Inte sjutton kan jag ställa dem i bokhyllan i gästrummet och riskera att gäster ligger vakna hela nätterna och gottar sig i allt tankeskräp som finns där. Den lilla damen på bilden här ovan visar bara var de stod förut, bilden är tagen sista mars -04, då hon blott var 9 månader och ännu inte kunde läsa - innan hon klarar min skrivstil tar det nog ytterligare många år. 
Men nu då? Bränna eller begrava? Att köra papperet i dokumentförstöraren kommer säkert att bränna sönder densamma, så mycket glödande ilska som de innehåller. Jag tänkte ju att jag skulle ha bloggen som gnällventil, men jag har blivit så mesigt snäll nu när jag vet hur många bekanta och släktingar som läser här och som inte har en aning om hur arg/tjurig/besviken jag kan bli.I veckan som gick var jag på begravning av en kär gammal släkting vars son hade med sig hennes dagbok och läste några stycken högt. Då såg jag för min inre syn mina barn dra in en skottkärra med mina (hittills) 27 dagböcker på min begravning... Vojne, vojne. Det har jag nu strängeligen förbjudit nu.
Det är 10 år sen jag började skriva och jag har inte läst dem själv, för jag vet att det inte är nåt roligt som står där. Men, nu ska jag nog läsa en i taget och låta dem försvinna en efter en - för tänk om jag blir lika gammal som mormor! Då skulle det röra sig om över hundra böcker.
F.ö. ber jag om ursäkt för att jag är en skral bloggläsare - men nu i lovets sista skälvande minuter är det mycket småsaker som ska fixas till.
25 kommentarer:
Mina dagböcker är så fulla med påhitt (??) så jag måste börja leta efter de och förstöra. Tänk om de skulle läsas av någon annan ... nej, tack för tipset.
Det är verkligen något man ska tänka på. Mina föräldra visade upp nyligen på deras goldbröllop brev jag skickade till dom som barn. Det tyckte att det var roligt. Nej, det var ingen roligt upplevelse det. Ett brev skriver man ju endast till en viss person - eller en en dagbok till sig själv. Det är ingen annan som ska läser det. Däremot läser jag gärna din blogg.
Hälsningar / ela
Nej men snälla nån, inte hiva iväg dagböcker så där! Tänk några generationer framåt, så roligt det kommer att vara för barnbarnsbarn att få en liten glimt av vilka deras släktingar var. Göm undan men förstör för allt i världen inte.
Kan du inte lagra dem på nåt säkert ställe? En dag kan du verkligen ångra att du slängt dom - om du nu gör det!!!
Men inte får du slänga eller förstöra böckerna! Det är faktiskt en del av dina framtida släktingars historia - tillrättalagda liv är inte mycket att glädjas åt.
Lägg dem i en låda och ge tusan i att läsa. Jag har sagt till Samuel att han får göra vad han vill med mina när jag dör. Han kan skänka dem till Kvinnohistoriskt arkiv i Göteborg t ex. Inte för att det är så märkvärdigt - mycket rödglödgat bitvis - men det är en bit av kvinnors historia idag, trots allt. Vi vet ju inte vad framtida kvinnor hittar där, som man kommer att se som tidstypiskt. Det vi är arga för t ex...
Så kasta INTE. Basta.
Instämmer i kören som ropar kasta inte.
Men förstår också att du inte vill att de ska läsas "av vem som helst".
4U2 och ELA: Ni förstår mig! Välkommen hit förresten, 4U2.
Ela: Att läsa upp barns eller någon annans brev - fy, så hemskt! Det skulle jag inte gilla.
Vonkis, K-häxan, Amber och Cecilia: Jag är inte så rädd för "obehöriga" som för att familjen eller släkt och vänner skulle se vilken gnällspik jag är.
Men jag har haft funderingar på att göra som en bloggare jag läste om som hittade ett företag som gjorde en bok av hennes blogg - min var rätt rolig i början när jag var anonym, så det skulle jag kunna tänka mig.
