När jag ändå är igång, tar jag en skillnad till.
För den som undrar om jag inte har nåt annat att hitta på en sån här vacker dag än att blogga, svarar jag: Nej. Det har jag inte. Jag hostar så gräsligt och blir genomsvett av att ens tänka på att röra på mig, huvudet börjar dunka direkt i solen (jag har prövat) och kroppen orkar inte ligga i soffan längre (korsordet är klart). Visst, jag har en grej jag skulle kunna skriva på, men det är så svårt att det tar emot...
För tydlighetens skull ska jag förtydliga igen att det naturligtvis finns mängder med undantag från de här kulturella särdragen, vi är ju inte en enda Svensson i det här landet, liksom utlänningar inte är en enda person. Men - den ungerske forskaren som jag lutar mig mot - hävdar att vi är så otroligt annorlunda i Sverige och att man tänker mer lika i alla andra länder tillsammans. (Han påstod att Norge är det enda land som liknar Sverige i de här olikhetsfrågorna)
Om han har rätt eller fel vet jag inte, men här kommer ett exempel till - som jag har fått av en kvinna från Syrien:
När vi blir bjudna på mat, har vi fått lära oss att äta upp det som ligger på tallriken. Sen lägger vi besticken åt samma håll och då vet värdinnan att vi är mätta, speciellt om vi tackat nej till mer mat. Om vi blir bjudna på mat i Syrien, Eritrea, Colombia, f.d. Jugoslavien (gäller fler länder, men just de här har jag träffat kvinnor från som nickat glatt igenkännande (oj, vilken mening!)) och äter upp - då betyder det att vi inte blev mätta, och då kommer vi att få mer. Om vi äter upp även det, så får vi ännu mer. För här ska man lämna lite mat för att visa att man fått tillräckligt.
För länge sen trugade vi rejält i Sverige, i alla fall i min släkt, men numera i mina kretsar när man frågar "Vill du ha kaffe?" då blir det inget kaffe om den andre säger nej. Säger personen ja - så blir det kaffe. I de länder som mina elever kommer från, där lever trugandet kvar - och frodas - och jag har säkert gjort bort mig många gånger.
Just det här med trugandet lärde jag mig när jag hade 10 ungar från en massa olika länder hemma hos mig i soffan för att se på film. Vill ni ha glass? frågade jag. Enhälligt och bestämt nej från allihop. Konstigt, tänkte jag och tryckte på play.
Efter en stund stoppade jag filmen och frågade igen. Enhälligt nej.
Efter ytterligare en stund stoppade jag filmen återigen - tänkte att det inte kan vara sant att 10 ungar säger nej till glass allihop. Jag frågade vad som skulle hända om jag gick ut och hämtade 10 glassar. JATACK, sa alla då med en mun.
Dagen efter frågade jag den största flickan vad jag hade gjort för fel och fick veta att det är hemskt oartigt att fråga. Jag ska bara ta fram. Annars skulle de kunna säga ja först vid tredje eller fjärde trugningen, med insikten om att jag är ouppfostrad och oartig som frågar. Att tacka ja första gången är påfluget och girigt.
15 kommentarer:
Att det är so olika i andra kulturer är visst helt fantastisk? Vad roligt att beskriva detta.
Spännande att höra om hur olika vi är fostrade. Em skrev om något liknande en gång: http://otankar.blogspot.com/
När jag var barn i slutet på 60-talet, flyttade det in i byn en tysk familj vi började umgås med. Då uppstod ett problem vi långt senare fick vetskap om:
När kvällen blev sen efter en middag hos dem insåg vi att det var dags att dra hem, så det sade vi bägge gästfamiljerna och reste oss och gick.
Då hade värdparet alldeles förskräckta suttit kvar sedan alla hade gått och undrat vad de hade gjort för fel??? Varför var alla så sårade???
I tysk tradition säger man 'Nu går vi' kanske tre ggr innan man går... Oj, så annorlunda! Detta fick vi veta, kanske mer än ett år senare...
Efter det var frågan given när gästerna förvarnade att de skulle gå - 'blir det på tyska eller på svenska?'
Till Gunhild: det hade passat mig perfekt .. jag är en sån som säger "nä, nu ska jag gå" minst fem gånger .., och jag tänker verkligen göra det också ,-)
Tack Bloggblad som berättar sånt här .., det är hur kul som helst!
