I tisdags var jag på en begravning av en helt annan karaktär. Min äldste släkting, pappas lillebror, lämnade jordelivet efter ett långt och rikt liv vid 92 års ålder. Många barn, barnbarn och barnbarnsbarn och många syskonbarn och vänner följde honom till graven.
Det var en dag fylld av gråt, skratt, värme och gemenskap. En dag som verkligen lyfte mig, konstigt nog. Mina tårar strömmade fritt vid tanken på att det inte finns någon kvar från barnaskaran i Sågatorpet i Norrahammar, att den sista länken bakåt har brustit. En av pojkarna som sitter på staketet är min far. I mitten sitter storasyster med lillebror.
Men när barnbarnsbarnet, som fått namn efter sin farfars far, bars fram på sin pappas arm oc
h via honom fick ställa sitt dopljus på kistan, som ett tecken på att livet går vidare i nya generationer, kändes det ljust och gott genom tårarna.Vid lunchen efteråt var talen otaliga... roliga soliga minnen framkallade skratt - och vackra sånger väckte känslor som rann ut genom ögonen. Aldrig har jag gråtit och skrattat så mycket på en dag. Vi var många kusiner som insåg att ögoninkontinens är ett släktdrag.
När alla är införstådda med att döden inte är ett svart och tomt slut, utan en början på något annat, då blir sorgen inte lika tung. Saknaden är förstås stor, men insikten om att den som lever måste dö, är lättare än vid hastig död mitt i livsgärningen. (Bilden är lånad från min kusin som förrättade begravningen och som är farfar till barnet.)
Gemenskapen och värmen från alla kusiner (vi ses inte ofta eftersom alla är utspridda över både Sverige och Utlandet) var fantastisk att känna och jag tror att vi blev styrkta av den känslan allihop. Nu hänger det på oss om den gemenskapen lever vidare, nu är det vi som är äldst.
21 kommentarer:
Vilken fin upplevelse! Ett bra slut, helt enkelt!
Hej!Vad fint du skildrat pappa Lennarts begravning. Ja det blev en dag med både skratt och tårar. Och nu har vi hittat din blogg också! Ska bli roligt att följa den. Staffan o Karin
Ja, visst känns det lite konstigt när den siste i en generation försvinner. Det finns ingen mer som kan berätta om hur det var på den "gamla, goda tiden". Det är som du säger att nu hänger det på oss att föra berättelsena vidare.
Vilken härlig beskrivning av en begravning som innehöll både sorg och glädje.
K-häxan: Ja, tänk om det finge vara så för oss alla!
Staffan & Karin: Jag tycker att det är kul att jag hittat er blogg också - det var jätteroligt att ses. Konstigt nog försvinner den medelålders fasaden och barndomsbilden av kusinerna sticker fram.
Evatina-beth: Min farbror var väldigt bra på att berätta, och även min far, så det är mycket som finns nedtecknad, men det blir inte några "jag-var-där"-historier längre.
Ruta Ett: Tack, den övervägande känslan var glädje. När jag kom hem och maken frågade hur det var, svarade jag spontant: Jätteroligt! - Du är inte klok du, svarade han...
Fint beskrivet och stämmer bra med mina upplevelser av de begravningar av äldre släktingar som jag övervistat. Det brukar vara ganska trevliga återseenden med kusiner och liknade.
Nu är jag ju nästan äldst, har en moster kvar.
Visst är det skillnad på begravningar - det finns sorgliga, som du nämner och mindre sorgliga, nästan trevliga sådana.
Det är en sådan som den sistnämnda du har beskrivit, när man tar avsked av en människa som levt ett bra liv mycket länge, en begravning där man kan träffa släktingar som man inte sett på länge och utbyta tankar och minnen som man haft av den som dött. Då är det verkligen inte fel att le och skratta mellan tårarna.
En begravning som blir just så där som du beskriver den (så upplevde jag mammas), då blir man STYRKT efteråt, tycker jag.
Och man känner en sån tacksamhet över att ha fått vara med ..., att få dela den där glädjekänslan med andra som var där och tacksamhet över att vi fick vara med om den här människan.
Och man inser också vikten av ritualer. Det gjorde i alla fall jag.
Jag har varit på "trevliga" begravningar. De blir ett vackert avslut på livet, och ett sätt för oss som blivit kvar att gå vidare.
För mig är det också viktigt att det är någon form av sammankomst efter begravningsakten i kapellet. Det är där det går att prata och gråta och skratta och minnas. Utan "begravningskaffe" står jag där med min sorg och den får liksom inte komma ut. Jag vet att många tycker tvärtom och avskyr "kaffet efteråt", men själv är jag alltså en sån som måste få prata av mig - helst i direkt anslutning till begravningen.