Men än värre om dom hamnar på någon auktion och grannarna ropar in dem och sedan har högläsning lite nu och då ....
Jag högläste ur mammas dagbok då hon begravdes ..., men hon skrev heller aldrig något känsligt, mest om att hon skulle banta ,-)
Elisabet: Men bantningsavsnitten läste du väl inte upp?
Jag tog idén med att skriva precis vad som faller in i hjärnan och ut ur pennan, urskiljningslöst, från en bok om att bli kreativ - så det är ganska rörigt och tjatigt... fy tusan för högläsning av grannarna!
Roligt att du kika in till mig med.
Sv: jag vill INTE veta avd andra skall göra alls, du vet. (ler)
Tycker du ska spara dem till efter världen så de kan läsa om dig!
Önskar någon sparat min mormors dagböcker... gud vad intressant det hade varit att läsa, tex. att hon förlovade sig 1919... gifte sig 1924. jag har ju inga minnen av något sådant, hon dog 1986 när jag var 20 år och min mamma dog för 10 år sedan så jag kan inte fråga henne... och jag önskar jag hunnit få veta mer om min mormor!
Du har ju själv haft en fantastisk upplevelse med breven mellan din mamma och pappa - så varför skulle du missunna nästa generation att få reda på lite om dig?
Lägg böckerna i en låda långt inne i någon garderob så länge - släng inte!!!
Släng inte!!! Vet du vad! Absolut inte!!!!
Det är ett historiskt tidsdokument - och för dina barn och andra släktingar ett nedslag även i deras historia. Släng inte!!!!
Carina
Nej GUD släng dem inte. DET vore ju som att hiva guld i sjön.
Vilka dokument de är. har själv fört dagbok i 14 år! OCh jag kan närsomhelst gå tillbaks och kolla händelser och vissa dagar. De är ett hjälpmedel för mig, och roliga att läsa om, vilket jag gör ibland.
Min mamma har skrivit dagbok i femtio år. ALLA finns kvar, och hon fortsätter skriva!! Underbart. Min mormor har fört dagbok sen 4o-talet och skriver än.
Nej, släng dem aldrig, aldrig, aldrig, Bloggblad!!
Det är en gåva till kommande generationer. Lite hemisar kan väl de få ta del av också ;-)
Bara tanken på att någon skulle få för sig att läsa ur mina dagböcker på min begravning får mig att vilja rusa och slänga det som finns, genast!
Jag har haft mycket stor glädje av mina gamla femårs-dagböcker med korta utrymmen för varje dag för att komma ihåg. Blev inte mycket utsvävat i dem, så det kan väl efterlevande få läsa. Om det inte vore för sidorna där bak, där jag då och då svävade ut i tankar om livet. Inte var de tänkta för barn och barnbarn inte! Och barn och barnbarn har då sannerligen ingen självklar rätt att veta ens hemligheter. Har man inte berättat under en livstid så fanns det förmodligen anledning.
I vår familj har det ju redan hänt. Det är inte självklart så som många tycks ta för givet, att ens gamla anteckningar är något som kommer fram först i en helt annan avlägsen tid då alla omnämnda är döda och begravna. Barnens far är död sedan 12 år och i somras fick äldsta dottern tag i hans kvarlämnade brev och dagböcker när vi skulle rensa inför flytten. Givetvis hade jag stoppat undan breven jag skrivit och slängt en hög andra lite väl personliga brev. Men det fanns en del kvar. Och 21-åringen som läste tyckte inte om det! Hon var inte beredd på hur privat det skulle vara att läsa hans dagbok från ett drygt decennium innan hennes födsel.
Jag kan också avslöja att hans ex, som kanske även läser detta, inte var trakterad av tanken att mina barn läst hennes brev till deras pappa, även om de var skrivna långt före deras tid. Och även om jag bedyrat att det bara fanns enstaka som inte var alltför privata. Nu har jag sparat den hög som är skrivna av henne för överlämnande nästa gång vi ses, resten har åkt till energiåtervinning. (Gamla brev och dagböcker duger inte i pappersinsamling).