Hoppsan, det blev fel länk!
Den här är det:
http://bastmattan.blogspot.com/2009/03/kedjereaktion.html
Det där med att inte äta upp har jag hört någon gång förut, men inte att man ska ta fram saker direkt utan att fråga.
Men det är klart - frågar man efter en sen kvällsmiddag och efter desserten om någon vill ha kaffe och de vet att man inte själv dricker är svaret oftast nej.
Jag ska bättra mig på den punkten och säga "nu sätter jag på kaffe"...
gunhild och elisabeth: Har just fått lära mig i Peter Törnqvists bok "Lövsågare, innerkurva" att de där sega farvälen heter västgötaavsked: "Enarna i backen är sådana kvarblivna grupper. Det var tänkt som en rast, en pustestund. De möttes men förmådde inte ta avsked. De kom sig inte för. De ville, men kunde inte, men egentligen ville de inte."
Man känner igen sig ... :-)
Och generellt: Ja, det är intressant med dessa sociala spel, men ack så ineffektivt och ack vilken bottenlös brunn av möjligheter till missförstånd och oavsiktliga oartigheter. Jag är tacksam över den raka kommunikationen, tycker inte att krusande och skrapande med foten och motsatspratande tillför nånting särskilt. Jag är gammal nog att ha upplevt tiden då det skulle krusas i kubik men jag föredrar de seder vi har nu.
Det är väldigt intressant att få lära sig sådana här saker. Du får gärna skriva ner fler olikheter.
Hoppas i alla fall att hostan släpper så du kanske får möjlighet att njuta lite ute under påsken.
Ela: Det här är ändå en bråkdel – om du följer länken här ovanför som Eva och Fred skickar med, så hittar du mer om matskillnader!
Eva & Fred: Välkomna hit! Tack för länken, jag läste och log!
Gunhild: Tycker att jag känner igen dig, men det var ett tag sen, jag har haft lite för mycket att göra ett tag för att hinna blogga.
Jag undrar om vi inte höll på så förr här också – ser att Miss G har ett namn på det!
Elisabet: Jag gör det ibland också, men det beror lite på vem det är hos. Visst är det roligt – huvudsaken är väl att man vet, men min kollega från Syrien som inte kan släppa det hon fostrats till, brukar vi skoja om det… ska vi göra på ditt sätt eller vårt?
Musikanta: Jag har mofsat i mig mängder med stora kakor och druckit litervis med Fanta som ställts fram… och faktiskt slutat hälsa på hos en dam, för jag klarade inte kakorna. Då visste jag inte att jag inte alls behövde äta dem, hon behövde bara ställa fram. När hon kom till mig, la hon för sig av kakorna, men förmodligen trugade jag inte, så hon smakade inte på dem alls.
Miss G: Intressant. Det hade jag inte hört. Men om du tror att vi är raka och tydliga… så får du läsa mitt tänkta inlägg i morgon. För se, det är vi inte alls.
Det blir faktiskt jobbigt när vi inte kan varandras sätt att tänka och linda in och mena – för det är onödiga saker som gör det jobbigt –se ovan i svaret till Musikanta, om damen jag inte orkade besöka pga kakorna.
Cicki: Roligt att du tycker det! Det kommer mer. Jag smygnjuter trots hostan, det är faktiskt skönt att vara tvungen att släppa på en massa krav.
"Konstigt, tänkte jag och tryckte på play."
*skrattar gott*
Hade velat se minerna på barnen när du satte igång filmen.
Nu förstår jag! Det är Eva som har koll på mina gamla inlägg.
De flesta har varit med om något liknande - ett jättebra ämne att ta' till när samtalsämnena tryter.
Margaretha
Vonkis: Nog kände jag att nåt var galet... men å andra sidan var ju de ungarna rätt härdade med att fröken gjorde konstiga saker.
em: Det värsta är ju när man kommer på långt senare att man har gjort bort sig...
Man lär sig alltid nya saker, inte sant? :-D
K-häxan: Jag hade en gammal (oj, han dog när han var 62... så han var nog tusan bara 57-58...) lärare som alltid sa: Man lär så länge man har elever!
Kul med skillnader trots att missförstånd uppstår ibland. Hu så hemskt inprogrammerat om alla gjorde lika.
Kulsprutan
Skicka en kommentar