Musikanta: Ett av mina första blogginlägg sommaren -05 handlade om din mammas begravning, det var just så där varmt och självklart med minnen som skratt och gråt över saknaden.
Elisabet: Jag kan gissa det! Din mamma och min hade många likheter. Jag var inte så gammal när mina föräldrar dog, 37 + 42, och hade mycket praktiskt att tänka på - och ganska små barn att trösta, men visst var det också fina släktsammankomster.
Ullrika: Jag har bara varit med om det en gång - det var så sorgligt och svart, familjen var helt knäckt och kunde knappt ens hälsa på begravningsgästerna - och vi fick gå därifrån utan tillfälle att minnas roliga saker och få väga upp sorgen med glädje och tacksamhet över vänskapen med den här kvinnan.
Efter starka känslor behöver vi väga upp det med skratt och lättsam samvaro - men jag har hört många yngre som inte riktigt förstår det, utan tycker att det är förskräckligt när man skrattar mitt i sorgen. Men sorg och glädje går alltid hand i hand.
Fint skrivet. Jag känner igen mig i din beskrivning och i kommentarerna. Jo, så är det sorg och glädje går hand i hand och sorgen är randig.
När någon levt ett långt och rikt liv så blir det en helt annan form av avsked. Och visst behövs begravningskaffet efteråt.
När mamma gick bort så sa hennes man helt ifrån något sådant. Det kändes så tomt att skiljas åt på parkeringen och åka åt varsitt håll. Nu var det bara vi syskon med familjer plus hennes man.
När mamma E gick bort för några år sedan var vi en jättesamling med folk som åt lunch tillsammans efteråt och mindes en massa saker tillsammans. Det är så det ska vara.
Lena: Tack - det var ett bra uttryck och stämmer, att sorgen är randig!
Cicki: De som tror att det är tungt och svårt med samling efteråt är kanske inte så vana vid begravningar. Jag vet många vuxna som undviker att gå, och någon som aldrig varit på en enda... Då skrämmer det kanske, och det är synd för alla inblandade. Riter är viktiga i livet!
Bodil: Förlåt att jag inte svarade dig! Jag tänker på dig som Bodilla i bloggsammanhang så jag fattade inte först att det var du.
Vi är bara kusiner kvar på båda sidorna, men min man har alla sina tre morbröder och deras fruar kvar.
Det låter vackert och fint det du beskriver här och ett lyckligt avslut. Tänk att ha så många som följde honom till graven.
Sorgen är randig, ja det var ju inte dumt formulerat.
Låter som en riktigt bra begravning. Har liknande erfarenheter -- att en del släktingar träffar jag enbart vid just begravningar, och att det av den anledningen faktiskt finns ett inslag av förväntan inför en sån tilldragelse. (Jag har varit förskonad från såna där tragiska dödsfall -- då blir det såklart en annan sak.)
Vilken jättefin begravning. Jag känner ända hit hur innerlig den var, och hur älskad han var.
Vilken dag att bära med er för alla. Kände nästan ngt vått i ögonvrån då jag tittade på bilden av barnbarnet och barnsbarnsbarnet vid kistan...
SÅ fint.
Eleonora: Det är nog ovanligt att ha många vänner kvar i den åldern, men har man fem barn som alla har varit lika eller nästan lika produktiva, så blir det en stor familj. När min pappa begravdes var det också ca 100 gäster, men han var så pass ung att många vänner och f.d. arbetskamrater levde. Det kändes gott för oss, speciellt för mamma att det var många som kom.
Miss G: Helt rätt. Jag har våndats inför vissa begravningar också.
Annika: Så bra att känslan gick rakt igenom datorn! Min dotter sa att hon också fällde ett par tårar (fast hon tänkte nog mest på sin morfar som satt där på staketet...)
Ja sådär är det. Har varit med om flera såna, farmors, mormors. Min pappas begravning var också bra, en fin dag att minnas, trots att han inte var så gammal och trots att han rycktes bort så hastigt. Och sammankomst efteråt, ja det är nödvändigt. Annars skiljs man ju åt när det är som mest sorgligt. Ett rejält gravöl, det ska det vara. Om det är kaffe eller den eländigt tjatiga smörgåstårtan, det är mindre viktigt. Varm mat funkar bäst tycker jag. Det kan få vara köttsoppa med klimp och öl till när det är min tur, i alla fall om det är vinter.
Ingela: som tur var fick vi varm mat, många hade rest långt och samlingen efteråt tog ganska många timmar. Men det var så härlig stämning att vi knappt ville gå därifrån.
Den som tror att det går att smussla undan döden genom att inte prata om den, tror fel...
Jag har sagt ifrån att de ska ha en "stor" begravning när jag dör. Inte nån sån där "enskild andakt" eller vad man ska kalla det.
Jag måste ju se till att familjen får stöd ju.
Och definitivt samling efteråt!
Skicka en kommentar