När min svärmor dött gick vi igenom hennes gigantiska brevsamling. Och insåg att eftersom hon och hennes make inte var några kända personer var deras brevväxling under friarperiod och beredskapsåren tämligen ointressanta. Det innehöll mest lite taffligt småprat och det kändes inte särskilt angeläget att tränga sig på de tafatta ömhetsbetygelserna.
Däremot var de betydligt mer opersonliga breven från glesbygden i norr till brodern (min mans far) i Stockholmsexil mycket mer läsvärda. Här fanns inte utvikningar om vem som sagt si eller så vid ena eller andra tillfället utan här var rejäla vardagsskildringar. Systern skrev brev när hon vårdades på sjukhus för sina bensår. Hon skrev om bygden i förvandling, om sorgen när korna gick på auktion, om svärdottern som längtade till stan om... ja det är ett tidsdokument som gott skulle kunna bli film! En kusin till mina barn fick hand om dem.
För mig dök ett annat problem upp vid flytt och ommöblering. Jag har inte längre armlängds avstånd till ordböcker utan måste resa mig upp och hämta. Måste göra något åt det nu i samband med julröjet!
Där blev visst servern alldeles galen, jag tryckte knappt och trodde allt försvunnit men i stället kom det två gånger.
Ett förtydligande, jag menade att breven från makens ex var få och inte särskilt privata. Ändå tyckte faktiskt dotter att även de kändes onödiga att ha läst.
Maya: Välkommen hit! Jag har läst min mors och fars kärleksbrev, som också var ett bra tidsdokument, men jag är ganska säker på att de inte hade velat att jag visste en del saker.
Musikanta: Men det tog många år innan jag vågade, jag var rädd att få veta sånt jag inte ville. De känsligaste breven var också försvunna...
När de skrev om sin nyväckta kärlek var jag knappt ens en tanke, men jag har skrivit mkt om dem som redan finns i familjen. Iofs inget som jag inte också sagt, men att få det på pränt efter min död tror jag inte de vill.
Carina: Jag ska läsa dem - och riva ut sidor som bara kommer att göra efterlevande ledsna.
Annika: Som du kanske har förstått har jag använt mina dagböcker mer som papperskorg för tankar än för att beskriva vad som händer och sker. Det är stor skillnad. Mina 5-årsdagböcker med såna vardagliga detaljer får de gärna läsa.
Annaa M: Du har förstått ungefär vad det står i mina - tack för att du delar med dig av hur konsekvenserna kan kännas, det är just det jag vill bespara min familj. 5-årsdagböckerna med väder och vind och ytliga händelser får de läsa högt ur om de vill, men inte vad som grämt mig eller om problem som tyngt mitt liv.
Mina föräldrars brev var ett mellanting mellan ung spirande kärlek (nåja, de hade passerat 30)ett glödande engagemang i sina yrken och alldagliga händelser. De var så fina i kanten att det inte fanns det minsta att rodna över.
Mamma sa alltid att hon skulle bränna dem, men tack och lov gjorde hon inte det. Jag använder valda delar av deras brevväxling när jag är ute och berättar om min barndom i Frälsis och underhåller pensionärer, så tack vare den vet jag rätt mycket om hur det var då.
Mina egna gamla kärleksbrev är förintade sen länge!
Jag har kommit på nu att jag ska spara några sidor här och där med ytliga detaljer... gyllene medelväg?
Släng dem inte,men ge instruktioner till barnen vad som inte får göras med dem. (Hoppas att du fostrat dina barn till lydnad)
Jag brände mina dagböcker för 10-15 år sedan och det kändes som att bli kvitt en barlast. Och aldrig har jag saknat dessa mina anteckningar, heller.
Inte ville jag att någon skulle läsa dem och själv blev jag bara illa till mods när jag någon gång råkade bläddra i dem.
