Semester på egen hand.

Tack vare en trogen bloggläsare sedan många år blev det möjligt att genomföra det som jag drömt om länge: att resa iväg alldeles ensam och bara göra precis vad jag har lust till i stunden. Utan kontakt på orten skulle jag faktiskt inte ha vågat. Jag har livlig fantasi när det gäller farligheter, och innan jag åkte var jag lite orolig för - ja, i stort sett det mesta. När jag räknade upp alla faror från kapade flygplan till brutna ben, påpekade maken att jag hade glömt jordbävningar... Jag kom iväg i alla fall - och trots oväder med regn och storm och luftgropar och lite lätt panik i maggropen kom jag ner på jorden och hittade med taxins GPS fram till hotellet i Portals Nous. Becksvart och blött första kvällen, men dagen därpå.... ojoj, vilken utsikt! Och faktiskt - inte en endaste farlighet hände på hela tiden. Tvärtom, allt funkade perfekt ochbättre hade resan inte kunnat bli.    

Morgon, middag och kväll - minst en timme varje gång- satt jag och bara glodde ut från balkongen. På kvällarna när det var svalt, baxade jag fram fåtöljen och tittade på havet och himlen genom de stora fönstren. Personalen hade besvär med att uttala mitt efternamn, både b och d uttalas ju med halvöppen mun på spanska, och när de med det uttalet, ihop med den inte så omfattande engelskan, försökte med mrs Vokvblejv så gick de strax över till att titulera mig Lady Marian - det kändes inte fel alls... nästan lite vanebildande...

Nu kommer bilderna inte i tidsordning, jag vet inte hur Blogger sorterar, men det spelar ju ingen roll. Löftet om att få plocka apelsiner direkt från trädet infriades på valborgsmässoaftonen hos min bloggkompis. Det var premiär för min del, jag har aldrig sett apelsinträd mer än som krukväxter. Smaken på dessa obesprutade saftiga frukterna går inte att beskriva. 

Jag fick också en liten kompis som jag gärna hade tagit med hem... Det fanns en beige liten "syster", men hon var lite mer tillbakadragen.

Hemma hos bloggvännen var vi inte precis sysslolösa. Dels hade vi massor att prata om, otroligt roligt att vi inte bara stämde via mail, utan att vi verkligen fann varandra IRL också, dels hade jag fullt sjå att gosa med den svarta skönheten. Jag blev bjuden på spanska specialiteter i tapasversion också- så gott... så gott... så gott....

På kvällen fick jag ett sms med vårhälsningar från en psalmskolekompis - som var med sin make och vandrade just i den byn som jag skulle göra en utflykt till dagen efter. Vi sammanstrålade i den lilla hamnen i Soller och pratade och åt och pratade. Hemma i Sverige är det ju en bit mellan Karlskoga och Söderköping, så vi träffas inte ofta.

Bada i Medelhavet ville jag förstås - men stormen på lördagskvällen hade dragit in en massa skräp som såsade i strandkanten. Tyvärr. Lite längre ut var det grönt och blått och vackert. I hotellets pool var det rent och fint, så där simmade jag varje dag.

Det blev i alla fall en barfotapromenad just där vågorna slog in.

 Aloen blommade på altanen hos bloggvännen - liksom en massa andra härliga blommor i stora krukor.

Jag kom fram rätt sent på lördagskvällen och gick till sängs direkt, men efter att jag hade sett mig omkring i byn på söndagsförmiddagen letade jag mig fram genom branta gator till min bloggkompis som tog med mig på restaurang där jag bjöds på specialiteter från ön. Det var så gott och utsikten över havet var en extra krydda. Friterade kroketter med spenat i bechamelsås och ugnsbakade små vaddenuheter med flingsalt till förrätt... Spädgrisen till huvudrätt påminde om kyckling i konsistensen. Och så ananassorbet till efterrätt. Sa jag att det tog dryga tre timmar att ta sig igenom lunchen? 

 Det syns ju att jag inte precis lider...

 Blommorna som vällde ut från en del altaner gjorde det inte heller ont i ögonen att titta på.

Katedralen i Palma besåg jag bara utifrån. Det bär mig emot att betala en massa pengar för att trängas med turister som smygfotar och pratar. Och kyrkor har jag ändå sett många förut...

De flesta små affärer besåg jag också bara utifrån... Innan jag hade hittat fram till en "jump on jump off"-buss och fått mig en karta över staden, hade jag inte en susning om var jag var. Ganska skön känsla att gå omkring ensam och anonym och inte veta ett smack om åt vilket håll jag borde gå.

Och så avslutar jag med det jag började och avslutade varje dag med - utsikten från min balkong. Det var så tyst och skönt, nån hund som skällde i fjärran, ett och annat plan som lyfte över bukten, men i övrigt bara fridfull tystnad. Inget håll-i-gång-hotell, men för mig som ville ha lugn och ro var det perfekt. Montemar, heter denna pärla. Inte lyxigt och märkvärdigt som helgen i sviten på Radisson, men sånt är jag ändå inte van vid.

Jag har fått så många goda vänner via bloggandet, inte klokt egentligen... Tänk, jag som absolut inte ville ha en dator då när maken började berätta om vilka bra grejer som var på gång i mitten av 80-talet när han gick kurser ... Att jag hotade med att flytta om han släpade hem en dator, det har jag fått äta upp många gånger.

Till sist: Ett jättestort tack till min bloggvän som inte bara tog emot mig med öppna famnen utan också hjälpte mig att boka alltihop med hjälp av sina lokala kontakter och bjöd så storslaget på en massa god mat och tips på sevärdheter.