägande kände jag mig tvungen att tacka nej till ett fantastiskt erbjudande om att hoppa in som lärare i en liten grupp med nykomna elever. Så gärna ville jag ropa ett rungande JA, men efter att ha sett negativa siffror om smitta bland yngre, så törs jag inte. Det gällde bara några timmar ett par dagar i veckan, perfekt för mig. Vore fina tillfällen att knäppa på behån och dra av raggsockorna och kamma håret. 😢
Det känns knepigt att tacka nej bara för att någon kanske kan hända. Men så tänker jag ju sällan annars. Nej, jag kan inte komma idag, för jag kanske blir påkörd i korsningen... I några timmar var jag helt inne på att jag visst törs - men när jag tänker på de vänner som haft covid och hur sjuka de blev... så blev det nej.
4 kommentarer:
Bara att gilla läget. Det kommer nog fler tillfällen förhoppningsvis. Och ett vaccin...
Musikanta: ja, jag gläder mig åt att båda kollegorna hade sagt mitt namn direkt när de började planera för en gruppdelning. Det värmer så det räcker.
Det var ett klokt beslut men tråkigt att det ska behövas fattas.
Vi var från början tre personer i riskgrupp på jobbet som var hemma. Den ena började jobba igen efter sommaren och den andra ska börja efter höstlovet. Jag begriper inte hur de vågar.
Trodde jag hade kommenterat detta redan??? Förstår hur som helst din tveksamhet. Fast visst är det trist, både för dig och för ungarna som inte får träffa en engagerad och engagerande "fröken".
Skicka en kommentar