Mitt skrivande handlade väldigt lite om hur min dag hade varit utan mer om de känslor jag upplevt utifrån saker som hänt. Inte ett dugg av historiskt värde i de tankarna, kan jag lova.
Hej, kul att du kikade in till mig :P ...
Måste ju skriva lite till här känner jag!
Jag ser det lite som historia, Jag älskar vår svenska historia och har släktforskat en del och det är verkligen spännande... sen tycker jag man ska läsa andras brev/dagböcker med aktning! Det är deras liv och deras historia.
Vi ser kanske saker och ting lite olika, så som vi alla skriver våra bloggar på olika sätt! En del utelämnar sig helt och andra inte alls! Det är upp till var och en, men tänk på det ni skriver kan finnas kvar för all framtid!
Jag tycker man ska respektera sina medmänniskor och tänka sig för när man skriver så man inte kränker någon!
Gör man det så brukar det funka :)
Sen finns det ju alltid den där lilla skaran elaka människor som ska hoppa på allt och alla, och skriva elaketer, men jag har tur och verkar ha undkommit denna människa som var på mig innan ..oavsett vad ni skrev och kommenterade så var det fel. Eller så var mina inlägg fel ..hihi, jag bad henne vänligt men bestämt att de fan i att läsa min blogg :P
verkar har hjälpt :P
Ha en skön kväll! Kram
Maya: Om du läser det som Annaa M och Marge skriver - det är ungefär som mina. Och jag har bestämt mig nu att spara en neutral sida här och där. Kanske blir det några såna...
Annars får de nöja sig med min blogg, mina hittills nästan 5 5-årsdagböcker, alla mina sånger och tidningsurklipp som jag sparat (nåja, jag är inte på alla, men jag har kvar från min barndom när föräldrarna var med ibland.)
Jag är jättenoga med vad jag skriver på bloggen, jag har en stark inbyggd censur.
Jag vågar inte läsa vad alla här ovanför skrivit... än... väntar på mod och hälsar sålänge; jisses så lik sig hon är lilla fågeln!
Krams!
ps. modet jag söker är att se vad de tycker man ska göra med sina gamla dagböcker... hm. nja. slänga? förmodligen det bästa...?!
Inteslängainteslängainteslänga! Inte ha framme heller förstås. Men gömma -- i dubbel bemärkelse (gömma betydde även spara på den här dialekten när jag växte upp, men det är det nog ingen som säger idag längre).
Liksom marge här ovan har jag (sen 13-årsåldern ungefär) skrivit huvudsakligen om mitt känsloliv, men till skillnad från henne har jag ofta läst om det gamla och lärt mig ofantligt mycket av det. Om jag inte hade talat om direkt hur jag reagerat på saker och ting skulle hela mitt liv bara vara en enda historierevisionism, och det är jag inte intresserad av. Hurdant vädret var och huruvida man åkte till Ikea känns ganska ovidkommande, det har ingen bäring på vem jag är och hur jag ska agera i de situationer jag ställs inför i livet. Vilket är målet för mitt privata skrivande.
Tack amber för tipset om Kvinnohistoriskt arkiv, det ska jag notera.
Ullisen: De flesta tyckte att jag ska spara.
Miss G: Kanske hade det varit intressant att läsa om tonårs-ungdomstiden nu, men jag blir mest deprimerad när jag nån gång bläddrar i nån av de här och ser att jag ältar ungefär samma saker år efter år... (kanske väljer jag att inte se när nåt problem är ur världen? Då är ju allt som det ska och det gnager ju inte.)
Eftersom jag inte vet när det är dags att ställa ut tofflorna, tänker jag att det är lika bra att vara förberedd. Om jag säkert visste att jag skulle leva till 90 skulle det var himla kul att spara. Kanske. Eller också blir det som med mina välordnade album (från pappersfototiden) att jag bara blir nostalgisk och inte vill titta...
Skicka en kommentar