Nog för att man säger ibland, lite slentrianmässigt, att världen är liten, men idag blev jag väldigt paff över ett märkligt sammanträffande. Som många av er vet, är jag ganska aktiv på facebook, även om jag inte är särskilt privat där längre och inte skämtar så mycket som i början. Jag är med i några olika grupper, bl.a. en med nostalgiminnen från Norrköping. Jag är inte från Norrköping, men har varit där väldigt ofta ända sedan jag var riktigt liten eftersom mamma kom därifrån. Och nu,sedan fyrtio år, är Nrkpg den närmaste grannstaden dit jag ofta har ärenden.
Någon hade lagt in en bild på en gammal LP-skiva där ett par släktingar till mig fanns med på konvolutet. Det dök upp flera norrköpingsbor som kände igen släktingar, bl.a. en dam med ett efternamn som jag kände igen väl. Hon var på ingift vis släkt med en en trogen tjänare i Frälsis. Jag skrev ett privat meddelande om min bok som utspelar sig till stor del på kåren i Norrköping och tipsade om min hemsida.
Hon spanade in den och blev mer än förvånad! Hon hade gift sig till det ovanliga efternamnet, men bodde som barn nästgranne med min farfar i Norrahammar och lekte med min kusin och hade min farbror som lärare i söndagsskolan. Det tyckte jag var jättekul. Kanhända lekte vi t.o.m. med varandra när vi var hos farfar och lekte med ungarna omkring?
Jag måste ju visa LP-skivan också. Jag har ärvt den av min morbror, den storvuxne mannen precis i mitten i översta raden, han var ledare för hornmusiken, men det här är kören. Hans fru, som skrivit musiken till flera av sångerna, står som nr 6 från höger i mittersta raden. En syssling är trea från höger i främre raden - och sen är det några fler som jag minns från barndomen. (Nummer fem från höger i översta raden var jag kär i när jag var 8 år och de bodde i Malmö i vårt hus. Fast han var såååå gammal då, 14 år...) Den här bilden måste ha tagits till FA:s 100-årsjubileum 1965, då hela gruppen åkte till GB för att fira internationellt på en jättegala. Då spelade min moster piano på ett fullsatt Albert Hall. Det var hon stolt över - och jag med.
8 kommentarer:
Världen är liten, det är bara att konstatera. En fin livslevande historia.
Så snyggt klädda de är på LP-skivans omslag, enhetligt rött nästan.
Självklart skulle din moster vara stolt över att ha spelat piano på Albert Hall. Det är ju stort. Inte många som får den chansen inte...så sträck på dig Marianne! :) Du har all anledning av att vara stolt över henne.
Äventyret i framtiden. Visst är jag stolt! Hon tonsatte mängder med sånger, som barn verkade det som helt naturligt att hon var så duktig. Hon lärde sig noter först som vuxen. Så ibland när jag spelade mina läxor för henne, (enkla klassiska nybörjarstycken) memorerade hon dem och härmade…
Visst är de stiliga! Ett minne från en förgången tid. Nu ser de inte ut så längre. Och det finns inte många kårer som har så stora körer heller.
Verkar finnas mycket att upptäcka i Frälsis-världen, i a f den från förr!
K-häxan: Jag har läst mycket om hur det var förr sedan jag började leta i de gamla breven - för att få veta hur det egentligen var. Massor av detaljer, både roliga och förskräckliga har jag fått veta.
Ganska otroligt, jag som i så många år förträngde allting omkring Frälsis, har blivit lite av expert på området ... vem hade kunnat ana det?
Frikyrkan har ju alltid varit en grogrund för många duktiga musiker. Det är fantastiskt hur man tagit vara på ungdomarna när det gäller det. Svenska kyrkan har aldrig brytt sig nämnvärt utan mest haft barnkör för syns (hörs?) skull. Så har det i alla fall känts för mig. I frikyrkan lärde man väl barn och unga även att spela instrument för att kunna spela tillsammans väldigt tidigt?
Musikanta: Du har helt rätt. Man fick börja tidigt - många barn fick spela med tidigt och fick order om att inte blåsa så det hördes i brasset, innan de kunde, men de fick sitta med och få rätta känslan. Samma med gitarrerna, oftast användes bara 3-4 ackord och kunde man ett av dem funkade det ibland...
Min upplevelse av musiken i sv kyrkan är att det ska vara så fint och klassiskt och perfekt, annars får det vara. Barnkör är ok och gulligt, men ska någon sjunga solo i en gudstjänst eller spela ett instrument, då ska det vara hög klass. Det finns säkert många undantag, men här i stan ser jag sällan ungdomar "på väg" som musicerar i gudstjänster.
Jag var i alla fall med på torget och spelade på min blå plastgitarr med gummisnoddsträngar redan som 4-åring.
Jag tror att det var samma "uppfostran" i alla frikyrkor, men jag var bara med i Frälsis. Känner MÅNGA musiker som vuxit upp i frikyrkor.
Så sant vilken kulturskatt och musikhistoria alla frikyrkor har, pingstkyrkan, missionskyrkan, baptistkyrkan, örebromissionen, alliansmissionen, frälsningsarmén, kan glömt någon, och så många som har bakgrund i detta av duktiga sångare, musiker, musikprofessorer, skapare av mycket och undervisar.
Och så många läkare på "mina" kliniker som hade fantastiska sångröster och ägnade fritid åt musik. Ofta med en uppväxt inom frikyrkan och dessutom otroligt kompetenta inom sina medicinska områden, men var ju diskreta som man måste vara i vårt land, ibland fick vi veta först i nekrologen. Och vet inte om tillväxten är på denna nivå i kompetens som då, tveksam många gånger.
Nu lyssnar och tittar vi på "Minns du sången" , från 1998-2000 ska ta alla 25, alla representerade och så många berättelser och fantastiska människor.
Passar på att önska er fina påskdagar🐰🐣🐓
Sådant här är så roligt! Världen är sannerligen inte alls stor.
Spela på Albert Hall, så mäktigt att hon fick vara med om det.
Skicka en kommentar