Det är alltid spännande när det kommer en reporter som skriver utifrån sin upplevelse (av vad hen lyssnar efter - det kanske inte är samma saker som jag fokuserar på när jag pratar). Själv hade jag kanske fokuserat på andra saker jag sa. Jag har inte den här tidningen, utan var på bibblan och fotade av sidan. Jag tänkte köpa den i lördags, men när jag väl masade mig till affären var den slut.
Jag har berättat ingående om min vandring både här och på facebook - så de flesta av er vet redan.
MEN - jag har skrivit och visat bilder på att det i stort sett alltid kommer med nåt "skräp" i bakgrunden när jag fotas på mina "gig". Titta här vad jag har fått bakom huvudet... Ett helt gäng med kontakter. Det slår aldrig fel.
MEN - jag har skrivit och visat bilder på att det i stort sett alltid kommer med nåt "skräp" i bakgrunden när jag fotas på mina "gig". Titta här vad jag har fått bakom huvudet... Ett helt gäng med kontakter. Det slår aldrig fel.
På den här bilden, från samma tillfälle, fick jag en gravlykta på ena sidan och en mängd klädhängare på andra... Att jag sen ser ut att vara lite lätt på sniskan, gör inget.
5 kommentarer:
Grattis! Kul att du blivit uppmärksammad - lite uppmuntran behöver man alltid! Sen kanske det blir dominoeffekt också? Kontakterna går väl an, värre med gravlyktan, haha.
Musikanta: I det här fallet tror jag inte det ger fler gig. Det är inte många som läser den här tidningen. Kanske är det mest jag som störs av diverse bakgrunder. När jag fotar människor, tänker jag alltid på vad som syns bakom, men andra kanske tittar på det som är huvudmotiv?
Och "stämplar" två gånger i samma mening 🙄
Jag missar ofta vad som finns runt omkring när jag fotar människor men jag tar åtminstone inte bilder för en tidning heller. Oavsett galgar och annat, kul med artikeln.
Vonkis: Jag slarvar en del när jag skriver både på facebook och i bloggen - men det är ju inte "i tjänsten".
Värst var en gång när jag blev intervjuad om mina sångtexter och skolmusikaler, men hon som skrev blev så fascinerad när hon fick höra att jag flyttat runt som officersbarn i Frälsis, så artikeln handlade mest om det. (Hon som skrev hade själv gått på Frälsis som barn och tyckte det var kul.)
Numera blir jag sällan omskriven i pressen så problemet är mer än bagatellartat.
Det där med att bli plåtad, det är ett äventyr. En lokaltidning skulle intervjua mig om nån av mina böcker. Fotografen som följde med reportern blev helt fascinerad av en slingerväxt, en doftranka, som jag hade, så på bilden i tidningen syntes hela växten medan mitt lilla rara fejs upptog cirka en tiondel av bilden ... Jag har ingen doftranka längre, för övrigt.
Skicka en kommentar